— Försvinn ur mitt hem! Nu, på en gång! Erik stod mitt i hallen, röd i ansiktet och med ögonen uppspärrade, medan han pekade stelt mot ytterdörren. — Jag står inte ut med dina anklagelser längre!
Anna svarade inte genast. Hon hade stannat framför spegeln i hallen och betraktade sitt eget ansikte. Det såg märkligt lugnt ut, nästan främmande, som om det inte var hennes tillvaro som just höll på att spricka sönder, utan någon annans.
Bakom Erik syntes hans mamma, Maria. Hon var kort, rundlagd, klädd i en prickig morgonrock och med läpparna hårt sammanpressade. Hon sade inte ett ord, men hennes tystnad talade tydligare än skrik: där fanns triumf, skadeglädje och ett nöje hon inte riktigt lyckades dölja.
Fyra år. I fyra hela år hade Anna bott i den här lägenheten.
Och allt hade börjat precis som det brukade — ur ingenting.
På morgonen hade Erik kommit ut i köket, satt sig vid bordet, börjat bläddra i mobilen och sagt utan att lyfta blicken från skärmen:
— Mamma säger att du var otrevlig mot Eva i går.
Anna satte ner koppen på bordet. Långsamt. Väldigt långsamt.
— Jag? Otrevlig?
— Ja. Hon säger att du inte hälsade när hon kom in.
Eva var Marias mamma. En åttioårig gammal kvinna som bodde i rummet intill och som alla i hemmet tassade runt som om hon vore eld. Hon var liten och krum, med vassa ögon och en röst som kunde få väggarna att darra. Hon skrek för minsta sak. Hon skrek om filmjölken stod fel i kylskåpet. Hon skrek om det luktade ”främmande” i hallen. Hon skrek om Anna hade skurat golvet dåligt — ”det syns ju att det är slarvigt, när jag var i din ålder kröp jag på knä och gjorde ordentligt rent”.
Lars, Marias man, var av ett annat slag. Han höjde aldrig rösten. Han satt bara i sin fåtölj och såg på Anna som om hon personligen var skyldig honom något. Alltid missnöjd, alltid med en sur min. En gång vid middagsbordet hade han sagt: ”På vår tid satt inte svärdöttrar och såg ut på det där viset. De arbetade. De gjorde sig inte märkvärdiga.” Erik hade inte sagt emot. Som vanligt.
Anna hade också varit tyst den gången. Men någonstans inom henne hade något klickat till, lågt och nästan omärkligt.
— Erik, sade hon den där morgonen, jag hälsade på Eva. Det var hon som inte svarade och gick in på sitt rum.
— Hon är gammal, hon kanske inte hörde.
— Hon hör alldeles utmärkt när det är något hon vill höra.
— Anna, varför måste du säga så där?
— Hur då, så där?
Han lyfte blicken från telefonen, och i hans ögon fanns det där uttrycket som hon kände igen alltför väl: beklagande, skuldmedvetet, men inte gentemot henne. Gentemot sin mamma. Erik hade alltid dåligt samvete inför Maria, även när Maria hade fel. Särskilt då.
Fem minuter senare dök Maria upp i köket. Hon hade en särskild talang för sådant — att komma in exakt i rätt ögonblick, som om hon hade stått bakom dörren och väntat.
— Anna, sade hon med en röst söt som gammal sylt, jag tänkte be dig städa vardagsrummet i dag. Vi får gäster.
— Vilka gäster? Anna såg förvånat på henne. — Det har ni inte sagt något om.
— Nu säger jag det. Maria log. — Eller passar det dåligt för dig?
Anna såg först på henne, sedan på sin man. Erik betraktade mycket noggrant något utanför fönstret.
— Visst, sade Anna.
Det där lilla ordet kostade henne mer än det borde. För det var inte första gången hon fick städa på beställning utan förvarning. Inte första gången hennes tid plötsligt blev någon annans. Inte första gången hon fick känslan av att hon var en sorts hushållerska som man lät bo kvar av ren artighet.
På kvällen kom gästerna. Det var två av Marias grannkvinnor, båda runt sextio, högljudda och nyfikna. Eva kom ut ur sitt rum uppklädd som till bröllop, med brosch på bröstet och en min som en drottning. Lars slog sig ner i sin fåtölj och teg, men hans tystnad var så tung att den fyllde rummet som en instängd lukt.
Anna dukade fram, bar in te, skar upp ost och korv. Ingen tackade. Maria berättade för grannkvinnorna om sin systerdotter som hade ”ordnat det så bra för sig” och ”hittat en sådan fin man”. Anna förstod direkt att ämnet inte var valt av en slump.
Sedan sade Eva plötsligt, högt och tydligt inför alla:
— Anna har fortfarande inte lärt sig laga mat ordentligt. Soppan i går var alldeles för salt.
Grannkvinnorna kastade artiga blickar på varandra. Erik log, snett och besvärat. Anna såg upp på Eva och fick syn på glimten i hennes ögon — vass, nöjd, nästan ivrig.
Det var en provokation. Ren, öppen och utan skam.
— Det var inget fel på soppan, sade Anna jämnt.
— Jaså minsann, svarade Eva och vände bort ansiktet.
Bråket kom två dagar senare.
Anna var på väg hem från jobbet — hon arbetade på en mindre designbyrå där hon tog fram layouter för reklambyråer — och redan i hissen fick hon en obehaglig känsla i kroppen. Intuition. Eller kanske bara erfarenhet.
Det var Maria som öppnade dörren. Själv. Det hände nästan aldrig.
— Vi behöver prata, sade hon.
Erik var hemma. Lars satt där också. Eva syntes inte till; troligen hade hon dragit sig tillbaka till sitt rum för att kunna lyssna genom väggen.
— Mamma säger, började Erik, och Anna visste redan hur meningen skulle sluta, att du har tagit pengar ur hennes plånbok.
Tystnad.
— Vad sa du?
— Det låg trehundra kronor där. Nu är de borta.
Anna såg på Maria. Hon stod med armarna korsade över bröstet och såg ut som en djupt kränkt symbol för hederlighet. Lars satt i fåtöljen och rynkade pannan.
— Jag har inte tagit några pengar, sade Anna.
— Mamma hittar inte på sådant, sade Erik.
— Och jag ljuger inte.
— Anna, varför ska du hålla på så här…
— Erik. Jag. Har. Inte. Tagit. Dem.
Och där brast något — inte i henne, utan i honom. Eller snarare: något som alltid hade funnits där kom fram i ljuset, något som tidigare bara hade varit bättre gömt. Han höjde rösten. Sedan höjde han den igen. Maria stod bredvid och teg, men hennes tystnad styrde allt, som en dirigent som inte ens behövde lyfta taktpinnen.