Men hon lyssnade inte.
Anna blev tyst en stund. Svaret hade tagit henne på sängen.
— Ni gjorde inte precis mitt liv lättare heller, sade hon till slut. Minns ni den där middagen, när ni inför alla påstod att jag hade saltat sönder soppan?
Eva gav ifrån sig ett kort, torrt ljud. Det liknade ett skratt, men saknade all värme.
— Jag minns. Det var Marias påhitt. Hon bad mig säga det.
— Det misstänkte jag.
— Ja, då så. En ny tystnad följde. Lev nu. Du gjorde rätt som gick. Erik har alltid varit en vekling.
Sedan bröts samtalet.
Anna blev sittande med mobilen i handen och blicken mot fönstret. Så det var alltså så. Till och med Eva — ilskna, högljudda Eva, som kunde kasta porslin genom köket — hade någonstans bakom sina åttio år sett allt klart. Hon hade bara aldrig sagt det högt.
Skilsmässan gick igenom två månader senare. Det behövdes ingen rättegång. Till slut skrev Erik under handlingarna själv, efter att Karl lugnt hade redogjort för vad en tvist om bodelningen kunde innebära. Enligt Karl hade Maria dykt upp vid ett av mötena tillsammans med sin son, trots att ingen hade bett henne komma. Hon hade genast försökt ta ordet åt honom. Karl hade då artigt, men utan minsta eftergift, förklarat att hon inte var part i ärendet och bett henne vänta utanför.
Anna var inte med den dagen. Det var ett medvetet val. Hon behövde inte se det med egna ögon.
Hennes del av fastigheten blev helt hennes att disponera över. Erik gick med på att lösa ut henne till marknadspris, i stället för att tvinga fram en uppdelning av tillgången. För en gångs skull var det ett klokt beslut från hans sida — kanske det enda riktigt förnuftiga han hade fattat under hela deras äktenskap. Eller så var det Maria som till slut hade räknat på saken och kommit fram till att kontoret borde stanna inom familjen. Det spelade ingen roll längre.
Pengarna sattes in på kontot en fredagskväll. Anna såg aviseringen, låste skärmen och gick ut i köket för att koka kaffe. Hon kände inget behov av att fira. Det var bara ännu ett steg framåt.
Ytterligare tre månader passerade.
Lägenheten i centrum började långsamt kännas som hennes. En riktig säng hade kommit på plats, liksom en bokhylla och några krukväxter som stod i fönstret. Anna hade köpt ett stort skrivbord och ställt det vid glaset, och där arbetade hon nu, med utsikt över den gamla innergården och kastanjeträdet vars grenar sträckte sig nästan ända fram till rutan.
Studion utvecklades. Hon tog in två nya kunder och lanserade en liten webbkurs i design, där Johan hjälpte henne med marknadsföringen. Summan från försäljningen av andelen placerade hon försiktigt, efter ett möte med en ekonomisk rådgivare. Inga hastiga beslut. Inga onödiga risker. Bara lugnt, metodiskt och enligt plan.
Johan kom förbi ibland, ofta med kaffe i handen och ännu en idé om något de skulle kunna göra tillsammans. Hon tackade inte ja ännu, men hon lyssnade. Och det var oväntat skönt att bara prata med någon som faktiskt hörde vad hon sade — inte bara det som passade honom att höra.
En kväll råkade hon bläddra fram ett gammalt foto i mobilen. Hon och Erik stod på någon födelsedag, båda med breda leenden. Anna betraktade bilden länge. Det gjorde inte ont. Hon såg på den som man ser på ett fotografi ur någon annans album, ett sådant man av en slump hittar instucket mellan sidorna i en bok.
Sedan raderade hon det. Inte av ilska. Det fanns bara ingen anledning att spara det.
I januari kom ett meddelande från Maria. Kort, bara en enda rad:
”Erik ska gifta sig. Är du nöjd nu?”
Anna läste det, väntade en minut och svarade:
”Hälsa honom grattis.”
Efter det kom inget mer.
Hon lade mobilen på bordet, tog sin kaffemugg och vände åter blicken mot fönstret. Kastanjen utanför hade redan börjat svälla i knopparna, nästan omärkligt, precis som det alltid sker. Vintern höll på att dra sig undan utan buller, utan fanfarer.
Anna drack en klunk, öppnade datorn och började arbeta med ett nytt uppdrag.
Livet fortsatte. Hennes liv. Det hon hade burit med sig i den stora väskan, tillsammans med dokumenten, kaffemaskinen och den beige mappen med knytband.
Våren kom utan att göra väsen av sig, så som allt verkligt brukar komma. Utan förvarning. Utan ceremoni.
Anna gick genom stadskärnan med en pappersmugg kaffe i handen och hade inte bråttom någonstans. Hon bara gick. Det i sig var en ny sorts frihet — att röra sig utan mål, utan schema, utan känslan av att någon redan stod någonstans och väntade med ännu ett krav.
Mobilen började vibrera. Numret kände hon inte igen.
— Anna? sade en lugn mansröst. Det är Andreas. Vi träffades hastigt på presentationen i februari, när du hade gjort den visuella profilen för Form.
— Jag minns, svarade hon.
— Jag håller på att starta en mindre arkitektbyrå och söker en art director. Ditt namn kom upp.
Hon stannade framför skyltfönstret till en bokhandel. I glaset såg hon sin egen spegelbild: ett stilla ansikte, rak hållning, kaffet i handen.
— Berätta mer, sade hon.
De pratade i tjugo minuter. Därefter bestämde de att de skulle ses veckan därpå. Anna stoppade ner telefonen, drack upp det sista av kaffet och gick in i bokhandeln — inte för att hon behövde något, utan för att hon ville.
Hon rörde sig långsamt mellan hyllorna och lät fingertopparna glida över bokryggarna. En bok tog hon ner, bläddrade i och ställde tillbaka. Sedan plockade hon upp en annan och visste genast att den skulle få följa med hem. En deckare med rödorange omslag, av en författare hon aldrig hade hört talas om. Den första meningen räckte.
Vid kassan satt en ung kvinna med trötta ögon. Anna log mot henne utan särskild anledning. Flickan såg förvånad ut först, men log sedan tillbaka.
Ute på trottoaren lade Anna boken i väskan och fortsatte gå. Förbi kaféer, blomsterstånd, främmande samtal och andras berättelser. Staden levde, brusade, rörde sig framåt.
Och det gjorde hon också.
Ingen bitterhet fanns kvar. Ingen segerkänsla heller. Bara en jämn, stadig visshet om att allt hade hamnat rätt. Att hon stod där hon skulle stå. Att mycket ännu väntade, och att det var något gott.
För tre år sedan hade hon klivit in genom en dörr som inte var hennes och börjat leva ett liv som inte var hennes. Sedan hade hon gått därifrån — med väskan, mappen, kaffemaskinen och det enda som ingen kunde ta ifrån henne eller ifrågasätta.
Sig själv.