— Vad är det du har gjort, Anna? Marias röst darrade av upprördhet.
Anna ställde långsamt ned matkassarna på hallgolvet. Mitt i korridoren stod hennes svärmor med armarna hårt korsade över bröstet och en min som om hon höll förhör. Bredvid henne skruvade Erik, Annas man och Marias son, besvärat på sig med blicken sänkt.
— Vad menar du att jag har gjort? frågade Anna trött medan hon drog av sig jackan.
— Du har köpt en lägenhet! Utan att säga ett ord till oss! Maria lät som om Anna just hade begått ett oförlåtligt brott.
— Det är min lägenhet. Köpt för mina pengar.
— Dina pengar? Vad pratar du om? Ni är gifta, ni är en familj! Allt ska vara gemensamt! Och du har alltså gått bakom ryggen på oss, sparat i smyg och köpt någon liten etta långt ute i utkanten!
Anna slöt ögonen ett ögonblick. Huvudvärken kom krypande igen, den där tunga, pulserande värken som nästan alltid följde efter Marias besök.
— Maria, jag sålde lägenheten jag ärvde efter min mormor. Pengarna var mina personliga tillgångar. Jag hade rätt att använda dem som jag själv ville.
— Men vi är ju en familj! gav Maria sig inte. — Erik behövde en bil! Sara behövde få sitt rum renoverat! Jag behövde ett nytt kylskåp! Och du lägger allt på dig själv!
— Jag har köpt ett hem. För mig och min dotter.
Maria drog häftigt efter andan, som om orden hade träffat henne fysiskt.
— För dig och Emma? Och Erik då? Räknas han inte som familj?
Anna vände blicken mot sin man. Han stod fortfarande och stirrade ned i golvet. Tyst, precis som vanligt.
— Erik kan svara själv, sade hon lågt. — Tycker han att jag är hans familj?
Åtta år tidigare hade Anna Lindström gift sig med Erik Lindberg. Hon var tjugosex, han tjugoåtta. Han arbetade som säljchef på ett handelsföretag, hon som ekonom på ett mindre bolag. Ett år senare föddes deras dotter Emma, en livlig och skrattande flicka med sin pappas ögon.
De första tre åren hyrde de en lägenhet. De hade det inte överdådigt, men de levde på sitt eget sätt och bestämde själva över sin vardag. Maria kom förbi ungefär en gång i månaden. Hon hade med sig bullar eller paj, anmärkte på hur det såg ut hemma hos dem och återvände sedan till sin egen tvåa på andra sidan stan.
Allt förändrades den dag Erik blev av med arbetet.
Uppsägningen kom utan förvarning: omorganisation, sparpaket, neddragningar — beklagar, men så är läget. I tre månader sökte han nytt jobb, men det som erbjöds hade antingen pinsamt låg lön eller verkade alltför osäkert. Deras sparpengar krympte snabbt, och hyran slukade nästan halva inkomsten.
— Flytta hem till mig, föreslog Maria. — Varför kasta pengar på någon annans bostad? Jag har plats.
Anna ville inte. Hon förstod alltför väl vad en flytt till svärmodern skulle innebära: slutet på deras privata liv. Men Erik pressade på.
— Anna, det är bara tillfälligt. Tre, kanske fyra månader. Jag hittar något, vi sparar ihop pengar och sedan flyttar vi igen.
Till slut gav hon med sig. För tre månader, hade hon sagt till sig själv.
De blev kvar hos Maria i fem år.
Efter ett halvår fick Erik en ny tjänst. Lönen var lägre än tidigare, men den kom åtminstone varje månad. Anna fortsatte arbeta och lämnade utan protester pengar till Maria för mat och räkningar. Samtidigt lade hon undan små summor när hon kunde, med drömmen om en egen bostad som enda mål.
Men Maria hade inga planer på att låta dem lämna henne.
— Varför ska ni flytta? brukade hon säga. — Vi har det ju bra tillsammans. Jag passar Emma medan ni jobbar. Jag lagar mat och tvättar. Det är ju praktiskt för er.
Praktiskt var det, men inte för alla.