För Maria var det däremot mer än bekvämt.
I sin egen lägenhet regerade Maria utan att någon ifrågasatte henne. Det var hon som bestämde vad som skulle stå på bordet till middag, när tv:n fick vara på, vilken tid Emma skulle läggas och vilka inköp som var nödvändiga eller onödiga.
Anna hade inget att säga till om. Hon bodde under någon annans tak, efter någon annans regler.
— Lilla Anna, du klär Emma helt fel. Hon kommer ju att frysa!
— Anna, varför köpte du den där korven? Jag sa ju att vi bara skulle ta den som var nedsatt!
— Lilla vän, läs inte för Emma på kvällen. Hon blir bara uppjagad och kan inte somna!
Erik teg mest. Varje gång Anna försökte ta upp frågan om att de borde flytta, gled han undan med samma vaga svar.
— Vi kan väl bo kvar ett tag till. Vad är det som är så bråttom? Mamma har det svårt ensam.
— Och jag då? Tror du att det är lätt för mig? frågade Anna.
— Stå ut lite bara. Det är ju min mamma.
Och Anna stod ut. Ett år till. Sedan ännu ett. Fyra år blev fem. Hon arbetade, lämnade över halva lönen till sin svärmor, tog hand om sin dotter och svalde orden när Maria kritiserade hennes matlagning, hennes kläder, hennes sätt att uppfostra barnet.
Hon väntade på att Erik en dag skulle säga: ”Nu räcker det. Vi flyttar.”
Men den dagen kom aldrig.
Sedan dog Annas mormor Ingrid.
Ingrid hade varit en mild och vänlig gammal kvinna som bott hela sitt liv i en liten stad, i en sliten tvårummare. Hon hade inga andra barnbarn än Anna, och därför hade hon testamenterat allt hon ägde till henne.
Lägenheten var gammal och behövde renoveras, men den låg mitt i centrum. Anna åkte dit för begravningen, gick igenom papperen och lade sedan ut bostaden till försäljning.
Den blev såld snabbare än hon hade vågat hoppas, för tvåhundrafemtiotusen kronor. Pengarna kom in på Annas konto en grå oktoberdag. Hon satt vid sitt skrivbord på jobbet, stirrade på siffrorna i bankappen och kände för första gången på fem år att hon faktiskt hade en möjlighet att välja.
Hon berättade inte för någon. Inte för Erik. Och absolut inte för Maria.
I stället började Anna leta. Hon läste annonser om kvällarna, bokade visningar och åkte dit ensam. Det hon behövde var inte stort eller märkvärdigt. Bara en liten bostad som var ren, ljus och hennes egen. Läget spelade mindre roll. Planlösningen också. Det viktiga var att ingen annan skulle kunna bestämma över henne där.
Efter en månad hittade hon den.
En etta i ett nybyggt hus i utkanten av staden. Trettioåtta kvadratmeter, färdiga ytskikt, stora ljusa fönster och en lugn gård utanför. Priset var exakt tvåhundratusen kronor.
Anna köpte den samma dag.
Allt skrevs i hennes namn. Hon hämtade nycklarna och åkte dit direkt efteråt. Mitt i det tomma rummet blev hon stående, omgiven av tystnad. Och så log hon. Inte för att någon sagt något roligt. Inte för att hon måste. Hon log bara, för första gången på flera år.
Det här var hennes hem. Bara hennes.
Hon hade tänkt prata med Erik samma kväll. Lugnt, utan Maria i närheten. Hon skulle förklara att hon köpt lägenheten för sina egna pengar, att det var dags att lämna hans mamma och att Emma, som redan hunnit fylla sju, behövde ett eget rum och ett lugnare liv.
Men Maria hann få veta allt före honom.
Hur det gick till förstod Anna aldrig riktigt. Kanske hade Maria lyssnat vid fel dörr när Anna talade i telefon. Kanske hade hon rotat i Annas väska och hittat papperen. I slutänden spelade det ingen roll.
När Anna kom hem från arbetet stod svärmodern redan och väntade på henne, laddad som inför ett krig.
— Du är en förrädare! skrek Maria. — Jag släppte in dig i mitt hem, gav dig mat, passade ditt barn, och så gör du så här? De där pengarna skulle ha gått till familjen!
— Vilken familj menar du? frågade Anna trött.
— Vår familj! Erik behöver en bil! Och vi måste lägga undan pengar till Saras utbildning!