— Erik, lägg på, sa jag och ryckte åt mig kökshandduken för att sedan kasta den på bordet. — Lägg på nu och säg att det där var ett skämt.
Erik blinkade förvånat, med mobilen tryckt mot örat. På displayen lyste hans mammas namn.
— Mamma, vänta lite, mumlade han in i telefonen och vände blicken mot mig. — Anna, varför hetsar du upp dig så där? De har redan åkt från förorten. De är här om två timmar.
— Tolv personer, Erik! väste jag, så tyst jag kunde, eftersom vår sju månader gamla dotter precis hade somnat i rummet bredvid. — Dina föräldrar, din syster med sin man och tre barn, din farbror Lars och hans fru… De har alltså åkt? Och ingen kom på tanken att fråga mig först?
— Men ge dig, det är ju min familj, sa Erik avfärdande och fortsatte sedan prata i telefonen. — Ja, mamma, allt är lugnt. Vi väntar på er. Ja då, Anna hittar på något. Kör försiktigt bara.
Han avslutade samtalet och gick, som om ingenting hade hänt, fram till kylskåpet.
— Erik, kylskåpet är tomt! Jag fick kämpa för att inte börja gråta av både ilska och maktlöshet. — Det finns tre ägg och ett halvt paket filmjölk där inne. Jag tänkte beställa hem mat i kväll. Vad exakt ska jag laga till en hel folksamling?
— Anna, börja inte nu, suckade han och gjorde en grimas medan han tog ut en flaska mineralvatten. — Du är ju ändå hemma med barnet. Du har väl inget annat för dig. Släng ihop något till min släkt. Hur svårt kan det vara? Gå till butiken runt hörnet. Koka potatis, stoppa in en kyckling i ugnen. Kvinnor har alltid löst sådant där. Min mamma har dukat för trettio personer hela livet utan att gnälla.
— Din mamma satt inte med en bebis som håller på att få tänder och som tredje natten i rad bara sover tjugo minuter åt gången! Jag gick tätt intill honom och kände hur en dov, nästan skrämmande vrede började koka inom mig. — Den här veckan har jag sovit kanske tolv timmar sammanlagt. Vilken potatis? Vilken kyckling?
— Äsch, överdriv inte, sa Erik och kastade en blick på klockan. — Sover Elsa? Ja. Då har du tid. Jag jobbar faktiskt och drar in pengar, Anna. Jag blir också trött. Det enda jag ber dig om är att visa lite gästfrihet. Det är mina släktingar, jag har inte träffat dem på ett halvår. Ska jag behöva skämmas inför dem för att du får ett utbrott?
— Så det spelar ingen roll alls hur jag mår? Jag stirrade på mannen jag hade levt med i fyra år och kände knappt igen honom. — Jag orkar inte, Erik. Jag är helt slut i kroppen.
— Du har bara för lite att göra och därför hittar du på problem där det inte finns några, snäste han och gick mot rummet. — Jag tar en dusch. Förhoppningsvis har du lugnat ner dig tills mamma kommer.
Badrumsdörren slog igen, och i nästa sekund började vattnet brusa. Jag blev stående mitt i hallen med hjärtat dunkande uppe i halsen. Då skar ett tunt, förtvivlat skrik genom lägenheten från sovrummet. Elsa hade vaknat. Hon hade sovit i femton minuter.
De följande två timmarna blev ett rent helvete. Med ena armen vaggade jag min dotter, med den andra försökte jag hacka några sorgliga rester av grönsaker som jag lyckades hitta längst ner i en låda. Till affären kom jag aldrig. Elsa släppte mig inte en sekund, grät så fort jag försökte lägga ner henne och ville bara amma. Erik kom ut ur duschen fräsch och nyduschad, satte sig vid datorn och försvann in i sina egna saker. När jag bad honom ta barnet en stund viftade han bara bort mig.
— Hon vill vara hos dig. Hos mig skriker hon bara.
Klockan slog exakt fyra på eftermiddagen när det ringde på dörren. Högt, envist, som om tre personer tryckte på knappen samtidigt.
På ett ögonblick fylldes hallen av röster, skratt, doften av främmande parfym och fukt från ytterkläderna. Min svärmor, Karin, klev över tröskeln och knuffade undan mig med axeln utan minsta tvekan. Sedan ropade hon med sin kraftiga röst:
— Erik! Min pojke! Kom och ta emot gästerna!
Efter henne vällde resten in. Eriks systers tre barn började genast slita av sig skorna och slängde jackorna rakt på golvet. Farbror Lars, en storväxt man i tunga kängor, hostade ljudligt ute i hallen.
— Men oj, vad tyst det är här, sa Karin och stack in huvudet i köket. — Anna, var är allting? Väntade ni inte på oss? Erik sa att du var hemma och höll på att göra i ordning bordet.
Jag tryckte Elsa hårdare mot bröstet och försökte samla mig för att hälsa.