Kvällen doftade av vissnade pioner och uppvärmd middag. Jag klev in genom dörren prick klockan sju, trots att jag under hela dagen hade intalat mig själv att jag skulle stanna på kontoret tills allt var färdigt. Men just den här dagen gick inte att behandla som vilken tisdag som helst. Det var tio år sedan vi hade sagt ja till varandra. Tio år, under vilka jag hade förvandlats till någon sorts självrengörande hushålls- och arbetsmaskin med obegränsat antal funktioner, medan Erik hade utvecklats till en ständig sökare efter sitt ”sanna jag”, tillfälligt befriad från allt som kunde likna konkret sysselsättning.
Buketten med vita rosor kittlade mot min armbåge. Jag hade själv valt ut dem i den lilla blomkiosken vid tunnelbanan, samma ställe där jag en gång, darrande av både kyla och lycka, hade köpt hans första slipsar på rea. Numera behövde han inga slipsar. Erik bar nästan aldrig något annat än mjukisbyxor och t-shirts med storslagna texter i stil med ”Född att leda”.
Lampan i hallen var tänd, men lägenheten låg i en märklig, nästan misstänkt tystnad. Ingen tv stod och vrålade med kvällsfotboll. Ingen stekpanna fräste i köket. På senare tid hade det faktiskt varit han som förrättade köksritualerna, eftersom jag brukade kravla hem så sent och så urlakad att jag inte ens orkade spela rollen som hemmets varma hjärta.
Erik satt vid bordet i vardagsrummet. Framför honom stod en flaska vin, den vi hade köpt med oss från vår sista gemensamma resa till Gotland, två glas och en tunn mapp av skinn. Den såg alldeles för formell ut för en middag hemma. Alldeles för hotfull.
Han hade skjorta på sig.
Det var då något inom mig gav ifrån sig ett kort, metalliskt klingande ljud och sedan brast. Han hade tagit på sig en skjorta. Inte vilken som helst, utan just den jag hade köpt åt honom inför intervjun på ett stort IT-bolag tre år tidigare. Den intervjun hade han misslyckats med fullständigt, och efteråt hade han lagt skulden på HR-tjejen som enligt honom hade ”orimligt höga förväntningar”. Sedan dess hade skjortan hängt längst in i garderoben som en tyst, död förebråelse.
— Sätt dig, Anna, sa han.
Hans röst lät främmande, polerad och uppställd, som hos en skådespelare från en småstadsteater som plötsligt fått huvudrollen.
— Vi måste prata allvar.
Utan att säga något lade jag buketten på bordskanten. Rosorna föll slarvigt och fult, som om de redan hade gett upp. Några kronblad lossnade genast och dalade ner över den blanka bordsskivan.
— Jag lyssnar, sa jag.
Han sköt mappen mot mitten av bordet. Gesten var märkligt generös och samtidigt förintande, som om han redan ägde både bordet, rummet och mig.
— Jag har bestämt mig, sa han. Jag tänker ansöka om skilsmässa.
Världen exploderade inte. Den rasade inte samman. Den blev bara en aning tystare, som om någon hade vridit ner volymen på verkligheten till noll. Jag kände hur blodet långsamt drog sig undan från kinderna och lämnade ansiktet stelt, nästan masklikt.
— Varför? frågade jag.
Jag var nästan stolt över att rösten inte svek mig.
Erik suckade tungt och masserade näsroten, hans välbekanta martyrgest som brukade följa varje berättelse om hur världen ännu en gång hade vägrat uppskatta hans begåvning.
— Orsaken är du, Anna. Du har krossat mig. Din framgång, ditt ständiga jobbande, dina pengar. Du slutade respektera mig. Du slutade se mig som en man. I det här hemmet är jag bara luft. En funktion. Och jag klarar inte det längre.
Jag satt stilla och såg på honom. Bakom den nya masken av förolämpad kung försökte jag hitta något jag kände igen. Något av mannen jag en gång hade gift mig med. Men där fanns ingenting. Framför mig satt en fullkomlig främling som av någon anledning bodde i min lägenhet, åt min mat och sov i min säng.
— Jag har tagit fram ett avtalsförslag, fortsatte han och öppnade mappen. Låt oss slippa hysteri och advokater. Vi kan göra det här anständigt. Som människor. Du är ju klok, det har du alltid varit. Du förstår sådant här.
Han räckte över ett papper. Jag lät blicken glida över de första raderna, och inombords spred sig en kall, isig tomhet.
Lägenheten, som jag hade köpt med bolån tre år tidigare efter att hans senaste startup spruckit som en såpbubbla, skulle helt och hållet övergå till honom. Själva lånet skulle däremot ligga kvar på mig, eftersom kreditavtalet stod i mitt namn.
Därefter följde en månatlig ”ersättning för psykiskt lidande”, ett belopp tre gånger högre än existensminimum, som jag enligt förslaget skulle betala till honom fram tills den dag han eventuellt gifte om sig.
En särskild punkt gällde ekonomiskt stöd till Maria, hans mor, ”motsvarande nuvarande kostnader för upprätthållande av invand levnadsstandard”.
Jag lyfte blicken från papperet.
— Erik, menar du allvar?
