— Om din mamma betyder mer för dig än vår familj, då får ni bo tillsammans. Men min lägenhet lämnar ni i dag, sa Anna till sin man och sträckte fram handen. — Nycklarna. Lägg dem här.
Erik stod tyst i några sekunder och stirrade på henne som om orden inte hade nått fram. Sedan gled blicken från hennes öppna handflata till hallen, där Marias två resväskor redan stod lutade mot väggen. Till slut drog han på munnen, mer hånfullt än roat.
— Menar du allvar nu?
Anna höjde inte rösten. Just den där stillheten gjorde henne hårdare än något skrik hade kunnat göra.
— Helt och hållet.
— Så du tänker kasta ut mig ur mitt hem på grund av min mamma?
— Nej, Erik. Jag ber dig lämna min lägenhet därför att du själv nyss sa att din mamma alltid kommer först. Jag hörde dig. Det finns inget mer att diskutera.
Maria kom ut från köket med en handduk i handen. Den var Annas, ny och ljus, fortfarande med den prydliga lilla öglan kvar. Svärmodern hade redan börjat använda den som om hon bott där i åratal.
— Där kom ditt rätta jag fram, sa hon och synade Anna från topp till tå. — I två år har du spelat snäll och foglig, och nu slänger du ut din egen man på gatan.
Anna såg inte på hennes ansikte utan på handduken.
— Lägg tillbaka den. Och packa era saker.
För en gångs skull blev Maria svarslös. Hon hade förmodligen räknat med tårar, vädjanden, ursäkter och ett högljutt familjeråd där alla pratade i munnen på varandra. Men Anna stod rak i ryggen, med håret uppsatt och hemmakläderna fortfarande på efter arbetsdagen, och hennes röst lät som om beslutet redan hade varit fattat långt innan de ens kommit dit.
Och det hade det också.
Lägenheten hade varit Annas långt före äktenskapet. Hennes far, Lars, hade arbetat många år som förman på en fabrik, och hennes mor skötte hemmet samtidigt som hon tog emot sömnadsuppdrag. De var inga rika människor, men de levde ordnat, utan skulder och utan att försöka imponera på någon. När Anna tog examen och fick jobb som tekniker inom livsmedelsproduktion hjälpte föräldrarna henne med den första egna bostaden. De sålde den gamla sommarstugan, lade till sina besparingar och skrev den lilla tvårummaren på dottern.
— Det här är din plats, sa hennes far när han räckte över pappren. — Inte en tillfällig vrå, inte något du fått låna av någons godhet. Kom ihåg det.
Anna kom ihåg.
Tre år senare gifte hon sig med Erik, och frågan om var de skulle bo uppstod knappt. Han hyrde då ett rum tillsammans med en bekant, medan Anna hade sin lägenhet. Att han flyttade in hos henne kändes självklart. På den tiden var Erik omtänksam, lågmäld och bra på att lyssna. Han försökte inte genast forma om allt efter sina egna vanor, krävde inga särskilda bekvämligheter, tackade för middagen och diskade utan att bli ombedd. På helgerna följde han med Anna till torget och valde frukt med en sådan allvarlig min att man kunde tro att hela familjens framtid hängde på om päronen var mogna eller inte.
Även Maria gjorde först ett ganska behagligt intryck. Vid deras första möte kom hon med en chokladask och sa:
— Det viktigaste är att ni tar hand om varandra. Jag är inte den som tränger mig på.
Den meningen skulle Anna senare tänka tillbaka på många gånger. Särskilt de morgnar då svärmodern ringde klockan sju för att fråga varför Erik inte hade svarat kvällen innan. Eller när hon utan förvarning bjöd in sig själv på middag. Eller när hon började tala om att unga människor behövde ”en äldre människas blick”, eftersom de ännu inte riktigt förstod hur livet skulle skötas.
I början gick det att kalla alltihop småsaker.
Maria kunde ringa en fredag och glatt meddela:
— På söndag åker vi till faster Eva. Jag har redan sagt att ni kommer.
Anna blev förvånad.
— Erik och jag hade tänkt vara hemma den här helgen.
Då brukade Maria tystna en stund. I den pausen låg mer förebråelse än i ett långt tal.
— En dag kan man väl ägna åt sin mans mamma. Ert hem rasar knappast ihop för det.
Vid sådana tillfällen såg Erik skuldmedvetet på sin fru.
— Anna, vi kan väl åka ändå? Det blir pinsamt för mamma, hon har ju redan lovat.
Anna gav med sig. Första gången. Andra gången. Femte gången.
Sedan började Maria bestämma vilka som skulle bjudas på högtider och födelsedagar. När Erik fyllde år bjöd hon, utan att fråga, in sin syster med make, en kusin och dessutom en granne som hade känt Erik sedan han var liten.
Anna fick reda på det dagen före firandet.
— Mamma, du kunde väl åtminstone ha frågat, sa Erik i telefon, men så försiktigt att det mest lät som om han bad henne att inte bli ledsen.
Marias svar hördes ända in i rummet där Anna stod.
— Vad finns det att fråga om? Det är min sons födelsedag. Släkten kommer för att gratulera. Är det så svårt för din fru att ställa fram några tallrikar till?
Anna kramade ihop kökshandduken i handen och stod några sekunder med blicken fäst vid spisen för att inte säga något hon senare skulle få höra om. Hon avskydde gräl, men hon tyckte ännu sämre om känslan av att vara serveringspersonal i sin egen bostad på någon annans tillställning.
Gästerna kom högljudda och självklara. Maria rörde sig i köket som om det var hennes. Hon öppnade skåp, tog fram skålar, kontrollerade kylskåpet.
— Anna, det var inte mycket varm mat här. Männen i vår familj äter ordentligt.
— Erik och jag bestämde menyn tillsammans, svarade Anna.
— Ni bestämde, ja, sa svärmodern med ett kort skratt. — Erik har alltid tyckt om när bordet är fullt.
Anna vände sig mot sin man. Han slog ner blicken och gick ut i hallen för att ta emot nästa sällskap.
Efter den kvällen tog hon för första gången upp saken på allvar.
— Erik, jag tycker inte om att din mamma styr och ställer i vårt hem.
— Hon är bara driftig.
— Nej. Driftig är man när man hjälper till efter att någon har bett om det. Hon fattar beslut åt oss.
Erik satte sig på soffkanten och gned sig över näsroten.
— Anna, måste du ta det så hårt? Mamma är ensam. Hon vill bara känna sig behövd. Du ser ju själv att hon inte menar något illa.
Just den frasen blev hans favoritförsvar. ”Hon menar inget illa.” Med den täckte han över allt: råd ingen bett om, inblandning, sårande kommentarer, oanmälda besök och anmärkningar inför andra.
När Maria förklarade att Anna borde ”sluta försvinna på jobbet så mycket och tänka mer på sin man”, sa Erik att hon inte menade något illa.
När svärmodern kritiserade den nya dammsugaren, eftersom ”man kunde ha valt något mer praktiskt”, sa Erik samma sak.
Och nästa gång handlade det om en gammal vas.