Maria hade burit dit den själv och pekat ut platsen i vardagsrummet, eftersom det enligt henne ”såg lite tomt ut hos er”. Anna sa nej. Vasen fick följa med tillbaka, och under en hel vecka klagade Maria för sin son över hur kylig hans hustru var.
— Du hade kunnat ge med dig, sa Erik.
Anna blev stående och såg länge på honom. Hon försökte förstå när den där oskrivna lagen hade införts i deras äktenskap: att allt hans mamma önskade skulle accepteras för husfridens skull, medan allt Anna kände kunde skjutas åt sidan.
Det verkliga brottet kom under sommaren.
Värmen låg tung över stan. Fönstren i lägenheten öppnades bara tidigt på morgonen, innan luften hunnit bli dallrande het. När Anna kom hem från jobbet var hon trött ända in i kroppen, händerna klibbade av värmen och det enda hon längtade efter var en sval dusch och tystnad.
Den kvällen hann hon knappt vrida om nyckeln förrän hon hörde röster inifrån lägenheten.
Först trodde hon att Erik hade kommit hem tidigare och bjudit in någon vän. Men i hallen stod ett par damsandaler, ett par herrsandaler och ett barns gympaskor. Från köket kom skratt och prat.
Anna gick vidare.
Vid köksbordet satt Maria, hennes systerdotter Karin, Karins man och deras sjuårige son. På bordet låg uppskurna grönsaker, bröd, ost och en öppnad burk kompott. I diskhon hade tallrikar och glas redan börjat samlas. Erik satt vid fönstret och såg tydligt obekväm ut, men låtsades ändå som om allt var precis som det skulle.
— Åh, Anna är hemma! sa Maria glatt. — Vi tittade bara in en liten stund. Karin och familjen hade ärenden i stan, och jag tänkte att de inte skulle behöva flänga runt i den här hettan.
Anna lade långsamt sin väska på en stol.
— Erik, kan du komma ut med mig en minut?
Han reste sig motvilligt. Ute i hallen frågade hon lågt:
— Varför sitter det människor i vårt hem som jag inte ens visste skulle komma?
— Mamma frågade, sa han. — De stannar verkligen inte länge.
— Och varifrån har hon nycklar?
Erik blinkade till.
— Jag gav henne dem. För säkerhets skull. Du minns väl när jag var sjuk och hon kom förbi med mat?
Anna mindes det. Däremot mindes hon inte att hon någonsin hade gått med på att svärmodern skulle ha fri tillgång till deras lägenhet.
— Så din mamma låste upp min bostad med egen nyckel, tog med släktingar hit, och du tycker att det är helt normalt?
— Anna, börja inte nu när de är här.
— Jag börjar inte inför någon. Jag frågar min man.
Erik drog ihop ögonbrynen.
— Det är min mamma.
— Och det här är min lägenhet.
Han andades ut häftigt, som om hennes ord hade träffat honom rakt i ansiktet.
— Nu är du där igen.
Den dagen bad Anna inte gästerna gå. Hon ville inte skapa en scen framför Karins son. I stället stängde hon in sig i sovrummet, bytte om och kom ut först när de andra redan började göra sig klara för att åka.
När Maria tog farväl sa hon:
— Det var ju trevligt ändå. Fast du, Anna, tar emot gäster som om du vore någon kontrollant.
Anna tog sin kopp från bordet, bar den till diskhon och svarade:
— Gäster bjuds in av dem som bor här.
Maria blev vit i ansiktet av ilska, men hon teg. Senare samma kväll ringde hon däremot Erik och pratade med honom i nästan en timme.
Efter det krävde Anna att nyckeln skulle lämnas tillbaka.
— Mamma kommer att bli sårad, sa Erik.
— Då får hon överleva det.
— Du gör allt värre med flit.
— Nej. Jag tar tillbaka rätten att själv bestämma vem som går in i mitt hem.
Erik hämtade visserligen nyckeln, men han gjorde det med en min som om han hade begått ett svek. Under flera veckor talade Maria kyligt med honom och hälsade knappt på Anna. Sedan bytte hon taktik. Hon kom inte längre ensam, utan bara tillsammans med sin son, men hon uppträdde som om någon orättvist hade berövat henne en självklar plats.
— Förr kunde jag titta in, hjälpa till, se hur ni hade det. Nu är jag tydligen en främling.
Till slut orkade Anna inte hålla tyst.
— Du behöver inte se hur vi har det. Vi är vuxna människor.
Maria vände sig genast mot Erik.
— Hör du? Jag har blivit utsuddad ur min sons liv.
Erik suckade tungt.
— Anna, måste du säga det så hårt?
Hon log kort, utan minsta glädje.
— Jag har sagt det mjukt i ett och ett halvt år. Det förändrade ingenting.
Men den största prövningen hade ännu inte kommit.
I början av augusti meddelade Maria att hon tänkte bo hos dem ett tag. Hon frågade inte. Hon tog inte upp det till diskussion. Hon informerade dem bara.
Det var en söndag. Anna och Erik satt vid köksbordet, åt ugnsstekt kyckling med grönsaker och pratade om att åka ut till en sjö nästa lördag. Anna hade redan börjat föreställa sig varm sand under fötterna, svalt vatten, en burk med frukt och en hel dag utan telefoner.
Då ringde Eriks mobil.
— Hej, mamma.
Anna hörde Marias röst direkt. Den var snabb, bestämd och full av planer som redan var fattade.
— Jag kommer till er på tisdag med mina saker. De ska börja renovera badrummet hemma hos mig. Det blir buller, damm och hantverkare överallt. Jag bor hos er tills de är klara.
Erik rätade på ryggen.
— Hur länge då?
— Hur ska jag kunna veta det? Så länge det behövs.
Anna lade ner gaffeln bredvid tallriken.
Erik såg på henne och sedan tillbaka mot telefonen.
— Mamma, jag måste prata med Anna först.
— Vad finns det att prata om? Det är inte hos några grannar jag tänker tränga mig på. Jag åker till min son.
Anna sträckte lugnt ut handen.
— Ge mig telefonen.
Erik tvekade, men satte på högtalaren.
— Maria, vi har ingen möjlighet att ta emot dig på obestämd tid, sa Anna. — Om renoveringen blir besvärlig kan du komma överens med hantverkarna om tiderna, eller hyra ett rum några dagar.
Svärmodern skrattade till.
— Hyra ett rum? Föreslår du på allvar att din mans mamma ska irra runt och bo hos främlingar?
— Jag föreslår att sådant här bestäms i förväg.
— Jag tänker inte be om lov av en flicka som råkar bo med min son.
Anna lyfte långsamt blicken mot Erik.
Just där borde han ha sagt något. Vad som helst. Stoppat sin mamma. Påmint henne om att Anna inte var någon ”flicka”, utan hans hustru och den som ägde lägenheten. Men Erik sa ingenting.
Maria fortsatte:
— Jag kommer på tisdag. Min son möter mig vid porten.
Anna stängde själv av högtalaren.
— Nej, sa hon till sin man.
— Anna…
— Nej.
— Det är min mamma. Hon har renovering hemma.
— Hon har en egen bostad, bekanta, hotell och möjlighet att prata med hantverkarna. Men hon valde det som var bekvämast för henne: att flytta in här utan att fråga.
— Du gör en tragedi av en helt vanlig situation.
Anna sköt ut stolen och reste sig från bordet.
— En vanlig situation är när man frågar om man får bo hos någon, inte när man ställer människor inför fullbordat faktum.