Han nickade. I hans ögon blänkte något som liknade iver. Som hos en jägare som har trängt in bytet i ett hörn och redan föreställer sig hur köttet ska styckas.
— Du är stark, Anna. Det har du alltid varit. Men vi är vanliga människor. Du har faktiskt ingen rätt att bara överge oss. Vadå, skulle du inte kunna försörja din älskade svärmor? Hon har ju behandlat dig som en dotter.
Den sista meningen lät så grotesk att jag nästan skrattade högt.
— Som en dotter? En dotter som enligt dig ska ”försörja” henne?
— Häng inte upp dig på formuleringar. Du fattar mycket väl vad jag menar. Mamma och jag är vana vid en viss nivå. Att lämna oss nu vore ren elakhet.
Långsamt sköt jag stolen bakåt, reste mig och gick fram till fönstret. I glaset såg jag spegelbilden av en trettiofyraårig kvinna med mörka ringar under ögonen och en perfekt frisyr, gjord på autopilot samma morgon medan hon tänkte på deadlines, inte på att hennes man på kvällen skulle föreslå att hon frivilligt blev mjölkko efter skilsmässan.
— Och om jag vägrar?
Erik grimaserade.
— Då blir det domstol. Långdraget. Smutsigt. Du vet att jag också kan anlita advokat. Jag har bevis på att du drev mig in i depression genom din likgiltighet. Mamma kommer att vittna. Grannarna kan intyga att du nästan aldrig är hemma. Äktenskap är ett partnerskap, Anna, och du har misslyckats med dina skyldigheter som partner.
Jag vände mig om och såg på honom. Det dunkade i tinningarna, men jag höll ryggen rak.
— Och dina skyldigheter som partner? frågade jag lågt. Har du uppfyllt dem de senaste fem åren?
Han ryckte på axeln och vek undan blicken.
— Jag försökte hitta mig själv. En kreativ kris är inget skämt. Du skulle själv prova att leva med någon som i stället för att stötta bara frågar: ”När ska du skaffa jobb? När ska du börja tjäna pengar?” Jag är inte ditt projekt, Anna. Jag är din man.
Jag tog ett av glasen från bordet och slog det långsamt i golvet. Glaset splittrades med ett vasst klingande ljud som skar genom tystnaden. Erik ryckte till och backade.
— Vad håller du på med?!
Utan ett ord gick jag ut ur rummet, stängde dörren till sovrummet ordentligt bakom mig och satte mig på sängkanten. Det brusade i öronen. Hjärtat slog någonstans uppe i halsen. Men längst ner under allt det där oväsendet, under chocken och smärtan, började ett annat ljud långsamt vakna. Kallt. Beräknande. Rasande.
Jag drog ihop håret i en svans, öppnade datorn och loggade in på vår gemensamma molnlagring. Där, i mappen ”Familj”, förvarade Erik skannade kopior av sina ”geniala” affärsplaner och bilder från våra lyckliga stunder. Själv förvarade jag annat där: ekonomiska sammanställningar, kontoutdrag, lånehandlingar. Jag skapade en ny lösenordsskyddad mapp och började metodiskt kopiera varenda fil dit.
Genom väggen hörde jag hur Erik pratade med någon i telefon. Hans röst lät upphetsad, nästan glad. Jag tryckte örat mot den kalla väggen och uppfattade ett brottstycke av samtalet.
— Oroa dig inte, mamma, hon kommer att bli medgörlig. Jag ska pressa henne. Den som tjänar pengar i det här hemmet får väl också betala. Och jag har förtjänat mitt.
Jag slöt ögonen hårt och drog ett djupt andetag.
Alltså mamma.
Alltså hade de diskuterat det här tillsammans.
Alltså hade mitt äktenskap förvandlats till ett familjeföretag med syfte att plocka mig på egendom, och jag var den sista som fick veta det.
Nåväl, Erik. Nåväl, Maria. Ni hade förklarat krig. Ni visste bara inte vem ni hade gett er på.
På morgonen vaknade jag med ett huvud tungt som gjutjärn, men med en glasklar uppfattning om första steget. Jag behövde en advokat. Inte bara någon jurist med prydlig portfölj och korrekta formuleringar, utan en haj som kunde slita sönder varje argument i trasor och som inte skulle rynka på näsan åt smutsiga metoder om det väl kom dit. Sofia Lindberg, min väninna från universitetstiden, tillhörde exakt den viktklassen. Vi hade inte setts på nästan två år, men vår relation hade aldrig behövt daglig bevattning. Den vilade på något betydligt tåligare än småprat om vardagen.
Jag skrev ett kort meddelande till henne:
”Behöver rådgivning. Min man har bestämt att skilsmässa är ett bra tillfälle att göra mig till livstidsslav. Kommer till dig klockan sex i kväll.”
Svaret kom efter mindre än en minut:
”Kom. Ta med alla papper. Och konjak.”
Sofias kontor låg i ett höghus med panoramautsikt över staden. När jag kom in höll hon just på att avsluta ett telefonsamtal samtidigt som hon ilsket tuggade på en karamell.
— Anna, sa hon andfått, reste sig från skrivbordet och kramade mig så hårt att revbenen knakade.