— Så kan vi prata.
— Om vad då?
— Ja… om livet. Erik mår dåligt.
— Erik kan må dåligt och ringa mig själv.
— Anna, varför måste du vara så iskall? Vi är ju familj.
Just det ordet. Familj. I tre år hade Anna fått höra det, alltid när det passade dem, alltid som ett trumfkort som lades på bordet. När hon borde tiga — vi är ju familj. När hon förväntades ge efter — vi är ju familj. När hon skulle låtsas som om hon inte såg hur Eva slängde porslin omkring sig och skrek att ”allt i det här huset började gå snett när den där stadsflickan dök upp” — vi är ju familj.
— Maria, sade Anna med behärskad röst, jag är upptagen just nu. Om ni har juridiska frågor får ni ta dem via min advokat.
Sedan avslutade hon samtalet.
En timme senare satt hon redan på Karls kontor och plockade fram handlingar ur en beige mapp. Hon lade dem i prydliga högar framför honom.
Juristen bläddrade igenom pappren, stannade ibland upp, hummade kort och gjorde anteckningar i marginalen.
— Så fastigheten står på er båda, konstaterade han efter en stund.
— Hälften var.
— Och han verkar inte riktigt ha förstått detaljerna?
— Han skrev under utan att läsa. Jag tyckte det var märkligt redan då, men jag sade inget.
Karl lyfte blicken över glasögonbågarna. Det där lugnet han hade, sakligt och nästan kyligt, var en av anledningarna till att hon litade på honom.
— Anna, din position är stark. Särskilt med tanke på att det var han som krävde att du skulle flytta. Finns det vittnen?
— Hans mamma och Lars. Men de står på hans sida.
— Grannar? Kamera i trapphuset?
Anna blev tyst ett ögonblick. Sedan drog ett långsamt leende över hennes ansikte.
— Det finns en kamera. Jag satte upp den själv för två år sedan, efter att Eva påstod att någon repade dörren. Inspelningarna sparas i molnet. Automatiskt.
Karl slog igen mappen och lade händerna ovanpå den.
— Då sätter vi igång, sade han enkelt.
Anna nickade. Utanför kontorsfönstret brusade staden vidare. Bilar tutade någonstans långt där nere, människor skyndade förbi, dagen fortsatte som om ingenting hade hänt. Utan Maria. Utan Lars i fåtöljen. Utan Evas skrik från köket. Bara livet självt. Hennes liv.
Erik satt antagligen hemma vid det laget och väntade på att hon skulle ta sitt förnuft till fånga.
Han visste ännu inte att beslutet redan var fattat. Och det hade varit det länge.
Tre dagar senare ringde Erik igen. Den här gången hoppade han över alla artighetsfraser.
— Jag har fått ett brev från någon advokat.
— Jag vet, svarade Anna.
— Har du ansökt om skilsmässa?
— Ja.
Tystnaden som följde blev lång. Hon hörde hans andning i luren, tung och visslande, precis som alltid när han blev nervös.
— Anna, fattar du att det här… att det här är allvar?
— Det är just därför jag har vänt mig till en jurist.
— Mamma säger att…
— Erik, avbröt hon honom lågt men bestämt, jag är inte längre intresserad av vad din mamma säger. Inte det minsta.
Han teg. Sedan mumlade han något ohörbart och lade på.
Maria förstod situationen snabbare än sin son. Hon var över huvud taget kvick i huvudet när det handlade om pengar eller om sådant som kunde gynna henne själv. Redan dagen efter att brevet från advokaten hade kommit åkte hon till den lokal som Anna och Erik hyrde ut. Anna fick veta det genom hyresgästen, Peter, ägaren till en liten redovisningsbyrå. En stillsam och hederlig man.
Det var han som ringde.
— Anna, det var en kvinna här. Hon sade att hon var din mans mamma och att alla frågor om hyran från och med nu skulle gå genom henne.
— Vad svarade du?
— Att avtalet är tecknat med dig och Erik, och att jag inte ändrar någonting utan ditt skriftliga godkännande.
— Helt rätt, sade Anna. Tack, Peter.
— Hon var ganska högljudd ute i korridoren.
— Det tvivlar jag inte på. Det är hennes sätt.
Anna såg henne framför sig där i kontorshusets korridor: Maria i sin finaste kappa, med hoppressade läppar och den där minen hon tog på sig när hon ville verka viktig. Vakten vid entrén hade säkert betraktat henne med artig förvirring. Och det hade utan tvekan gjort henne rasande.
Av någon anledning kände Anna ingen skadeglädje vid tanken. Bara trötthet. Jämn, stilla och klar, som vatten i ett glas.
Karl arbetade snabbt och metodiskt. Efter en vecka visste Anna redan hur bodelningen sannolikt skulle se ut. Fastigheten skulle delas lika; det stod tydligt i handlingarna och gick inte att bestrida. Erik hade uppenbarligen till slut läst avtalet, för när han ringde nästa gång lät han annorlunda. Arg. Den där ursäktande tonen var borta.
— Du ordnade det här med flit. Du planerade allt från början.
— Erik, jag gjorde det korrekt. På oss båda. Du skrev under.
— Mamma säger att du lurade oss.
Anna lät en sekund gå innan hon svarade.
— Din mamma säger väldigt mycket. Jag lyssnade på det i tre år. Nu gör jag det inte längre.
— Du tror att du är så förbannat smart.
— Nej. Jag tror att jag har en bra advokat. Det är inte samma sak.
Hon avslutade samtalet igen. Hon lade märke till sin nya vana: att helt enkelt trycka bort samtalet när orden inte längre ledde någonstans. Förr hade hon inte klarat det. Förr hade hon lyssnat ända till slutet, eftersom hon hela tiden trodde att något kanske skulle förändras, att han plötsligt skulle säga något som betydde något. Tre års väntan hade lärt henne en enda sak: det viktiga skulle aldrig komma. Det skulle bara vara mammans ståndpunkt, mammans åsikt och mammans röst, uttalad genom någon annans mun.
Eva ringde på lördagsmorgonen. Först förstod Anna inte ens vem det var. Numret var okänt, så den gamla kvinnan ringde förmodligen från någon annans telefon.
— Det är jag, sade en raspig röst. Vet du vem?
— Ja, sade Anna.
— Tror du att du har vunnit? Det fanns något egendomligt i rösten. Inte direkt ilska. Snarare nyfikenhet. Nästan respekt.
— Jag har inte besegrat någon.
— Du ljuger. Det har du visst. Jag har sett sådana som du under åttio år. En paus följde, sedan hördes ett prassel. Maria har sig själv att skylla. Jag sade åt henne: rör inte svärdottern.