— Sara är din yngsta dotter, sade Anna. — Hon är trettiotvå. Vad är det för utbildning du pratar om?
— Hon vill gå en kurs!
— Och varför behöver Erik en bil? Han har inte ens körkort.
— Det kan han ta!
Anna slöt ögonen ett ögonblick. Det hela blev mer och mer orimligt, som om vansinnet växte för varje replik.
— Maria, de där pengarna var mina. De kom från min mormor. Jag hade all rätt i världen att köpa ett eget hem.
— Ett hem har du redan. Här.
— Nej. Det här är din lägenhet. Inte min.
— Vi är ju en familj!
— En familj där jag i fem år har levt som om jag bara var inneboende på nåder. Där jag inte ens kan laga middag utan att först få ditt godkännande.
Maria slog ut med armarna och vände sig mot sonen.
— Erik! Hör du hur hon tilltalar mig?
Erik stod lutad mot väggen och sade ingenting.
— Erik, sade Anna och såg på honom. — Säg något.
Han lyfte blicken. Först såg han på sin mamma, sedan på sin fru.
— Tja… mamma har väl en poäng, Anna. Du borde ha pratat med oss först. Det handlade om mycket pengar.
— Mina pengar. Mycket av mina pengar.
— Men vi är ju ändå en familj…
— Så din mamma har rätt? frågade Anna lågt, men varje ord föll hårt. — Jag skulle alltså ha lämnat över arvet till er i stället för att köpa en bostad åt mig själv?
Erik skruvade på sig.
— Inte lämnat över kanske… men vi borde ha diskuterat det.
— Diskuterat med vem? Med dig? Med din mamma? Eller med din syster, som dyker upp en gång i månaden när hon behöver pengar?
— Anna, nu är du inte riktigt klok! fräste Maria.
— Jo, jag är fullständigt klar i huvudet. Skillnaden är bara att jag för första gången på fem år gjorde det jag själv ville. Inte det ni krävde.
Hon vände sig om, gick in i rummet där Emma sov och väckte henne försiktigt.
— Älskling, plocka ihop dina leksaker. Vi ska flytta.
Emma blinkade sömnigt.
— Vart då?
— Till vårt nya hem.
På tjugo minuter hade Anna packat det viktigaste. Två väskor. Kläder, handlingar och Emmas mest älskade leksaker. Mer behövde hon inte.
Erik stod kvar i dörröppningen.
— Tänker du verkligen gå?
— Ja.
— Anna, det här är ju dumt. Vad är det egentligen du gör så här för?
Hon stannade upp och mötte hans blick.
— För att du under fem år inte en enda gång har stått på min sida. Inte en enda gång har du sagt till din mamma att det räcker. Inte en enda gång har du skyddat mig.
— Jag ville bara undvika bråk…
— Och jag vill inte bo i ett hem där ingen respekterar mig.
Bakom henne ropade Maria något om otacksamhet, själviskhet och dagens bortskämda unga kvinnor. Anna vände sig inte om.
Hon tog Emmas hand, beställde en taxi och åkte därifrån.
När de kom fram till den nya lägenheten hade kvällen hunnit bli sen. Emma sprang nyfiket från rum till rum, och hennes röst studsade ljust mellan de tomma väggarna. Anna bredde ut en filt på golvet och plockade fram en termos med te.
— Mamma, ska vi bo här nu? frågade Emma.
— Ja, hjärtat. Det ska vi.
— Och pappa då?
— Pappa… han stannar hos farmor ett tag.
— Varför?
Anna drog dottern intill sig.
— För att vuxna ibland behöver vara ifrån varandra en stund. Tänka efter.
Emma nickade med den där märkliga, barnsliga klokheten som alltid kunde överraska Anna.
De satt tillsammans på golvet, drack te ur samma mugg och tittade ut över stadens nattljus. Det var stilla. Lugnt.
För första gången på fem år kändes tystnaden inte hotfull, utan fri.
Erik ringde varje dag. Först var han arg. Sedan bad han henne komma tillbaka. Till slut vädjade han.
— Anna, sluta nu. Kom hem igen.
— Nej.
— Mamma är sårad.
— Det är jag också.
— Men vad håller du på med?