Erik höjde långsamt huvudet. Först såg han på sin mamma, sedan på Anna, som om han försökte avgöra vem av dem som var farligast att möta med blicken.
— Om man tänker efter är det kanske inte en så dålig lösning, sa han lågt.
Anna blev alldeles stilla. Orden nådde henne, men hon ville inte förstå dem.
— Menar du allvar?
— Ja. Elisabeth behöver faktiskt hjälp. Vi skulle kunna byta till något mindre. Vi klarar oss ändå, och samtidigt hjälper vi min syster.
— Till något mindre? Anna kände hur fingrarna började darra. — Hör du själv vad du säger?
— Jag hör. Det är inte jordens undergång. Folk byter bostad hela tiden.
— Folk byter bostad? Hennes röst skar genom rummet. — Det här är min lägenhet, Erik. Mina föräldrar lämnade den till mig. Jag har bott här sedan jag var barn.
— Anna, snälla, höj inte rösten. Vi kan väl prata om det som vuxna människor.
— Vad finns det att prata om? Du vill att jag ska offra mitt hem för din systers skull.
— Inte offra. Byta. Du skulle fortfarande ha någonstans att bo.
— Men inte här. Inte i det här hemmet.
Maria lade sig i med en suck, som om Anna var ett barn som vägrade förstå det mest självklara.
— Anna lilla, du behöver inte bli så upprörd. Vi föreslår bara en praktisk lösning. Du får en bostad, Elisabeth får en bostad. Alla vinner på det.
— Nej, alla vinner inte. Jag förlorar mitt hem.
— Det är bara väggar, sa Maria och gjorde en avfärdande gest med handen. — Familjen är viktigare än en lägenhet. Man håller ihop när det behövs.
Det hettade till i Anna. Ilskan steg så snabbt att hon nästan tappade andan. Kinderna brände och händerna knöts hårt vid sidorna.
— Jag kommer inte att byta bort någonting. Lägenheten är min, och därmed är saken avslutad.
Orden föll skarpa och hårda. Hon såg rakt in i Eriks ögon utan att vika undan. Han ryckte till, som om hon hade slagit honom. Maria drog efter andan och skakade långsamt på huvudet.
— Jaså, det är så du är, sa hon. — Självisk. Du tänker bara på dig själv.
— Jag försvarar det som är mitt.
— Är några väggar viktigare än människor? Maria reste sig hastigt. — Vi talar om familjen, och du talar om ägodelar. Otacksamt är vad det är. Erik älskar dig, han tar hand om dig, och du kan inte ens hjälpa hans egen syster.
— Jag är inte skyldig att hjälpa någon genom att ge upp min bostad.
— Jo, det är du visst. Du är hans fru. En fru står bakom sin man, oavsett vad det gäller.
Erik reste sig också och höjde händerna, som om han kunde trycka ner bråket i luften.
— Mamma, lugna dig. Anna, snälla, vi behöver inte skrika.
— Inte skrika? Anna vände sig mot honom. — Du står här och vill ta ifrån mig mitt hem, och jag ska vara tyst?
— Ingen tar något ifrån dig. Det handlar om ett byte. Det är inte samma sak.
— För mig är det exakt samma sak. Jag tänker inte förlora den här platsen.
— Varför säger du förlora? Du får ju en annan lägenhet.
— Jag vill inte ha någon annan. Jag vill bo här.
Maria tog sig för pannan, uppgivet och teatraliskt.
— Herregud, vad envis du är. Du bryr dig inte om familjen över huvud taget. Bara om dig själv.
— Jag tänker på mig själv eftersom ingen annan här gör det.
Grälet vällde nu fram utan hejd. Maria började tala allt högre om otacksamhet, egoism och om hur Anna höll på att splittra familjen. Erik försökte först dämpa sin mamma, men samtidigt vände han sig gång på gång till Anna och upprepade att allt kunde lösas lugnt, bara hon slutade vara så kategorisk. Anna stod mitt i vardagsrummet och kände med en märklig klarhet att något hade gått sönder. Det fanns ingen väg tillbaka till hur det hade varit före den här kvällen.
— Den här lägenheten tillhör mig. Mina föräldrar arbetade för den, och de gav den till mig. Jag lämnar den inte till någon.
— Anna, jag ber dig bara att vi ska hjälpa min syster, och du gör allt till en principfråga, sa Erik förebrående.
— Du försöker lösa dina släktingars problem på min bekostnad.
— På vår bekostnad, rättade han henne. — Vi är ju en familj.
— Familj betyder inte att jag måste offra mitt hem.
Maria tog ett steg närmare och pekade på Anna med ett stelt finger.
— Du är en dålig hustru. En riktig hustru stöttar sin man. Hon hjälper hans familj när det behövs. Men du ser bara till dig själv.
Anna drog in luft genom näsan. När hon svarade var rösten låg, men den darrade inte längre.
— Maria, jag ber dig att gå.
— Vad sa du?
— Jag vill att du lämnar mitt hem. Nu.
Marias ansikte mörknade av vrede.
— Tänker du kasta ut mig?
— Ja. Det tänker jag. Det här är mitt hem, och jag tillåter inte att du står här och skriker åt mig.
— Erik! Maria snodde runt mot sin son. — Hör du hur hon talar till mig?
Erik stod villrådig mellan sin mor och sin fru.