”Lägenheten är från och med nu vår – familjens! Det är du som är mannen i huset. Och hon där…” Svärmodern slängde handen i riktning mot Sara. ”Hon kan knipa igen sin fiskmun och sluta göra väsen av sig!”
Deras första möte liknade en liten gnista i skymningen. Inte något högtidligt ”kärlek vid första ögonkastet”, utan snarare ett hastigt ”oj, förlåt” på en proppfull buss, när Erik råkade trampa Sara på foten. I stället för en utskällning möttes han av hennes leende – generat, varmt och märkligt äkta.
Ett år senare gifte de sig enkelt, precis som de ville ha det: inga stora salonger, bara de närmaste. Sara bar en skjortklänning, Erik hade struntat i slipsen, champagnen dracks vid vattnet och måsarnas skrik ersatte bröllopsmarschen. ”Nu kör vi”, viskade han och kysste henne. Då förstod Sara att han inte talade om bilen, utan om hela livet som väntade.
De flyttade in i hennes lilla, hemtrevliga tvåa, där det alltid doftade kaffe, gammalt trä och försiktiga drömmar. De första månaderna var nästan overkligt mjuka och söta. De lärde sig varandras vanor: han bryggde kaffe på morgonen, hon sjöng falskt och högt i duschen, och ingen suckade ens. ”Allt under kontroll, kapten?” frågade Erik varje morgon. ”Vi går in för landning”, skrattade hon tillbaka.
Sedan dök olycksbådande moln upp. De hette Margareta.
Hon steg inte in som en besökare, utan som en inspektör med osynlig fullmakt. Först kom de till synes oskyldiga råden: ”Det drar här inne, Erik, du blir ju kall” eller ”Sara lilla, en gryta ska vara mustig, inte sådan där blek soppa.”
Därefter började hon flytta runt saker. ”Jag har bara gjort köket lite mer praktiskt.” Sara ställde tyst tillbaka stekpannorna där de brukade stå, medan en dov irritation växte inom henne. Hon bet ihop. Hyfs, uppfostran och moderns röst i huvudet: ”Stå ut, gumman, det är hans mamma.”
Men även tålamod tar slut. För Sara blev gränsen en byrå.
Den dagen kom hon hem från jobbet tidigare än hon brukade.