— Hej, sa jag dämpat och höll Elsa tätt intill mig. Hon hade stelnat av allt oväsen och stirrade skrämt mot hallen. — Erik berättade det här för mig för två timmar sedan. Jag hade ingen möjlighet att hinna ordna allt.
I samma stund kom Erik ut ur rummet, strålande som om ingenting i världen kunde vara fel.
— Mamma! Pappa! Kom in, kom in! ropade han och började krama om släktingarna en efter en. — Anna hann inte riktigt få allt färdigt, men det löser vi. Vi fixar något nu.
— Hur menar du, hann inte? frågade Maria, hans syster och trebarnsmamma, och hennes blick gled över mig med ett tydligt mått av förebråelse. — Du är ju hemma hela dagarna. Och du har bara ett barn. När mina tre tjejer var små hann jag ändå göra tre sallader och varm mat innan gästerna kom.
— Maria, barn är olika, försökte jag säga, medan tårarna brände bakom ögonlocken. — Elsa sover nästan inte alls nu, hon får tänder.
— Äsch, sluta komma med ursäkter, muttrade Eriks pappa och klev vidare in mot vardagsrummet. — Erik, sätt på tv:n, matchen börjar snart. Karin, Maria, gå och hjälp flickan i köket, annars svälter vi ihjäl här. Vi har varit på vägen i tre timmar.
Karin gick raka vägen in i köket, öppnade kylskåpet och gav ifrån sig ett missnöjt klickande med tungan.
— Jaha, Anna. Någon husmor är du då verkligen inte… Håller du min son hungrig här hemma? Nåja, vi har inte tid att stå och prata. Erik! Kom hit ett ögonblick!
Min man stack in huvudet genom dörröppningen.
— Ja, mamma?
— Spring till affären. Köp ett par stora paket dumplings, korv, ost och bröd. Eftersom din fru inte klarar av att laga en ordentlig middag får vi väl sätta i oss halvfabrikat.
Erik såg på mig med irritation i blicken.
— Anna, var det verkligen så svårt att åtminstone skala lite potatis? Okej, ge mig pengar så går jag.
— Jag har inga kontanter. Kortet ligger på nattduksbordet, svarade jag tonlöst.
En halvtimme senare var köket fullt av rörelse, men jag kände mig som en främling i mitt eget hem. Karin och Maria slamrade med kastruller, pratade högt med varandra och lät små kommentarer falla som om jag inte kunde höra dem.
— Herregud, vilka slöa knivar. Det finns en man i huset, men ingen som kan vässa knivarna, klagade Karin.
— Mamma, det är inte bara knivarna. Hon har ingen ordning alls, svarade Maria och drog fram en stekpanna så det ekade. — Titta bara på fläkten, där ligger damm. När man ändå går hemma kan man väl hålla rent.
Jag satt i fåtöljen inne i sovrummet och vaggade Elsa i famnen. Dörren stod på glänt, och varje ord letade sig in till mig. Någonting inom mig gick sönder, tyst och slutgiltigt. Tröttheten var så tung att den nästan blev fysisk, som bly över axlarna. Jag ville bara lägga mig ner på golvet och inte resa mig mer. Men det mest skrämmande var att jag nästan slutade bry mig. Om deras omdömen, om maten, om dammet på fläkten. Det som gjorde ont, ända in i kroppen, var att Erik inte en enda gång försökte försvara mig. Inte med en blick, inte med ett ord. Tvärtom stod han där och hummade instämmande, med ett skyldigt litet leende.
Framåt sex blev jag kallad till bordet. Eller kallad och kallad — Erik tittade in i sovrummet och ropade:
— Anna, kom nu, maten är klar. Lägg Elsa, hon får sova.
— Hon sover inte, Erik.
— Ta med henne då. Du kan väl sitta med oss en stund.
I vardagsrummet fanns knappt plats att röra sig. Runt det utdragna bordet satt tolv personer hopträngda. Där stod fat med rykande dumplings i högar, skivor av korv och ost, bröd och några burkar inlagda grönsaker som Karin tydligen hade tagit med sig. Ljudnivån var öronbedövande. Farbror Lars hade redan hällt upp varsitt glas åt sig själv och Eriks pappa.
— Nå, för att vi äntligen ses! förkunnade han högt.
Jag satte mig längst ut på en stolskant med Elsa i knät. Hon var gnällig, vred sig oroligt och drog mig i håret med sina små händer. Jag försökte sträcka mig efter en brödbit, men då hördes Karins röst tvärs över bordet:
— Anna, du borde sätta en mössa på Elsa. Det drar från fönstret. Och varför har du fortfarande inte börjat ge henne riktig mat? Min Erik åt soppa från vårt bord redan när han var sju månader.
— Hon klarar sig bra på bröstmjölk, svarade jag lågt utan att lyfta blicken.
— Ja, ja, alla de där moderna idéerna, sa Maria avfärdande medan hon tuggade. — De lyssnar på någon bloggare på nätet, och sedan går barnen omkring bleka. Erik, vill du ha mer? Din fru lär ju inte tänka på det.
Erik log och räckte fram tallriken.
— Lägg på lite till, mamma. Dina dumplings är alltid bäst. Till och med köpta blir godare när du gör dem.
Alla runt bordet brast ut i skratt. Skrattet slog mot mig som en örfil.