Erik reste sig också.
— Jag kan inte säga nej till min egen mamma.
— Men till din fru går det alltid bra?
Han svarade inte. Just den tystnaden blev tydligare än vilket erkännande som helst.
På tisdagen dök Maria ändå upp.
Anna kom hem tidigare än hon brukade den dagen. I trapphuset låg en tung lukt av upphettad betong och damm; sommarvärmen hade krupit in i väggarna och vägrade släppa taget ens där inne. Utanför deras dörr stod en stor rutig bag, två överfulla kassar och en liten resväska med hjul.
Dörren var olåst och stod på glänt.
I hallen stod Erik. Ansiktet var spänt, men på sättet han höll sig såg Anna att han redan hade förberett sig på en obehaglig diskussion.
Maria kom ut från rummet med en prydligt vikt hög kläder i famnen.
— Anna, jag tog den nedersta hyllan i garderoben. Ni har ju ändå halva utrymmet tomt där.
Anna svarade inte genast. Hon lät blicken glida över bagen, kassarna, sin man och därefter sin svärmor. Sedan tog hon av sig sandalerna, ställde dem bredvid dörrmattan och frågade med låg, stadig röst:
— Vem gav dig tillåtelse att flytta in?
Maria höjde ögonbrynen.
— Erik. Eller måste en son numera be sin fru om skriftligt godkännande för att släppa in sin mor?
— Den här lägenheten är min. Den var min innan vi gifte oss, och den är fortfarande min. Erik har ingen rätt att låta andra människor bosätta sig här utan att jag säger ja.
Maria slog ut med händerna.
— Hör du, Erik? Hon har redan gjort dig till inneboende.
Erik blev röd i ansiktet. Först trodde Anna att det var skam, men hon förstod snabbt att det var irritation.
— Anna, nu räcker det. Mamma ska bo hos oss ett tag. Det har jag bestämt.
En kort sekund sjönk tystnaden över köket och hallen. Till och med ljuden från gatan, som strömmade in genom det öppna fönstret, kändes plötsligt avlägsna.
Anna vände sig helt mot honom.
— Du har bestämt?
— Ja.
— I min lägenhet?
— Vi är gifta. Du behöver inte vifta med papper varje gång.
— Jag viftar inte med någonting. Jag påminner dig bara om hur verkligheten ser ut.
Maria tog ett steg närmare.
— Verkligheten, Anna, är att en man inte uppstår ur tomma intet. En hustru kan finnas i dag och ändra sig i morgon, men en mor har man hela livet.
Anna såg på Erik. Han stod där bredvid sin mamma och teg. Och i samma ögonblick blev allt som under två år hade känts komplicerat, snårigt och som något hon bara måste ha tålamod med, plötsligt enkelt.
Hon såg inte längre en make som slets mellan två håll. Hon såg en vuxen man som för länge sedan hade valt det bekväma: låt frun stå ut, bara mamman slipper bli sårad.
— Erik, sa Anna. Svara mig ärligt. Om du måste välja mellan lugnet i vår familj och din mammas önskningar, vad väger tyngst för dig?
Han drog ogillande ihop ansiktet.
— Där kom ultimatumet igen.
— Svara.
Maria lade armarna i kors.
— Låt henne inte tala till dig på det där sättet, min son.
Erik vände sig hastigt mot Anna.
— Mamma kommer alltid att komma först för mig. Hon uppfostrade mig, hon gav mig livet. Det borde du respektera.
Anna nickade.
Det kom inga tårar. Ingen skrikande ilska. Inte ens någon impuls att fortsätta förklara eller bevisa något. Tvärtom kändes det som om någon hade öppnat ett fönster efter en lång, kvav dag. Hon hade hört det viktigaste. Allt annat blev överflödigt.
— Bra.
Erik stelnade till.
— Vad menar du med bra?
Anna gick in i sovrummet, tog hans lägenhetsnycklar från byrån där han på morgonen hade lämnat dem bredvid plånboken, och kom tillbaka ut i hallen. Sedan sträckte hon fram handen.
— Om din mamma är viktigare än vår familj, då får ni bo tillsammans. Men min lägenhet lämnar ni i dag. Lägg nycklarna här.
Maria skrattade kort och vasst.
— Det där vågar du inte.
— Jo. Det har jag redan gjort.
— Erik, hör du vad hon säger? Hon kastar ut dig!
Erik stod orörlig. I hans ansikte avlöste förvirring, vrede och misstro varandra. Det var tydligt att han väntade på att Anna skulle mjukna. Att hon skulle säga: ”Okej, vi pratar om det.” Att hon skulle föreslå en tidsgräns. Att hon, som så många gånger tidigare, skulle backa ett steg.
Men Anna stod kvar vid hallbyrån och väntade på nycklarna.
— Förstår du att du förstör vårt äktenskap? frågade han.
— Nej. Jag erkänner bara att det redan länge har hållits ihop av mitt tålamod, och inget annat.
— På grund av en enda vecka?
— Inte på grund av en vecka. På grund av två år där min åsikt i min egen lägenhet alltid har räknats sist.
Maria lade handduken hon bar på kanten av byrån och klev fram.
— Sluta spela teater. Kvinnor har alltid fått visa respekt för de äldre. Det hade inte hänt dig något om jag bott här en kort tid.
Anna vände blicken mot henne.
— Det har redan hänt något med mig. Jag slutade vilja gå hem när jag visste att du skulle vara här.
Orden träffade där de skulle. Maria öppnade munnen, men svaret dröjde.
Erik kramade nycklarna hårt i handen.
— Jag tänker inte gå i dag.
— Jo, det gör du. Du tar dina saker, hjälper din mamma att bära ut sina väskor och går. Om du börjar bråka och vägrar lämna lägenheten ringer jag polisen och visar ägarhandlingarna. Jag behöver inte ditt samtycke för att främmande personer ska lämna min bostad.
— Jag är din man!
— Än så länge, ja. Men bostaden blev inte din för det.
Maria fnös.
— Där ser man den stora kärleken. Papper är viktigare än familjen.
Anna drog ut en mapp ur hallbyråns låda. Den hade legat där länge: ägarbevis, utdrag, kopior av viktiga handlingar. Inte för att Anna hade väntat på ett krig, utan för att hennes pappa alltid hade lärt henne att ha det väsentliga nära till hands.
— Handlingar blir viktiga först när människor slutar lyssna på vanliga ord.
Erik stirrade på mappen som om han först nu förstod att detta inte var ett känsloutbrott. Det var ett beslut.
Han gick in i rummet. Anna hörde garderobsdörren öppnas, hur en väska drogs ner från en hylla och hur en bunt T-shirts föll tungt mot sängen. Maria skyndade efter honom.
— Erik, vad håller du på med? Vart tror du att du ska? Hon lugnar sig!
— Mamma, packa dina saker, svarade han dovt.
— Det här kan du inte göra! Det är förnedrande!
Anna blev kvar i hallen. Hon gick inte efter för att kontrollera varje rörelse. Hon ropade inte något efter dem. Hon tog bara fram sin telefon och lade den bredvid mappen. Hon ville inte ringa polisen, men hon tänkte inte längre vara rädd för att behöva göra det.
Efter tjugo minuter kom Erik ut med en weekendväska i handen. Maria drog sin lilla resväska efter sig, och ilskan hade färgat hennes ansikte i röda fläckar. De stora bagarna lät hon sin son bära.