— Du ser ut som om du inte har sovit på en vecka och dessutom levt på ren kränkning till frukost, lunch och middag.
— Ungefär så, erkände jag och sjönk ner i besöksfåtöljen av skinn. Förlåt att jag stormar in utan förvarning, men jag befinner mig i krig.
Jag lade mappen med handlingar på hennes skrivbord, startade uppspelningen av gårdagens samtal med Erik och berättade sedan allt från början till slut. Sofia avbröt mig inte en enda gång. Hon satt tyst, men musklerna vid hennes käkar arbetade allt snabbare, som om hon bet ihop för att inte börja svära.
När jag till sist hade fått ur mig det sista lutade hon sig bakåt i stolen och betraktade mig länge, prövande och skarpt.
— Vet du vad jag kan säga? Din man är en fullständigt klinisk idiot.
— Den slutsatsen har jag redan dragit. Frågan är bara hur juridiskt påläst idioten råkar vara.
Sofia gav ifrån sig ett kort fnysande skratt och vände sin laptop mot mig.
— Ser du det här utdraget från bolagsregistret? Din byrå är registrerad som ett aktiebolag där huvudägaren är Sofia Lindberg, det vill säga jag. Du står som vd och har en månadslön på tio tusen kronor. Kommer du ihåg att vi ordnade det här för två år sedan?
Jag nickade. Då hade någon försökt ta sig in i verksamheten via en av de anställda som jag nyligen hade sagt upp. Sofia hade föreslagit en konstruktion med en extern ägare för att skydda bolaget. För mig hade det då mest framstått som en formalitet, ännu ett dokument i högen som revisorn och Skatteverket behövde.
— Så här ligger det till, min vän, fortsatte hon och knackade med nageln mot skärmen. När din make ansöker om skilsmässa kommer han naturligtvis att försöka kräva bodelning. Men juridiskt sett äger du bara det som faktiskt står på dig. Din andel i aktiekapitalet är i praktiken obefintlig, och din lön är, om vi ska vara ärliga, ganska blygsam. Bolagets tillgångar — ungefär åtta miljoner kronor enligt förra årets bokslut — tillhör mig. Förlåt formuleringen, men inför lagen ser du nästan ut som en fattiglapp.
En märklig känsla spred sig i bröstet på mig. Den var så oväntad att jag först inte kände igen den. Lättnad. Lättnad blandad med en nästan komisk ironi.
— Och lägenheten då?
— Den står på dig, men den är belånad. Giftorättsgods med en rejäl belastning. Vid en skilsmässa delar man inte bara på tillgångar, utan även på skulder. Om din ädle make tänker göra anspråk på kvadratmetrarna får han per automatik också ta hälften av lånet. Vet du hur mycket som återstår?
— En miljon tvåhundratusen.
— Utmärkt. Då kan han glädja sig åt antingen sexhundratusen i skuld eller att helt enkelt avstå från sina krav på bostaden. Det är bara att välja dessert.
Sofia reste sig, tog fram en flaska konjak och hällde upp i två glas. Det ena sköt hon över bordet till mig.
— Men jag tycker inte att vi nöjer oss med att försvara oss, sa hon. Jag föreslår att vi ger dem en lektion. En sådan där lektion som sitter kvar i kroppen resten av livet. Klarar du av att spela rollen som kvinna krossad av en ekonomisk katastrof?
Jag lyfte glaset, höll upp det mot ljuset och såg den bärnstensfärgade vätskan glimma.
— Berätta.
En timme senare hade jag en tydlig plan i huvudet och en liten ask i handväskan. I asken låg en brosch med inbyggd kamera, som Sofia hade tagit fram ur sitt kassaskåp med orden: ”Gåva från en uppfinningsrik klient som numera sitter i styrelsen för sin före detta mans företag.” Mikrofonen fångade upp ljud på fem meters avstånd, kamerabilden var skarp nog för att avslöja minsta ansiktsuttryck, och själva broschen såg ut som dyr modesmyckeskonst. Kort sagt: ett perfekt verktyg om man behövde samla bevis utan att någon förstod det.
Jag kom hem vid niotiden på kvällen och inledde första akten av föreställningen. Över köksbordet spred jag ut papper som föreställde stämningsansökningar från påhittade borgenärer, meddelanden om frysta konton och till och med ett brev från ”Skatteverket” om en kommande revision. Allt hade Sofia trollat fram på en halvtimme med hjälp av en designer hon kände — en man som enligt henne en gång i tiden hade förfalskat examensbevis åt en hel kull karriärsugna tjänstemän.
När Erik kom ut i köket satt jag redan där, med händerna hårt pressade mot tinningarna, och snyftade lågmält.
— Vad är det nu? frågade han, och irritationen var bara nödtorftigt dold. Min sorgsna uppenbarelse störde tydligen hans njutning av den förestående segern.
— Allt är förstört, Erik, viskade jag och drog med fingrarna över kinderna så att vattendropparna, som jag omsorgsfullt hade fuktat ögonfransarna med, smetades ut som tårar. Skatteverket har spärrat kontona. Byrån granskas efter en anmälan från konkurrenter. Om jag inte betalar in en säkerhet i morgon kan jag bli anhållen.
Han rynkade pannan. Det som flimrade till i hans blick var inte medlidande. Det var snarare en affärsmässig koncentration, som om någon just hade lagt fram ett komplicerat men intressant problem.
