Jag vände blicken mot Erik. Han såg inte ens åt mitt håll. I stället satt han helt uppslukad av ett samtal med farbror Lars om bilar, motorer och något fel som någon verkstad inte hade lyckats hitta. För honom var allt precis som det skulle vara: familjen samlad, maten på bordet, skämten i luften och någon som fyllde på hans tallrik.
Att hans fru satt längst ut på stolen, med mörka ringar under ögonen efter ännu en natt utan sömn och med gråten brännande bakom ögonlocken, betydde tydligen ingenting. Det var ju bara jag. Jag som ”ändå var hemma med barn”. Jag som enligt honom inte hade något särskilt för mig.
Plötsligt ryckte Elsa till i min famn och började skrika rakt ut, sådär uppgivet och hjärtskärande som bara ett övertrött spädbarn kan.
— Anna, kan du inte ta bort henne? Man hör ju knappt vad man själv säger, muttrade Eriks pappa och drog missnöjt ihop ansiktet. Man ska inte behöva överrösta ett barn hela kvällen.
Jag reste mig. Inte hastigt. Inte dramatiskt. Bara lugnt, som om något inom mig äntligen hade stängts av. Utan att svara gick jag ut i hallen, lade ner Elsa i vagnen och drog igen overallen om henne. Hon tystnade av förvåning, som om hon också kände att något hade förändrats.
Sedan gick jag in i sovrummet. Jag tog min vinterjacka, väskan med våra papper och den lilla ryggsäcken där Elsas saker alltid låg färdigpackade inför besök på vårdcentralen: blöjor, ombyte, våtservetter, napp, filt.
Jag drog på mig skorna.
Det var först då Erik kom ut i hallen. Tystnaden hade tydligen gjort honom mer uppmärksam än mina ord någonsin hade gjort.
— Anna, vart tror du att du ska? frågade han och försökte låta lättsam. Ska du ut och gå nu? Det är ju redan mörkt.
— Jag går, Erik, svarade jag.
Min röst lät märklig till och med i mina egna öron. Jämn. Kall. Nästan som om den tillhörde någon annan.
Han blinkade till.
— Går? Vad menar du med går? Hem till din mamma, eller? Han skrattade kort, men blicken flackade. Lägg av nu. Kom tillbaka till bordet. Folk kommer ju undra vad du håller på med.
— Det får de gärna göra, sa jag och lyfte upp ryggsäcken på axeln. Jag bryr mig inte längre om vad någon av dem förstår eller inte förstår. Du hade rätt. Jag gör ju ändå ingenting här hemma. Så nu går jag. Underhåll din släkt själv. Laga mat åt dem, servera dem, plocka undan efter dem. Nycklarna lägger jag i brevlådan.
Hans ansikte slog om. Röda fläckar steg upp över halsen och kinderna.
— Har du blivit helt galen? fräste han och grep tag om min handled. Du förstör min kväll! För en sådan här liten sak ställer du till med en scen inför mina föräldrar? Gå in igen. Nu.
Jag såg ner på hans hand.
— Släpp mig, sa jag lågt.
Det måste ha funnits något i min ton, för hans fingrar lossnade nästan genast.
Jag mötte hans blick.
— Jag orkar inte mer. Du lyssnar inte på mig. Du ser mig inte ens. För dig är jag bara något som ska fungera i bakgrunden, gratis och utan avbrott. Tvätta, amma, vagga, städa, le och hålla tyst. Nu får du vara själv ett tag. Känn efter hur det är att ”inte göra någonting”.
Jag öppnade ytterdörren och rullade ut vagnen i trapphuset.
— Anna! ropade han bakom mig.
Men jag hade redan tryckt på hissknappen.
Inifrån lägenheten hördes röster i mun på varandra, ett högt skratt och ljudet från tv:n som stod på i bakgrunden. Ingen där inne verkade ens ha märkt att jag var på väg därifrån.
Jag åkte hem till min vän Sofia. Hon hade ett gästrum som stod tomt och, ännu viktigare, hon hade förmågan att inte ställa frågor när en människa höll på att gå sönder. När hon öppnade dörren tittade hon bara på mig, tog emot väskan och släppte in oss.
Sedan satte hon en kopp hett te i mina händer. Utan stora ord lyfte hon upp Elsa, badade henne, bytte om på henne och lade henne i en ren säng i ett tyst, mörkt rum. Jag hann knappt lägga huvudet mot kudden innan jag somnade.
För första gången på flera månader sov jag sex timmar i sträck.
Telefonen hade jag stängt av redan i hissen. Jag slog på den igen först vid elvatiden nästa förmiddag.
Skärmen fylldes omedelbart av aviseringar. Trettio missade samtal från Erik. Fem från hans mamma. Dessutom rad efter rad med meddelanden.
Jag öppnade chatten med Erik.
De första meddelandena var precis sådana jag hade väntat mig.
”Är du dum i huvudet?”
”Kom hem omedelbart.”
”Mamma är chockad över hur du betedde dig.”
”Du skämde ut mig inför farbror Lars.”
Men längre ner, någon gång efter tre på natten, hade tonen börjat glida över i något annat.
”Anna, var står ersättningen till Elsa?”
”De har åkt nu. Jag är ensam här.”
”Anna, varför är köket så äckligt? Mamma och Maria diskade inte ens. De sa att det där är ditt ansvar.”
”Svara, Anna.”
”Jag mår dåligt.”
”Snälla.”
Det sista meddelandet hade kommit för en halvtimme sedan.
”Jag är på väg till dig. Sofia sa att du är hos henne. Snälla, gå inte innan jag hinner prata med dig.”
Ungefär tjugo minuter senare ringde det på dörren.
Sofia gick för att öppna. Själv satt jag kvar i soffan med Elsa i famnen. Hon var nyvaken, varm och mätt, med kinden mot min tröja och små fingrar knutna kring tyget.
Erik kom in i rummet.
För ett ögonblick kände jag knappt igen honom. Han, som annars alltid var välkammad, rak i ryggen och säker på sig själv, såg ut som någon hade dragit all kraft ur honom. Håret stod åt alla håll, jackan hängde öppen och under ögonen låg mörka skuggor. Hans händer darrade svagt.
Han stannade vid tröskeln, som om han inte vågade ta ett enda steg till utan min tillåtelse. Först såg han på mig. Sedan på Elsa. Och där blev han stående, tyst och osäker.