— Drick innan Kristina får syn på det, viskade hon. — Här är det inte sed att bry sig om dem som står längst ner.
— Längst ner? upprepade jag lågt.
— Ja… de som varken står bakom disken eller sitter inne på kontoret.
— Och vem är det som bestämmer vad som räknas som uppe och nere för en människa?
Sofia stelnade till, som om jag just hade uttalat något förbjudet.
— Tala inte så högt. Här kan man bli av med pass för ett enda ord för mycket.
— Vem har blivit av med pass?
Hon kastade en snabb blick mot dörren.
— Karin. Hon är servitris här. Hon frågade varför det står en sak i pappren och en annan sak händer i köket. Efter det började de ge henne färre arbetspass.
— Vad stod det i pappren?
Sofia pressade ihop munnen innan hon svarade.
— Luncherna. På listan står det tjugosju portioner. Men vi lagar oftast nio. Resten får höra att de inte har rätt till något.
Jag vände mig inte genast mot henne. Skillnaden var för uppenbar för att kunna vara ett misstag. Alltså hade fler sett den. Alltså teg de inte för att de var blinda, utan för att de var rädda.
— Vem skriver under listan? frågade jag.
— Kristina. Ibland kommer Erik förbi också.
— Vet han om det?
Sofia såg ut som om orden fastnat i halsen.
— Han vet allt.
Just då öppnades dörren till förrådet, och Kristina klev in.
— Sofia, din soppa kokar snart över av all din omtanke, sade hon med sockersöt röst. — Och du, Anna, ska inte stå här och hänga. Korridoren skurar inte sig själv.
— Självklart, svarade jag.
— Och lämna tillbaka koppen. Jag har redan sagt att tillfällig personal inte omfattas av någon lunch.
Sofia sänkte blicken. Jag tog trasan och gick ut i korridoren.
Vid lunchtid kom Erik in i restaurangen. Jag hörde hans röst redan från matsalen: självsäker, stark, med den där tonen hos någon som är van att äga rummet. Han skrattade med bartendern, nickade mot kockarna och märkte inte hur deras samtal tystnade så fort han närmade sig.
Kristina rätade på ryggen och skyndade fram för att möta honom.
— Erik, allt är lugnt hos oss, sade hon. — Bara den nya städerskan är lite väl frågvis.
— Vilken städerska?
Han såg åt mitt håll. Blicken gled över huvudduken, förklädet och hinken, och fortsatte sedan vidare. Han kände inte igen mig.
— Den där, sade Kristina och pekade med hakan. — Hon frågade om lunchen.
— Anna, var det väl? frågade Erik.
— Ja.
— Har man förklarat villkoren för dig?
— Jag fick höra att maten inte är avsedd för mig.
Han drog på munnen.
— Då har du alltså fått en förklaring. Här sköter var och en sitt arbete.
— Även om man arbetar en hel dag?
— Då får man lön. Blanda inte ihop arbete med att vara gäst hos släktingar.
Kristina log som om hon just fått en medalj.
— Precis det sa jag.
— Bra, sade Erik och vände sig mot henne. — Mappen om måltiderna kan du lägga in till mig sedan.
Jag lyfte blicken.
— Om måltiderna?
Erik lät ögonen vila på mig ett ögonblick längre än tidigare.
— Det angår inte dig.
— Ordet lät bara bekant.
— En städerska som känner igen ordet ”måltider”? Kristina fnös. — Så beläst hon är.
— Kristina, sade Erik milt. — Slösa inte tid på det där.
Han gick in på kontoret. Kristina följde honom med en nästan andäktig blick innan hon vände sig tillbaka mot mig.
— Såg du? Här avgörs allt där uppe.