— Vadå för säkerhet? Hur mycket?
— Femhundratusen. Jag har bara tvåhundratusen på mitt privata konto. Resten är låst.
Erik satte sig mitt emot mig. Under en lång stund sa han ingenting. Sedan frågade han försiktigt, som om han testade om isen bar:
— Kan du sälja smyckena? Du har ju den där ringen med smaragd, den som du ärvde efter din mormor.
Jag lyfte långsamt blicken mot honom. Första provet var avklarat. Han erbjöd ingen hjälp, försökte inte trösta mig, lade inte en hand på min axel. Han började genast räkna på vad som fortfarande gick att plocka av mig innan jag sjönk.
— Ringen är en kopia, ljög jag. Originalet sålde jag för tre år sedan när du behövde pengar till lanseringen av den där appen. Minns du inte det?
Om han verkligen hade glömt eller bara spelade dum visste jag inte, men nu drog han bara missnöjt på munnen.
— Då får du komma på något annat. Du är ju smart. Låna av någon väninna kanske?
— Jag har inga sådana väninnor.
Erik reste sig och började vanka fram och tillbaka över köksgolvet med korta, nervösa steg.
— Okej. Få inte panik i förväg. Jag ska prata med mamma. Hon kanske kan komma med något råd.
Det krävdes all min självbehärskning för att inte le bittert. Självklart. Mamma. Maria, hans högsta strategiska råd och den eviga inspirationskällan bakom alla hans geniala planer.
Nästa dag dök min svärmor upp utan att ringa först, precis som hon alltid gjorde när hon kände lukten av blod. Hon var en äldre dam med perfekt lagd frisyr, blus med diskret broderi och, som vanligt, en liten bok om hälsosam mat i handväskan. Just den här dagen stack dock inte bara receptboken upp därifrån, utan även hörnet av någon broschyr med tydligt juridisk prägel.
Jag var redo för föreställningens andra akt. Kamerabroschen satt fast vid kragen på min blus. Telefonens diktafon var igång i konstant inspelningsläge.
— God dag, Anna, sjöng Maria redan i hallen. Jag har hört att du har fått bekymmer.
— Kom in, Maria, svarade jag och antog min mest fogliga min.
Hon gick direkt till köket, lät blicken svepa över rummet med en ägares självklarhet och slog sig ner på sin favoritplats vid fönstret, där hon kunde se hela köket utan att behöva vrida på huvudet.
— Erik har berättat allt för mig, sa hon. Både om skilsmässan och om dina ekonomiska svårigheter. Men tro inte att jag gläder mig åt det. Jag är här för att hjälpa.
— På vilket sätt?
Hon lade händerna prydligt på bordsskivan, lutade sig framåt och antog ett ansiktsuttryck som skulle föreställa djup livsvisdom.
— Anna, du måste förstå en sak. Ett äktenskap är inte bara en underskrift och ett papper. Det är förpliktelser. Du lovade att stå vid Eriks sida i nöd och lust. Nu är det du som befinner dig i nöd, men han har inte heller haft det lätt. Du måste försöka se situationen från hans håll.
— Se situationen från hans håll? upprepade jag stilla.
— Naturligtvis. I alla dessa år har han stått ut med ditt arbete, dina resor, din ständiga frånvaro. Han är man. Han behöver en hustru, inte en affärspartner. Du har själv förstört familjen, och nu tror du att du bara kan gå? Så fungerar inte livet.
Jag teg och lät henne tala vidare. Ju mer hon sade, desto bättre.
— Erik vill skiljas eftersom han är utmattad, fortsatte hon. Men jag känner min son. Han är inte långsint. Om du nu tar på dig alla de skyldigheter han har nämnt i avtalet kan jag prata med honom. Kanske ändrar han sig. Du vill väl ändå rädda familjen?
— Och om jag inte vill?
För ett ögonblick tappade hon rytmen, men hon samlade sig snabbt.
— Då är du helt enkelt en egoistisk kvinna som använde min son och sedan kastade bort honom när han inte längre passade dina planer. Oavsett vilket är du skyldig honom pengar. För det psykiska lidandet. För alla år av förnedring. För att han aldrig lyckades bli den man han kunde ha blivit, på grund av dig.
Vreden började koka inom mig, het och svart, men jag tvingade mig att andas lugnt.
— Maria, säg mig ärligt. Var det du som kom på idén att Erik skulle ansöka om skilsmässa för att skrämma mig och pressa mig att skriva under slavvillkor?
Hon visade inte minsta skam. Inte ens ögonlocket ryckte.
— Jag tar hand om min son. Och om du hade varit en normal kvinna hade du förstått att din uppgift är att inspirera din man, inte förödmjuka honom med din plånbok.
Jag såg på henne och mindes alla gånger hon hade ringt och behövt något: en ny tvättmaskin, en vistelse på kurort, en betald massagebehandling. Varje gång hade det framställts som en självklarhet, som en naturlig avgift för att jag hade fått ”bli en del av deras familj”.
— Jag har hört vad du säger, sa jag lugnt. Jag behöver tänka.
När Maria hade gått stängde jag av inspelningen och skickade filen till Sofia. Svaret kom nästan omedelbart:
”Det här är dynamit. Fortsätt precis så. Vi kommer att knäcka dem.”