— Det såg jag.
— Då gör du klokast i att hålla blicken i golvet.
Jag nickade bara och gick tillbaka till hinken.
Efter lunch kom Karin fram till mig. I hennes ögon fanns fortfarande en rak, levande glimt kvar, en sådan som man här uppenbarligen gjorde sitt bästa för att kväva. Hon bar på en hög tallrikar och stannade bredvid mig som om det råkade bli så.
— Säg inte emot dem, viskade hon. — Då blir du av med passen.
— Och du? Vad blev du av med?
Hon drog på munnen, men utan minsta glädje.
— Schemat. Pengar. Och lugnet.
— Varför?
— På grund av listorna. En gång vägrade jag skriva under för en lunch jag aldrig fått. Kristina sa att jag spelade viktig. Sedan förklarade Erik för mig att kedjan var stor, kostnaderna komplicerade och att jag bara var en liten människa.
— Trodde du på honom?
— Nej. Men jag behöver jobbet.
Jag vred ur trasan och sköt hinken närmare väggen.
— Har du något mer än bara din berättelse?
Karin stelnade till.
— Varför vill du veta det?
— För att jag försöker förstå var sanningen ligger.
Hon betraktade mig länge. Sedan stack hon handen i fickan och drog fram ett hopvikt papper.
— Jag vet inte ens varför jag sparade det. Kanske för att slippa tro att jag hade hittat på alltihop.
Det var en kopia av en personalblankett. Längst ned fanns de anställdas namnteckningar. Vid Karins namn stod en signatur som inte var hennes.
— Det där har inte du skrivit under? frågade jag.
— Nej. Jag vägrade den dagen.
— Vem gjorde det då?
— Ingen aning. Men papperet lämnades till Kristina.
— Får jag behålla kopian?
— Bara om du inte säger att den kommer från mig.
— Det gör jag inte.
Karin knep ihop läpparna.
— Ta bort koppen. Den där är inte till dig, sade administratören och sköt undan glaset med te med två fingrar, som om det hade smutsat ned bordet.
Jag stod vid personalbordet i ett urblekt förkläde. Min väska låg intill mig, en nyckelknippa klirrade till vid bordskanten och golvet ute i korridoren glänste fortfarande vått efter min skurning. Jag hade inte kommit dit för att bli bjuden på något. Jag behövde få veta varför människor i mina egna restauranger hade börjat leva efter regler som ingen vågade nämna högt.
— Kocken sa att man fick äta med de andra efter städningen, svarade jag lugnt. — Passet är långt.
Administratören lyfte knappt blicken från mobilen.
— Kocken bestämmer inte här. Maten är till ordinarie personal. Tillfälliga städerskor kommer hit, moppar golven och går.
Det fanns varken trötthet eller tvekan i hennes röst. Bara den där invanda självklarheten hos någon som vant sig vid att förfoga över andras värdighet. Hon visste inte att lokalen, köket bakom väggen och hela restaurangkedjan tillhörde mig. Jag hette Anna, var femtioåtta år gammal och hade lärt mig att skilja vanlig otrevlighet från den sorts fräckhet som växer fram när människor känner sig oantastliga.
Varför jag själv hade kommit dit
Min kedja bestod av fyra restauranger. En gång i tiden hade allt börjat med ett litet kafé, där jag själv tog emot varuleveranserna, sköljde grönsakerna och räknade dagskassan sedel för sedel. Verksamheten växte, och steg för steg drog jag mig undan den dagliga styrningen. Under de tre senaste åren hade min systerson Erik haft ansvaret för driften, och från honom fick jag regelbundet rapporter.