”Lyssna nu ordentligt på mig, Anna”, sade Lars med låg men bestämd röst. ”Jag har ett förslag. Sommarstugan står tom. Det är ett bra litet hus, med allt man behöver. Flytta dit över sommaren. Du får tänka i lugn och ro och vila från allt stoj här i stan.”
Anna spärrade upp ögonen.
”Försöker du köra bort mig?”
”Nej”, svarade han. ”Jag försöker visa dig en väg ut. Stugan är din. Johan skrev över den på dig medan han fortfarande levde. Bo där ett tag. Sätt potatis, pyssla i trädgården, prata med grannfruarna. Och låt de unga få leva utan att du vakar över varje steg de tar.”
Anna torkade bort tårarna med baksidan av handen och blev tyst. Förslaget var inte helt utan lockelse. Vid stugan fanns faktiskt flera kvinnor hon brukade umgås med; de kunde spela kort, dricka kaffe och prata igenom både det ena och det andra. Här i lägenheten fanns bara väggarna, spänningen och de eviga sammandrabbningarna med svärdottern.
”Nåväl”, sade hon till slut, motvilligt. ”Jag kan prova. En månad.”
Men månaden vid sommarstugan förändrade ingenting till det bättre. När Anna kom tillbaka var hon snarare ännu mer bitsk, ännu mer krävande, som om lugnet där ute bara hade gett hennes missnöje ny näring.
Hon klev över tröskeln med väskan i handen och en hård blick.
”Nu förstår jag allt”, förklarade hon innan någon ens hunnit hälsa. ”Ni ville bara bli av med mig. Ni tänkte väl att den gamla dåren skulle åka ut till stugan och glömma bort att hon fanns?”
Maria mötte henne i hallen utan att säga något. De tre veckorna utan gräl hade känts som en gåva. Erik hade slappnat av, börjat le igen, och de hade till och med hunnit åka till kusten över en helg. För första gången på länge hade hemmet känts som ett hem.
Nu var allt på väg tillbaka till det gamla.
Men Maria bar på något som Anna ännu inte visste om. En hemlighet som förändrade allt.
Två streck på graviditetstestet hade hon sett redan en vecka tidigare. Först hade hon trott att hon inbillade sig, så hon köpte ett nytt test. Resultatet blev detsamma. Hon var gravid. Äntligen. Efter år av oro, väntan och besvikelse.
Hon och Erik hade försökt få barn i tre år. Läkarna hade bara ryckt på axlarna: allt såg normalt ut, ändå hände ingenting. Och just när det för första gången hade blivit stilla i lägenheten, när bråken upphört och luften gick att andas, då hade det hänt.
Samma kväll satte hon sig bredvid Erik i soffan.
”Erik”, viskade hon, ”jag måste berätta något.”
Han slet blicken från tv:n.
”Vad är det?”
Maria tog ett andetag.
”Jag är gravid.”
Fjärrkontrollen blev kvar i hans hand. Han satt orörlig i flera sekunder innan han långsamt vände sig mot henne.
”Menar du allvar?”
”Mer än allvar. Jag har gjort två test.”
Nästa ögonblick drog han henne intill sig så hårt att hon nästan tappade andan.
”Maria… älskling! Äntligen! Jag kan inte fatta det. Jag är så lycklig!”
”Tyst”, mumlade hon och kastade en blick mot dörren. ”Din mamma kan höra.”
”Och vad gör det? Hon blir väl glad över ett barnbarn?”
Maria svarade inte direkt. Hon kände Anna bättre än Erik ville erkänna.
”Först ska jag till läkaren”, sade hon. ”Jag vill få allt bekräftat och veta att det ser bra ut. Sedan berättar vi.”
Men i en liten lägenhet har hemligheter svårt att överleva länge.
En vecka senare kom Maria hem från gynekologen med beskedet hon hoppats på: graviditeten var bekräftad. När hon steg in i köket satt Anna redan där, stel i ryggen och med ansiktet som hugget i sten.
”Jaha”, sade hon i stället för att hälsa. ”Så du har gått och dragit på dig något?”
Maria stannade upp.
”Vad menar du?”
”Spela inte dum.” Annas röst var skarp. ”Jag ser väl. Du mår illa på morgnarna, du tål inte mjölk längre. Så du är med barn, antar jag?”
Maria gick tyst fram till kylskåpet och tog ut en flaska vatten. Händerna darrade så mycket att hon knappt fick upp korken.
”Tror du att du kan göra precis som du vill nu?” fortsatte Anna. ”Att jag ska smyga omkring på tå här hemma för att inte störa lilla underverket?”
”Anna”, sade Maria lågt, ”det är ert barnbarn.”
”Mitt barnbarn?” Anna fnös föraktfullt. ”Hur ska jag veta vems unge det där är? Du kanske har varit med grannen och nu försöker du lägga allt på min son.”
Orden träffade hårdare än en örfil. Maria blev kritvit och grep tag i bordskanten för att inte tappa balansen.
”Hur kan ni säga något sådant…”
”Jag kan säga precis vad jag ser!” Anna reste sig och kom närmare, som om hon ville trycka ner henne med sin blotta närvaro. ”I tre år har du varit gift med honom utan att få fram någonting. Och nu, plötsligt, blir du gravid som på beställning. Det luktar illa, det där.”
Just då slog ytterdörren igen ute i hallen. Erik hade kommit hem från jobbet.
”Mamma, jag är hemma! Maria, var är du?”
”Här inne är vi”, ropade Anna med en ton som nästan lät triumferande. ”Vi diskuterar den glada nyheten!”
Erik kom in i köket. Han såg Maria, blek och skakig, lutad mot bordet. Sedan såg han sin mor, vars ansikte var spänt av en skadeglad vrede.
”Vad är det som händer?”
”Det som händer, min son”, sade Anna och log vasst, ”är att din lilla hustru tydligen tänker göra oss till morföräldrar.”
Eriks ansikte lyste upp.
”Maria! Har du berättat?”
”Hon berättade ingenting”, avbröt Anna. ”Jag räknade ut det själv. Och jag säger det direkt: någon hjälp från mig ska hon inte vänta sig. Hon får ta hand om sina problem på egen hand.”
”Mamma, hör du vad du säger?” Erik stirrade på henne. ”Det är vårt barn.”
”Vårt?” Anna vände sig hastigt mot honom. ”Erik, min pojke, förstår du verkligen inte? Hon fångar dig. När barnet väl är fött kommer hon att ha dig fast för resten av livet.”
Maria orkade inte mer. Tårarna bröt fram, häftiga och okontrollerbara.
”Jag… jag klarar inte det här längre”, fick hon fram och rusade ut ur köket.
Erik tog ett steg efter henne, men Anna höjde handen.
”Låt henne gråta. Kanske får hon lite vett i huvudet.”
Han stannade och vände sig långsamt mot sin mor.
”Mamma, vad håller du på med? Hon är stressad. Det kan skada barnet.”
”Vilket barn?” Annas röst blev kall som is. ”Erik, vakna. Hon lurar dig.”
I samma stund brast något inom honom. Inte högt, inte dramatiskt, men slutgiltigt. Han såg på sin mor, på det förvridna ansiktet, på bitterheten som fyllde hela rummet, och förstod att gränsen var passerad.
”Mamma”, sade han stilla, men med en fasthet hon aldrig tidigare hört hos honom, ”i morgon åker Maria och jag härifrån.”
Anna stirrade på honom.
”Vart skulle ni ta vägen?”
”Till kusten. Till Varberg. Jag har redan ordnat en del där.”