”Din otacksamma lilla slyna!” Anna slungade koppen i golvet så hårt att porslinsskärvorna for åt alla håll över köksgolvet. ”Och nu håller du tyst! Bestämma kan du göra där du kommer ifrån, men här är det vi som råder. Ingen annan!”
Maria stod mitt i köket i en fuktig morgonrock. Håret låg i oordning kring ansiktet och händerna skakade. Bara några minuter tidigare hade hon försökt förklara för sin svärmor varför hon inte orkade stå och lägga in grönsaker inför vintern just den dagen. Hon hade feber, huvudet bultade som om det skulle sprängas, och ovanpå allt detta kom Annas utbrott.
”Anna, jag säger ju att jag är sjuk”, viskade Maria ansträngt. ”Jag gör det i morgon, jag lovar.”
”I morgon!” Annas röst skar genom rummet som ett gnissel. ”Tomaterna hinner bli dåliga till i morgon! Eller tror du att jag släpade hem tre lådor bara för att roa hundarna?”
Vid köksbordet satt Erik med blicken fastklistrad vid mobilen. Han låtsades inte höra bråket. Inte ens när hans mamma kastade koppen i golvet lyfte han ögonen. En förbannad fegis, tänkte Maria. Tre år hade de varit gifta, och fortfarande hade han inte lärt sig att ställa sig mellan henne och moderns anfall.
”Erik”, sade Maria och vände sig mot sin man. I rösten fanns en sista, nästan desperat förhoppning. ”Säg något till henne…”
”Dra inte in min son i era kvinnogräl!” avbröt Anna henne tvärt. ”Och vad är det över huvud taget du tror att du håller på med? Du bor i mitt hem, äter min mat, och ändå står du här och kräver rättigheter!”
Där brast det för Maria. Hetta steg upp i ansiktet och det dunkade hårt vid tinningarna.
”Ert hem?” Hon stirrade på svärmodern. ”Vi har ju köpt ut halva lägenheten! Vi betalar fortfarande av lånet!”
Anna drog ihop munnen som om hon bitit i något surt.
”Jaså, köpt ut? Vem är det som har köpt ut, menar du? Min son arbetar, men du då? Du sitter väl bara på ett kontor och låtsas vara upptagen, din latmask!”
”Mamma, nu räcker det”, sade Erik till slut, men så svagt och trött att orden knappast kändes som ett försvar.
”Nej, det räcker inte!” Anna snurrade runt mot honom. ”Titta bara vad du har släpat in i huset! Jag slet ensam med dig i trettio år, och så dyker hon upp och tror genast att hon är husets härskarinna!”
Från andra sidan väggen hördes dämpade röster. Grannarna hade säkert börjat lyssna. Sofia stod förmodligen redan med örat mot dörren; hon älskade att senare återberätta andras skandaler i trapphuset.
Maria kände illamåendet välta upp inom sig. Kanske var det febern. Kanske var det hela den här föreställningen.
”Vet ni vad”, sade hon och tog stöd mot kylskåpet. ”Ni får ta hand om era tomater själva. Jag går och lägger mig.”
”Våga inte vända ryggen åt mig, din otacksamma människa!” skrek Anna och grep tag i skärbrädan som låg på bordet.
Just då ringde det på dörren. Signalen var skarp, påträngande.
Alla tre stelnade till. Sedan ringde det igen.
”Det är Lars”, mumlade Erik och kastade en blick på klockan. ”Jag bad honom komma förbi och prata om sommarstugan…”
På ett ögonblick bytte Anna ansikte. Hon slätade ut dragen, drog handen genom det rufsiga håret och försökte se samlad ut.
”Erik, öppna.” Sedan vände hon sin hårda blick mot Maria. ”Och du gör dig presentabel. Skäm inte ut familjen inför folk.”
Maria hann inte svara. I dörröppningen visade sig redan Lars, den bortgångne svärfaderns bror. Han var fortfarande stadig i kroppen, med listiga ögon och den där vanan att alltid blanda sig i saker som egentligen inte angick honom.
”Oj då, här var det livat!” sade han och såg ner på porslinsskärvorna på golvet. ”Är det hushållsfrågor som diskuteras?”
Anna pressade fram ett spänt leende.
”Äsch, bara småsaker. Kom in, Lars. Vi tar lite te.”
Men Lars verkade inte ha minsta lust att låtsas som om han inte hade märkt något. Han gick fram till bordet, satte sig och granskade Maria, vars ansikte var rött av både feber och tårar.
”Vad är det egentligen som har hänt?” frågade han. ”Det hördes genom väggen.”
Då förstod Maria att det hela just hade tagit en oväntad vändning.
”Ingenting särskilt”, skyndade Anna att säga och gick mot vattenkokaren. ”Maria känner sig bara lite krasslig, men hushållet sköter sig ju inte av sig självt.”
”Lite krasslig?” Lars fnös skeptiskt. ”Varför skrek ni då så att man kunde tro att det brann?”
Maria kände hur kinderna hettade. Hon skämdes inför en utomstående över den smutsiga scenen. Ändå orkade hon inte tiga längre.
”Lars”, sade hon och satte sig mitt emot honom, ”jag har trettioåtta graders feber. Jag bad bara om att få skjuta upp konserveringen till i morgon…”
”Och vad är problemet med det?” Han ryckte på axlarna.
Anna höll nästan på att tappa vattenkokaren.
”Lars! Du vet ju hur noggrann jag är med hemmet. Hos mig görs allt enligt plan, allt i rätt tid. Och nu…”
”Och nu blev din svärdotter sjuk”, avbröt Lars. ”Vad händer då? Går världen under?”
Erik vred sig på stolen. För första gången sedan bråket börjat såg han faktiskt obekväm ut.
”Lars, mamma blir bara orolig…”
”Orolig, säger du?” Lars tog fram ett cigarettpaket och tände utan att fråga om lov. ”I mina ögon beter hon sig mer som om hon fått ett raseriutbrott.”
Anna blev stående med en kopp i handen. Den sortens motstånd hade hon uppenbarligen inte räknat med.
”Vad menar du med det där, Lars?”
”Jag menar att du uppför dig som en gapig torgförsäljare.” Han drog in röken och blåste långsamt ut den. ”Du står och skriker åt en sjuk flicka på grund av några tomater.”
”Några tomater?!” Annas röst började genast klättra uppåt igen. ”Jag stod halva dagen på marknaden och valde ut dem!”
”Och?” Lars såg oberörd ut. ”Det kommer en dag i morgon också.”
Maria stirrade häpet på honom. Aldrig tidigare hade någon vågat tala så rakt till Anna. Inte ens hennes egen son brukade säga emot henne på allvar.