— Jag beter mig som en vuxen människa som har tröttnat på att leva efter andras villkor.
Två veckor senare stod han utanför dörren. I handen höll han en bukett blommor, och rösten var ovanligt låg när han bad om ursäkt. Han sa att han hade förstått. Att han verkligen hade tänkt.
— Vi kan börja om, sa han. Jag flyttar från mamma, hyr ett rum någonstans. Sedan ordnar vi det här.
Anna såg på honom en stund.
— Erik, du kan flytta hit.
Han kastade en blick runt i den enkla ettan.
— Hit?
— Ja. Det här är vårt hem. Mitt och Emmas. Om du vill kan du bo här med oss.
— Men… lägenheten är ju din.
— Precis. Min. Inte din mammas. Min. Och om du flyttar in, då är det mina regler som gäller här.
Hans panna veckades.
— Vad menar du med regler?
— Inga oanmälda besök från Maria. Inga order om vad jag ska laga för mat eller hur vår dotter ska uppfostras. Inga pengar till din syster bara för att hon ber om det. Vi är en egen familj.
Erik svarade inte direkt. Tystnaden drog ut mellan dem innan han till sist frågade, nästan viskande:
— Och om mamma blir ledsen?
— Då får hon bli det.
— Anna…
— Erik, i fem år bodde jag under hennes tak och teg. Nu är det här mitt hem, och här bestämmer jag vad jag accepterar. Antingen går du med på det, eller också gör du det inte. Något tredje alternativ finns inte.
Han gick därifrån utan att säga mer.
En månad passerade. Anna skrev in Emma i en ny skola, köpte möbler, satte upp gardiner och gjorde den lilla lägenheten till deras. Hon arbetade, hämtade Emma på fritids, lagade middag och satt bredvid henne i soffan när de såg på tecknat innan läggdags.
En lördagsmorgon dök Erik upp igen. Den här gången hade han två resväskor med sig.
— Får jag komma in?
Anna öppnade dörren utan ett ord.
Han bar in väskorna, ställde dem vid väggen och såg sig omkring.
— Jag har funderat, sa han. Du hade rätt. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Jag borde ha stått på din sida.
— Ja, det borde du.
— Förlåt.
Anna nickade långsamt.
— Okej. Men glöm inte vad jag sa. Det här är mitt hem. Här gäller mina gränser. Om din mamma börjar styra igen, kommer jag inte att vara tyst. Och du kommer inte heller att vara det.
— Jag ska inte vara tyst, lovade han.
Maria kom efter en vecka. Utan att ringa först, precis som hon alltid gjort. Hon tryckte på ringklockan och klev in med missnöjd min.
— Jaha. Det var då ingen herrgård ni har skaffat er.
— Hej, Maria, sa Anna artigt. Ta gärna av dig skorna.
— Jag stannar inte länge.
— Då kan du stå kvar i hallen.
Svärmodern stirrade på henne.
— Vad sa du?
— I vår lägenhet tar gäster av sig skorna. Annars stannar de i hallen.
Maria blev röd i ansiktet och vände blicken mot sin son. Erik stod bredvid Anna. Han sa ingenting, men för första gången vek han inte undan med blicken.
Långsamt böjde sig Maria ner och tog av sig skorna.
Det var ingen stor seger. Men den betydde allt.
Ett halvår gick. Maria accepterade aldrig situationen helt. Hon fortsatte att komma med råd, invändningar och små föreläsningar om hur livet borde skötas. Skillnaden var att Anna inte längre svalde allt i tystnad. Hon svarade lugnt, utan att höja rösten, men med en fasthet som inte gick att missa.
Och Erik lärde sig, steg för steg, att stå bredvid henne.
En kväll, när Emma hade somnat, stod Anna vid fönstret och såg ut över stadens ljus. Erik kom fram bakom henne och lade armarna om henne.
— Ångrar du att du köpte den här lägenheten?
Anna skakade på huvudet.
— Inte en sekund. Det är det bästa jag har gjort på många år.
— Bättre än att gifta dig med mig? försökte han skämta.
Hon log.
— Det kommer på andra plats.
De skrattade båda två. Utanför föll snön långsamt och lade sig som ett vitt täcke över staden.
Där inne, i den lilla ettan i utkanten, var det varmt. Stilla. Tryggt.
För det var deras hem. På riktigt. Ett hem där reglerna inte längre skrevs av en svärmor, utan av dem själva.
Och det var ovärderligt.