— Försvinn ur mitt hem! skrek Erik.
Och det var han själv som ryckte upp dörren.
Anna blev stående mitt framför honom. En sekund. Sedan en till. Och ännu en.
Därefter vände hon sig om och gick in i sovrummet.
Hon började packa utan att säga ett ord. Lugnt, nästan pedantiskt. Kläder. Handlingar. Datorn. Den externa hårddisken med alla arbetsfiler. Erik stod kvar i dörröppningen och följde varje rörelse medan hon lade ner sakerna i den stora väskan. Kanske väntade han sig tårar. Kanske ett utbrott. Kanske att hon skulle falla ihop, be om ursäkt, tigga om att få stanna.
Men ingenting sådant hände.
— Anna, sade han lågt när hon drog igen dragkedjan, alltså…
— Vad?
Han hittade inget svar.
Hon lyfte väskan, gick förbi honom, förbi Maria som fortfarande stod i hallen med armarna korsade över bröstet. Förbi Lars i fåtöljen. Hon sade inte adjö till någon av dem.
Dörren slog igen bakom henne med ett mjukt, nästan försiktigt klick.
Ute på trottoaren stannade hon först. Hon tog upp mobilen och ringde. Efter två signaler svarade någon.
— Johan, sade hon. Minns du den där lägenheten i centrum som du nämnde?
— Jag minns, svarade rösten i andra änden. Den är fortfarande ledig.
— Bra, sade Anna. Jag kommer.
Hon började gå, och benen bar henne framåt utan tvekan, utan att stanna. Någonstans bakom henne låg tre år av hennes liv kvar. Framför henne fanns något hon ännu inte kände till, men som åtminstone skulle vara hennes eget.
Och längst ner i väskan, mellan kläderna och dokumenten, låg en mapp med papper som Erik inte ens anade existerade. Det var kanske det mest intressanta av allt.
Johan hade varit hennes kurskamrat. Bara det — en gammal kurskamrat, varken mer eller mindre. De hade läst design tillsammans, sedan hamnat på olika byråer, men aldrig riktigt tappat kontakten. Han hörde till den sortens människor som kunde vara tyst i ett halvår och ändå dyka upp precis när det behövdes.
Lägenheten var inte stor: två rum på tredje våningen i ett äldre hus mitt i stan. Högt i tak, parkett som knarrade under fötterna, fönster mot en innergård. Anna klev in, ställde väskan innanför dörren och stod bara där en stund.
Tystnad.
Ingen Eva på andra sidan väggen. Ingen Lars med sur min i fåtöljen. Ingen Maria som klev in utan att knacka och log som om världen borde tacka henne för att hon alls visade sig.
— Känns det bra? frågade Johan.
— Ja, sade Anna. Jag tar den.
Den natten sov hon inte. Hon låg på soffan — någon säng fanns ännu inte, bara den slitna soffa som den förra hyresgästen lämnat kvar — och stirrade upp i taket. Hon grät inte. Det förvånade henne själv. Tre år tillsammans, och inte en enda tår.
Kanske berodde det på att tårarna redan hade kommit tidigare. Lite i taget. Tyst, dag efter dag. När hon svalde ännu en kommentar från Eva. När hon dukade åt gäster hon aldrig bjudit in. När hon såg på sin man och förstod att hans blick gick rakt igenom henne, bort till platsen där hans mamma stod med ett färdigt omdöme om allt.
Tårarna hade tagit slut innan hon lämnade hemmet.
Men mappen fanns kvar.
Anna reste sig, gick fram till väskan, tog upp den och lade den på bordet. En beige pappmapp, hopknuten med snören. Inuti låg dokumenten. De där pappren som Erik inte kände till. Eller kanske kände till, men aldrig hade brytt sig om. Han hade alltid varit usel på sådant. Papper, avtal, konton — det hade från första dagen i äktenskapet varit hennes område.
Fyra år tidigare, när de nyss hade gift sig, hade Maria föreslagit att de skulle investera i en mindre kommersiell lokal. Erik hade genast blivit eld och lågor. Anna däremot hade läst igenom avtalen, hittat en bra jurist — sin egen, inte familjens — och sett till att allt blev korrekt skrivet. På dem båda. Hälften var.
Maria hade då sagt att ”så gör man inte i anständiga familjer”. Erik hade dragit på munnen, missnöjd, men ändå skrivit under. För Anna kunde förklara saker lugnt och sakligt, med argument som höll. Det var en av hennes styrkor, även om svärmodern av någon anledning alltid hade tolkat den som fräckhet.
Det handlade om en liten kontorslokal i bottenplan. Den var uthyrd. Varje månad kom en stadig intäkt in på deras gemensamma konto. Erik hade för länge sedan slutat tänka på den.
Anna hade inte glömt någonting.
Hon knöt ihop mappen igen, stoppade tillbaka den i väskan och lade sig på soffan.
På morgonen ringde Erik.
Hon svarade utan vrede, nästan neutralt.
— Anna, vad håller du på med egentligen? Vart tog du vägen?
— Till en lägenhet.
— Vilken lägenhet?
— Min.
Det blev tyst.
— Menar du allvar?
— Erik, sade hon. Det var du som öppnade dörren. Jag gick bara ut genom den.
Han sade ingenting först. När han till slut talade igen lät han annorlunda, på det där sättet hon kände alltför väl. Lite sårad. Lite förvirrad. Som en pojke som inte begriper varför leksaken plötsligt slutat lyda.
— Mamma säger att du kunde be om ursäkt.
Anna slöt ögonen ett kort ögonblick.
— För vad?
— Ja… för stämningen. För att allt blev som det blev.
— Erik. Din mamma anklagade mig för stöld inför andra människor. Du försvarade mig inte. Du stod själv och skrek.
— Jag tappade humöret bara…
— Ja, sade hon. Det har jag noterat.
Sedan avslutade hon samtalet.
Dagen fylldes av praktiska saker. Anna köpte sängkläder, handlade mat och ställde upp kaffemaskinen — det enda hon tagit från deras gemensamma kök, eftersom hon själv hade köpt den för egna pengar och kvittot fortfarande fanns sparat i mobilen. Därefter öppnade hon datorn och arbetade i tre timmar. Deadline för projektet hade inte försvunnit bara för att hennes äktenskap höll på att göra det.
Framåt kvällen skrev hon till sin jurist. Kort och utan omsvep:
”Karl, jag behöver en tid. Skilsmässa och bodelning. När kan du?”
Svaret kom nästan genast:
”I morgon klockan elva. Jag väntar på dig.”
Maria ringde morgonen därpå.
När numret dök upp på skärmen höjde Anna ögonbrynen. Svärmodern brukade aldrig ringa först. Det låg liksom under hennes värdighet.
— Anna, sade rösten i luren, mjuk och nästan öm. Men lilla vän, nu får du sluta bete dig som ett barn. Kom hem.