— Mamma, det här är inte ditt hem.
— Men vi är ju familj!
— Just därför borde du ha frågat oss först.
Dagen därpå tog Erik saken i egna händer. Han ringde runt till släktingarna en efter en, och från köket hörde Anna hans röst: lugn, samlad, men ovanligt bestämd.
Han förklarade för var och en att allt hade blivit ett missförstånd. Inbjudan hade inte kommit från dem som ägde huset, och huset var ingen gratis semesteranläggning. Han och Anna hade dessutom redan gjort upp egna planer för ledigheten.
Flera av släktingarna blev generade och bad om ursäkt. Moster Sara sade till och med:
— Vi hade ingen aning om att Maria hade bestämt allt på egen hand.
Andra tog illa upp. Särskilt systerdottern, som redan hunnit köpa biljetter.
Eriks mamma däremot exploderade. Hon stormade fram och tillbaka i vardagsrummet, viftade med armarna och höjde rösten så att väggarna nästan skakade.
— Det här är ditt fel! — skrek hon och pekade anklagande på Anna. — Snål är du! Otacksam! Jag tog emot dig i familjen, och nu kastar du ut våra släktingar!
Men den här gången fick hon inget stöd. Inte ens Erik vek undan.
Nästa morgon körde han sin mamma till stationen. Anna följde med ut för att säga adjö och räckte över en termos med kaffe till resan.
Precis innan hon skulle åka gjorde svärmodern ett sista försök att få Anna att skämmas.
— En dag kommer du att ångra dig. Du blir ensam, och då finns det ingen som hjälper dig.
— Nej, — svarade Anna stilla och mötte hennes blick utan att blinka. — Jag har kämpat alldeles för länge för det här huset. Nu vill jag bara ha lugn och ro.
Några veckor senare hade vardagen lagt sig till rätta igen. Morgnarna fylldes inte längre av högljudda röster, krav och diskussioner.
Anna brukade sitta på verandan med sin kaffekopp och se ut över havet. Måsarna gled i cirklar ovanför vattnet, och vinden drog mjukt genom tallarna.
Erik ägnade sig åt trädgården. Han planterade nya rosor, sådana som Anna hade beställt från en plantskola.
— De kommer att bli riktigt fina, — sade han och visade bilder på sorterna i mobilen.
På kvällarna grillade de fisk ute på gården och såg solen sjunka ner bakom horisonten. Ibland bjöd de hem vänner över helgen, men då var det deras eget val.
Släktingar kom fortfarande på besök emellanåt. Skillnaden var bara att de numera kom efter inbjudan och stannade några dagar, inte längre. Till och med Eriks mamma dök upp igen på hösten — tre dagar, och med en månads förvarning.
Hon kallade inte längre huset för ett ruckel. Men hon uppförde sig inte heller som om hon ägde det.
— Kan jag komma i maj? — frågade hon innan hon reste hem.
— Självklart, mamma. Säg bara till i god tid, åtminstone några dagar innan, — svarade Erik.
Anna log och lät blicken vila på sitt hav.