Hans ansikte hade blivit askgrått, och fingrarna darrade vid sidorna.
— Anna, det där borde du inte ha gjort. Mamma menade faktiskt väl.
— Väl? Anna gav ifrån sig ett kort, bittert skratt. — För vem då? För Elisabeth? För er? Och var hamnar jag i allt det här?
— Hon tänkte på oss allihop.
— På alla, ja. Utom på mig.
Anna gick fram till ytterdörren och drog upp den på vid gavel.
— Maria, gå härifrån nu.
Maria ryckte åt sig sin väska och sköt en brännande blick mot henne.
— Du är en fruktansvärd människa. Helt utan hjärta.
Sedan klev hon ut i trapphuset och slog igen dörren så hårt att ljudet studsade mellan väggarna. Anna låste inte direkt. Hon stod kvar en sekund, tryckte sedan igen dörren ordentligt och lutade ryggen mot väggen. Luften fastnade i bröstet, och hjärtat slog så häftigt att det nästan gjorde ont.
Erik stod mitt på vardagsrumsgolvet och stirrade på henne.
— Varför behandlade du henne så där?
Anna vände långsamt blicken mot honom.
— Varför behandlade hon mig så där?
— Hon ville hjälpa min syster.
— På min bekostnad, Erik. Förstår du inte det? På min bekostnad.
— Vi är en familj. Man ställer upp för varandra.
— Att ställa upp betyder inte att man ger bort allt man har.
— Ingen har bett dig ge bort allt. Det handlade bara om ett byte.
— Jag tänker inte byta bort lägenheten. Hur många gånger måste jag säga det innan du hör mig?
Erik sjönk ner i soffan och drog handen över ansiktet, som om han plötsligt var oändligt trött.
— Så du tänker alltså inte hjälpa Elisabeth? Då kanske vi borde fundera på om det ens finns någon mening med att fortsätta tillsammans.
Orden kom lågt, nästan stillsamt, men de träffade hårdare än om han hade skrikit. Anna såg på mannen framför sig och kände hur något inom henne lossnade. Det var som om hon inte längre kände igen den person hon hade delat sitt liv med i två år.
— Är det där ett ultimatum?
— Det är en fråga.
— Då är svaret nej. Det finns ingen mening.
Erik höjde blicken.
— Menar du allvar?
— Fullständigt. Om villkoret för vårt äktenskap är att jag ska avstå från min lägenhet, då är det inget äktenskap jag vill ha.
— Anna…
— Nej, Erik. Det räcker nu. Jag har sagt det jag behövde säga.
Han reste sig utan att svara och gick in i sovrummet. Därifrån hördes garderobsdörren öppnas, galgar som slog mot varandra och prasslet från påsar. Anna stod kvar. Hon varken hindrade honom eller bad honom stanna.
Efter ungefär tjugo minuter kom Erik tillbaka med en packad väska i handen.
— Jag bor hos mamma ett tag.
— Hur länge det blir bestämmer du själv.
Han såg på henne, och för ett ögonblick verkade det som om han tänkte säga något mer. Men orden kom aldrig. I stället gick han ut i hallen, tog på sig jackan och plockade upp sina nycklar.
— Ring mig om du ändrar dig.
— Det kommer jag inte att göra.
Dörren föll igen bakom honom.
Anna blev ensam.
Hon gick in i vardagsrummet och satte sig långsamt i soffan. Blicken vandrade över de välbekanta väggarna, över hyllorna med familjefotografier och ner mot parketten som hennes föräldrar en gång hade lagt med sina egna händer.
Tystnaden bredde ut sig. Den var kompakt, nästan påtaglig, som om hela lägenheten höll andan. Men inom henne fanns ingen panik. Ingen ånger heller. Bara en fast, klar visshet om att hon hade gjort det enda rätta.
Efter en stund reste hon sig och gick fram till fönstret. Utanför låg kvällsstaden mörk och stilla, med upplysta rutor i husen mitt emot. Lägenheten var fortfarande hennes. Hemmet som hennes föräldrar hade skapat, platsen där minnet av dem satt kvar i varje vrå, fanns kvar. Ingen hade tagit det ifrån henne. Ingen skulle få tvinga henne att offra det för någon annans skull.
Erik hade gått. Maria hade fått lämna hennes hem. Elisabeth stod fortfarande utan den hjälp de hade krävt av Anna. Ändå kände hon ingen skuld. Att hjälpa någon fick aldrig betyda att man själv skulle bli av med det som bar ens liv.
Hon tog fram mobilen och skrev till sin väninna Sara:
”Erik har gått. Lång historia. Kan du komma förbi i morgon?”
Svaret kom nästan genast:
”Självklart. Jag tar med vin. Håll ut.”
För första gången på hela kvällen log Anna svagt. Livet skulle fortsätta. Utan en make som satte andras behov framför sin frus trygghet. Utan en svärmor som betraktade någon annans egendom som sin egen. Utan människor som inte respekterade hennes nej.
Lägenheten fanns kvar. Hemmet fanns kvar. Hennes föräldrars minne fanns kvar. Allt annat kunde få falla bort.
Anna gick ut i köket och slog sig ner vid bordet. Hon såg på den tomma stolen mitt emot. Förr hade Erik suttit där. Nu gjorde han det inte längre. Och märkligt nog kändes det rätt.
Sedan kom hon att tänka på låsen. De borde bytas, helst så snart som möjligt. För säkerhets skull. Erik kunde komma tillbaka, kanske försöka övertala henne igen, kanske pressa henne ännu hårdare. Men dörren skulle vara stängd. Hemmet skulle vara skyddat.
Till slut gick Anna in i sovrummet och lade sig på sängen. Hon slöt ögonen.
I morgon skulle en ny dag börja. Utan gräl. Utan krav. Utan andras förväntningar som hängde över henne.
Bara hon och hennes hem.
Hennes borg. Hennes liv.
Och det skulle ingen någonsin få ta ifrån henne.