— Ja.
— Jag förstår. Då hade du tur, Anna. Det är inte alla som får ett sådant arv i knät.
Anna svarade inte. Orden ”du hade tur” skar obehagligt i henne. Som om lägenheten, som blivit hennes efter föräldrarnas död, vore en vinstlott och inte något som bar spår av sorg och förlust.
Erik verkade inte fästa någon vikt vid sin mammas nyfikna frågor. När Anna senare försökte ta upp hur ofta Maria kom förbi, ryckte han bara på axlarna.
— Men snälla, mamma tittar in ibland. Vad gör det? Hon är ensam, hon har tråkigt. Det är därför hon kommer hit.
— Fast hon går runt och granskar allt varje gång, som om hon värderade bostaden.
— Du inbillar dig. Du behöver inte se dolda avsikter i precis allt.
Anna lät saken bero. Kanske var det faktiskt hon som överreagerade. Maria uppförde sig ju vänligt, log, tackade alltid artigt för teet. Att starta ett bråk utan tydlig anledning kändes dumt.
Några månader senare berättade Eriks syster Elisabeth att hon hade förlovat sig. Hon var tjugofyra, arbetade som administratör och tjänade inte särskilt mycket. Hennes blivande man, Anders, jobbade på byggen. De två bodde tillsammans i en liten etta som de hyrde, men lönerna räckte knappt till när hyran och de vanliga utgifterna var betalda.
Bröllopet hölls på ett enkelt kafé. Det var inget stort arrangemang, bara ett trettiotal gäster, men stämningen var varm. Maria strålade hela kvällen, höll tal, kramade sin dotter och torkade sig om ögonen. Erik gratulerade sin syster, och Anna sade också några vänliga ord till brudparet. Festen blev lyckad, och gästerna dröjde sig kvar till sent.
En vecka efter bröllopet dök Maria upp hos dem igen. Den här gången hade hon inga kakor med sig. Ansiktet var allvarligt, och i handen höll hon en väska. Erik var hemma och satt i soffan framför tv:n. Anna stod i köket och höll på med middagen.
— Erik, Anna, vi behöver prata, sade Maria när hon klev in i vardagsrummet.
Anna torkade händerna på en kökshandduk och gick ut till dem. Maria slog sig ner vid bordet och tog fram några papper ur väskan. Erik flyttade sig närmare henne, medan Anna blev stående.
— Vad gäller det? frågade Anna försiktigt.
— Elisabeth. Hon och Anders har det svårt med boendet. Hyran äter upp nästan hela inkomsten. Att köpa något eget är omöjligt för dem just nu, de har inte råd.
— Det är väl ändå deras ansvar, sade Anna efter en kort paus. De är vuxna människor.
— Naturligtvis är de vuxna. Men vi är en familj, och i en familj hjälper man varandra.
Anna kände hur kroppen spändes. Ordet ”hjälper” lät plötsligt inte alls oskyldigt.
— Och hur menar du att vi ska hjälpa dem?
Maria såg först på Erik och därefter på Anna. Sedan log hon, som om hon redan hade räknat ut allt.
— Ni har ju enormt gott om plats här. Tre rum, och ni är bara två personer. Man kan faktiskt säga att en stor del av ytan står outnyttjad.
— Outnyttjad? Anna rynkade pannan. Vad är det du försöker säga?
— Jag tänkte bara att lägenheten skulle kunna bytas mot två mindre ettor. En till er och en till Elisabeth och Anders. Då skulle alla få det bra. Vi har redan tittat på några alternativ. Här finns bilder och uppgifter.
Hon sade det med en sådan vardaglig självklarhet att det nästan lät som om hon föreslog att de skulle gå ner till affären och köpa mjölk. Anna blev stående utan att riktigt förstå vad hon nyss hade hört. Byta bort lägenheten? Hennes lägenhet?
— Menar du allvar? frågade hon, och rösten darrade trots att hon försökte hålla den stadig.
— Självklart menar jag allvar. Då får varje familj bo för sig. Elisabeth får ett eget hem, och ni blir inte bostadslösa heller. Om det dessutom blir pengar över skulle jag kunna åka på spa ett tag och ta hand om hälsan lite.
Maria fortsatte att tala, lugnt och bestämt, som om planen redan var rimlig och bara väntade på att genomföras. Det var som om hon inte pratade om någon annans egendom, utan om en gemensam tillgång som familjen hade rätt att fördela efter behov. Anna lyssnade och kände hur något hårt knöt sig inom henne.
— Maria, den här lägenheten är min, sade hon långsamt.
— Ja, visst är den din. Men du och Erik är gifta. Ni är en familj. Då delar man på allt.
— Nej, inte på allt. Jag fick lägenheten av mina föräldrar innan vi gifte oss. Den är min enskilda egendom.
— Men vad spelar det för roll? Ni bor ju här tillsammans. Släkten måste kunna ställa upp för varandra.
Anna vände blicken mot sin man. Erik teg. Han stirrade ner i golvet, käkarna var spända och läpparna pressade till ett smalt streck.
— Erik, tänker du verkligen inte säga något?