Erik hade snarare lärt sig att tassa omkring henne, som om minsta felsteg kunde få hela hemmet att explodera.
Lars knackade av askan rakt ner på ett fat, utan att be om ursäkt.
”Hör på nu, Anna”, sade han lugnt. ”Är det inte dags att du börjar ta hand om ditt eget liv i stället? Du lägger dig i andras hela tiden.”
”Andras?” Anna drog häftigt efter andan. ”Det där är min son! Det här är mitt hem!”
”Din son är en vuxen man”, svarade Lars. ”Han har valt sin hustru och bildat familj. Men du fortsätter att rycka i honom som om han vore en docka i ett snöre.”
Just då hördes en försiktig knackning från hallen. Strax därefter kom en kvinnoröst.
”Får jag komma in? Det är Sofia…”
”Kom in du”, sade Lars och gjorde en trött gest med handen. ”Du dyker upp i precis rätt ögonblick. Vi kan behöva ett vittne.”
Sofia stack in huvudet i köket. Hennes blick for över oredan, de upprörda ansiktena och den märkliga familjerätten som tycktes ha samlats kring köksbordet.
”Oj… jag kanske stör?”
”Du stör jämt”, muttrade Anna. ”Du sitter ju ändå med örat fastklistrat mot väggen dagarna i ända.”
Sofia spärrade upp ögonen, sårad.
”Är det mitt fel att väggarna är tunna? Hela huset hör ju när ni bråkar.”
”Hela huset?” upprepade Lars och såg plötsligt intresserad ut.
”Ja, naturligtvis!” Sofia fick genast mer mod. ”Karin på första våningen säger att det är något nytt varje dag. Ena stunden skriker Anna, nästa stund flyger porslinet…”
”Sofia!” Anna for upp som om någon stuckit henne. ”Kom du hit för att sprida skvaller?”
”Skvaller?” Sofia satte händerna i sidorna. ”Svider sanningen? Kanske vore det bättre att fundera på varför grannarna inte har något gott att säga om er längre.”
Erik blev askblek. Maria gömde ansiktet i händerna. Att deras familjeelände nu låg öppet inför en utomstående kändes mer än hon orkade bära.
Lars stod tyst en stund och betraktade dem alla medan cigaretten glödde mellan hans fingrar. Sedan log han plötsligt, men det var inget varmt leende.
”Vet du vad, Anna? Nu ska du och jag prata ordentligt. På riktigt. Och utan publik.”
”Vad ska det betyda?”
”Det handlar om din framtid.” Han reste sig från stolen. ”Erik, ta med Maria till sovrummet och se till att hon får vila. Sofia, du går hem. Anna och jag stannar här.”
”Men jag ville bara…”
”Hem, sa jag.”
Det fanns en sådan tyngd i Lars röst att Sofia försvann nästan omedelbart. Erik skyndade sig att leda Maria ut ur köket.
Anna blev ensam kvar med sin svåger. Hon stod stel och sammanbiten, med en obehaglig känsla av att det som nu väntade skulle bli något hon absolut inte ville höra.
”Sätt dig”, sade Lars och nickade mot stolen. ”Och sluta spela martyr. Nu pratar vi som vuxna människor.”
Anna satte sig, men hela hennes kropp var spänd. Hon såg ut som om hon när som helst kunde kasta sig upp och gå till motattack.
Lars tog ett djupt bloss och släckte sedan cigaretten.
”Lyssna på mig, Anna. Din Johan, må han vila i frid, bad mig före sin död att hålla ett öga på familjen. Jag lovade honom det. Men det du håller på med här är inte familjeliv. Det är rena vansinnet.”
”Jag skyddar min son!”
”Från vem då? Från hans egen hustru?” Lars skakade långsamt på huvudet. ”Maria är en bra flicka. Arbetsam, vänlig, tålmodig. Vad är det egentligen du har hakat upp dig på?”
”Bra?” Anna fnös. ”Hon försöker tränga ut mig ur mitt eget hem!”
”Struntprat. Hon vill bara få leva i fred med sin man. Det är du som inte ger dem en enda lugn stund.”
Anna reste sig så häftigt att stolen skrapade mot golvet. Sedan började hon gå fram och tillbaka över köksgolvet.
”Lars, du förstår inte! Erik är allt jag har. Jag har offrat hela mitt liv för honom.”
”Just det”, sade Lars torrt. ”Du har lagt ditt liv på honom. Och nu kräver du att han ska leva resten av ditt liv åt dig också?”
Orden träffade henne rakt i bröstet. Anna stannade mitt på golvet. Ögonen fylldes av tårar, fast hon verkade kämpa emot dem.
”Vad har jag annars?” viskade hon. ”Jag är femtioåtta år. Jag är ensam.”
”Att du är ensam är ett val du själv har gjort”, svarade Lars hårt. ”Jag minns mycket väl hur män i huset försökte uppvakta dig efter Johans död. Du körde bort varenda en. Du sa att Erik inte behövde någon styvfar.”
”Och det hade jag rätt i!”
”Rätt?” Lars höjde ögonbrynen. ”Pojken växte upp. Han gifte sig. Han har ett eget liv nu. Men du då? Du sitter här och förgiftar både dig själv och alla andra med din bitterhet.”
Anna snyftade till. Lars gjorde ändå inget försök att trösta henne.
”Du har utbildning. Du har händerna i behåll. Du hade kunnat arbeta, träffa människor, bygga upp något eget. Du hade till och med kunnat ordna ett privatliv. Men nej, det var enklare att klamra sig fast vid sonen och förstöra luften i hans hem.”
”Du är grym”, sade hon lågt.
”Nej. Jag säger bara sanningen. Och jag säger en sak till: om du inte lugnar ner dig kommer du till slut att bli helt ensam. Förr eller senare orkar Erik inte mer. Då tar han sin fru och går. Vad gör du då? Sitter kvar här och åldras i den här lägenheten utan någon alls?”
Tystnaden som följde blev tung och kvävande. Anna stod med armarna hårt korsade över bröstet och grät tyst, som om hon skämdes över varje andetag.
I rummet intill hjälpte Erik Maria ner i sängen.
”Lägg dig nu, älskling”, sade han mjukt. ”Du måste få ner febern.”
Maria lydde, men hon släppte inte hans hand.
”Erik, jag orkar inte leva så här längre. Varje dag är det gräl. Varje dag är allting mitt fel.”
”Håll ut lite till”, bad han och strök henne över håret. ”Vi flyttar snart.”
Hon såg upp på honom med trötta, glansiga ögon.
”När är snart? Vi har pratat om det i ett helt år, men ingenting händer.”
Erik drog en tung suck. Han visste själv att situationen hade blivit ohållbar. Samtidigt var hans mor nästan helig för honom. Hur skulle han kunna lämna henne ensam?
”Du vet”, sade Maria efter en stund, ”Lars har faktiskt rätt. Din mamma är ingen hjälplös gammal kvinna. Hon är stark. Hon har bara vant sig vid att styra allt och alla.”
”Maria, snälla…”
”Jo, jag måste säga det. Om vi inte sätter stopp nu kommer hon att krossa oss. Titta på dig själv. Du är rädd för att säga ett enda ord för mycket.”
Erik sänkte blicken. Innerst inne visste han att Maria talade sant. Men att erkänna det kändes som att svika sin mor, och den tanken klarade han inte av.
Från köket hördes dämpade röster; Lars var uppenbarligen inte färdig med sitt försök att tala Anna till rätta.