— Städpersonalen får ingen lunch, snäste administratören, helt ovetande om att det var jag som ägde hela restaurangkedjan.
— Ta bort koppen. Den där är inte till er, sade hon och sköt undan glaset med te från mig med två fingrar, som om även porslinet kunde bli smutsigt av min närvaro.
Jag stod vid personalbordet i ett urtvättat förkläde. Min väska låg intill, nyckelknippan hade just klingat till mot bordskanten och golvet ute i korridoren glänste fortfarande vått efter skurningen.
— Kocken sa att man fick äta med de andra efter städningen, svarade jag lugnt. — Passet är långt.
Administratören lyfte blicken från mobilen.
— Det är inte kocken som bestämmer här. Maten är till ordinarie personal. Tillfälliga städare kommer hit, skurar och går.
— Jag har arbetat sedan i morse.
— Och? Hon log snett. — Ni får betalt för ert arbete. Lunch ingår inte i er skurtrasa.
Jag såg på koppen som hon hade flyttat längre bort. Det gällde att inte svara för snabbt. Jag hade inte kommit dit för en tallrik soppa. Jag hade kommit för att få veta sanningen.
— Vad heter ni? frågade jag.
— Kristina, sade hon med hård betoning. — Och vad ska ni med det till?
— Jag vill minnas.
Hon lutade sig närmare över bordet.
— Då kan ni minnas något viktigare. I min matsal ställer man inte onödiga frågor.
Hon hade ingen aning om att matsalen, personalbordet, köket bakom väggen och varenda restaurang i kedjan tillhörde mig. Och hon skulle inte få veta det än.
Jag heter Anna. Jag var femtioåtta år gammal, och efter ett helt yrkesliv bland människor hade jag lärt mig se skillnad på trötthet och fräckhet. Kristina var inte utmattad. Hon var trygg i vissheten om att ingen skulle ställa henne till svars.
Min kedja bestod av fyra restauranger. Allt hade börjat med ett litet kafé, där jag själv tog emot varor, sköljde grönsaker och räknade dagskassan sedel för sedel. Verksamheten växte, och med åren drog jag mig undan den dagliga driften.
De senaste tre åren hade min brorson Erik skött den delen. Han var trettiosex, talade snabbt, bar dyra klockor och kunde få nästan vem som helst att nicka ja. Varje månad lade han prydliga rapporter framför mig.
Enligt honom trivdes personalen, gästerna kom tillbaka, kostnaderna låg på rätt nivå och de få klagomål som dök upp kom från människor som inte ville arbeta. Men på sistone hade rapporterna blivit alldeles för jämna. De såg inte ut att vara skrivna av verkligheten, utan dragna med linjal.
Sedan fick jag ett kuvert utan avsändare. I det låg en kopia av listan över personalmåltider och en kort lapp: ”Kom till restaurangen på Trädgårdsgatan som vanlig städare.”
Så jag kom.
Jag använde mitt flicknamn, tog ett tillfälligt pass via en underleverantör och klädde mig i en gammal kappa och en enkel sjal. Håret stoppade jag undan och glasögonen lämnade jag hemma. I den skepnaden skulle inte ens någon som sett mig på mötena ha känt igen mig.
Under de första timmarna sa jag nästan ingenting. Jag skurade matsalen, torkade fönsterbrädor och bar ut sopor. De anställda sneglade försiktigt på mig, på samma sätt som man betraktar en nykomling som ännu inte fått veta vilka frågor man bör undvika.
Sofia, kocken, en kortväxt kvinna med ett ansikte präglat av trötthet, ställde till slut en kopp te framför mig.