— Jag tänker inte dela upp någonting! Lägenheten är min, och därmed basta! — kastade jag ur mig och såg min man rakt i ögonen.
Anna låste upp dörren till sin egen lägenhet och blev stående på tröskeln, precis som hon brukade göra under de senaste åren. Framför henne låg det rymliga vardagsrummet med sin höga takhöjd, de stora fönstren där dagsljuset strömmade in, och parkettgolvet som hennes föräldrar en gång hade lagt med egna händer.
Tre rum i ett centralt läge. Det var arvet hon hade fått efter sina föräldrars död. Varenda vrå bar fortfarande spår av dem: kvällarna tillsammans, skratten, värmen som hade funnits där när de levde.
När Erik friade till henne hade Anna utan att tveka föreslagit att han skulle flytta in hos henne. Det fanns gott om plats, lägenheten var stor nog för två. Erik hade genast sagt ja, dragit henne intill sig, kysst henne och försäkrat att det var en utmärkt idé. Bröllopet blev enkelt och stillsamt, utan onödigt ståhej. Efter bröllopsresan började de göra hemmet till sitt.
Anna arbetade som inredare. Erik var anställd på ett IT-företag. Tillsammans bestämde de sig för att renovera. Till vardagsrummet köpte de en ny soffa, de gamla gardinerna byttes ut mot moderna persienner, och köket gjordes om från grunden med ljusa skåpluckor och integrerade vitvaror. Anna blev glad över varje förändring. Lägenheten fick ett annat uttryck och började kännas som deras gemensamma hem.
Erik bjöd ofta hem sina vänner. De slog sig ner i köket, drack öl och pratade om fotboll eller datorspel. Nästan varje gång lät någon av dem beundrande säga:
— Erik, du har verkligen ordnat det bra för dig. En sådan lägenhet och dessutom en så vacker fru. Du är en riktig lyckost.
Erik log bara och gjorde inga invändningar. Anna hörde kommentarerna, men tog inte illa upp. Lägenheten var faktiskt fin, och för henne var det självklart att dela den med sin man.
Det första halvåret gick lugnt. Anna arbetade hemifrån och satt oftast i arbetsrummet framför datorn, där hon ritade sina projekt. Erik kom hem sent, trött men på gott humör. På kvällarna åt de middag tillsammans, såg serier och pratade om vad de skulle göra till helgen. Vardagen flöt på jämnt, utan gräl eller större slitningar.
Allt började förändras när svärmodern började komma på besök allt oftare. Maria bodde i ett närliggande område, i en äldre tvårumslägenhet som hon hade hyrt i flera år. Tidigare hade hon bara tittat in vid högtider eller särskilda tillfällen. Men efter bröllopet blev besöken plötsligt betydligt fler.
I början kom hon med bakverk.
— Anna lilla, jag har bakat. Ni måste smaka. Min Erik tycker så mycket om äppelfyllning.
Anna tackade, satte på vatten till te och dukade fram koppar. Maria slog sig ner vid bordet, drack sitt te och reste sig sedan. Därefter började hon långsamt gå runt mellan rummen.
— Så fint ni har det överallt. Planlösningen är praktisk, och här är ju så ljust. Renoveringen ser ny ut också. Det märks att ni har lagt ner själ och hjärta på det här.
— Tack, Maria, svarade Anna artigt.
Svärmodern gick vidare in i sovrummet, granskade garderoberna och stack sedan även in huvudet i arbetsrummet.
— Och vad har ni här då? Ett arbetsrum?
— Ja, jag jobbar hemifrån.
— Det måste vara bekvämt, förstås. Ett helt rum bara för arbete. Vilken lyx.
Rösten lät uppskattande, men Anna anade något annat bakom orden. Det var inte riktigt avund. Snarare kändes det som en sorts bedömning. Som om Maria i tysthet räknade ut hur ytan skulle kunna användas på ett annat sätt.
Besöken fortsatte. Ena gången dök Maria upp med kakor, nästa gång hette det att hon bara råkade ha vägarna förbi. Ibland kom hon mitt på dagen, när Erik inte var hemma. Anna öppnade dörren och släppte in henne, men inom sig kände hon hur oron växte. Svärmodern betraktade lägenheten alldeles för noggrant och ställde alldeles för många frågor om rumsfördelningen, boytan och bostadspriserna i området.
En dag stannade Maria vid fönstret i arbetsrummet och såg ut över gården.
— Vilken trevlig utsikt. Lugnt och grönt. Ett sådant läge är värt hur mycket som helst.
— Ja, mina föräldrar tyckte väldigt mycket om det här området.
— Dina föräldrar, säger du? Så lägenheten kommer alltså från dem?