– Vilka är ni egentligen? Erik blev stående på tröskeln till sin egen lägenhet med nycklarna kvar i handen. Portföljen gled ner från axeln som om kraften plötsligt runnit ur honom.
I hallen stod tre människor han aldrig sett förut: en lång man i sextioårsåldern med grå tinningar, en ung kille med en tydlig liten grop i hakan och en flicka med långt, kastanjebrunt hår. Det fanns något märkligt bekant i deras ansikten, som ett eko av någon han kände, men Erik kunde svära på att han aldrig tidigare hade mött dem.
– Vi är Annas familj, svarade den unge mannen stadigt och tog ett steg fram. – Och du måste vara hennes man, den där maken som ingen av oss visste något om.
Det kändes som om golvet försvann under Eriks fötter. Annas familj? Vad var det för familj? Under fem år som gifta hade hon aldrig nämnt några släktingar, förutom den där enda meningen hon upprepat när ämnet kommit på tal: ”Jag växte upp på barnhem. Jag har ingen.”
– Är Anna hemma? frågade flickan och försökte se förbi Erik in i lägenheten.
– Nej… hon är på jobbet, svarade han automatiskt, fortfarande oförmögen att förstå vad som pågick. – Är ni verkligen hennes…
– Johan, presenterade sig den unge mannen och räckte fram handen. – Jag är hennes bror. Det här är Maria, vår lillasyster, och det här är Lars, vår styvfar.
– Kanske kan du släppa in oss? frågade den äldre mannen med låg, vänlig röst. – Det är en lång historia, och trapphuset är inte precis den bästa platsen att stå och prata på.
En stund senare satt Erik på soffkanten och knackade nervöst med fingrarna mot knät.
– Jag förstår ingenting, sa han långsamt. – Hur kan det vara möjligt att jag under fem års äktenskap aldrig ens har hört talas om er?
Johan kastade en snabb blick mot Maria innan han svarade.
– Anna och vi… det är komplicerat, sa han efter en paus. – Vi har inte träffats på nästan tio år. Hon lämnade familjen när hon var tjugosju.
– Men varför? Vad hände?
Maria drog efter andan och såg ner på sina händer.
– Det är inte enkelt att förklara. Vi har inte kommit hit utan anledning. Det har dykt upp handlingar som rör ett arv efter vår mormor. Anna måste få veta det.
– Jag försökte ringa alla gamla nummer jag hade till henne, tillade Lars. – Till slut fick jag via gemensamma bekanta höra att hon gift sig och bytt efternamn.
Erik reste sig och gick några steg genom rummet, som om rörelse skulle hjälpa honom att samla tankarna. Kvinnan han trodde sig känna bättre än någon annan hade plötsligt blivit en främling. Hon hade en bror, en syster, en styvfar – en hel familj som hon valt att tiga om.
– Erik, jag förstår att det här måste kännas chockerande, sa Maria och kom närmare. – Men vi behöver verkligen tala med Anna. När kommer hon hem?
Innan Erik hann svara hördes nyckeln vridas om i låset.
Anna stannade tvärt i dörröppningen. Färgen försvann ur hennes ansikte så hastigt att fräknarna över näsan såg mörka ut, nästan som bläckstänk.
– Vad gör ni här? frågade hon.
– Anna, sa Lars tyst och tog ett försiktigt steg mot henne.
– Nej! Hon lyfte handen för att stoppa honom. – Jag frågade vad ni gör i mitt hem.
Erik hade aldrig sett sin hustru sådan. Hon, som alltid brukade vara behärskad och sansad, stod nu som om hon sett ett spöke.
– Lilla Anna… började Maria.
– Kalla mig inte så! avbröt Anna skarpt. – Det har gått tio år, och nu dyker ni bara upp? Varför?
Johan mötte hennes blick utan att vika undan.
– Mormor Ingrid är död. Hon gick bort för tre månader sedan. I testamentet står det att huset och marken ska delas mellan alla barnbarn. Vi behöver ditt godkännande för att kunna ordna pappren.
Anna svarade inte. Hon pressade ihop läpparna hårt och vände sedan blicken mot sin man.
– Släppte du in dem?
– Anna, jag visste inte… De sa att de var din familj, svarade Erik förvirrat.
– Jag har ingen familj, sa hon kallt och vände sig åter mot de objudna gästerna. – Jag beklagar att mormor har dött. Men jag avstår från arvet till förmån för Johan och Maria. Ni kan ordna handlingarna utan mig.
– Det handlar inte bara om arvet, sa Lars lågmält. – Ingrid lämnade ett brev till dig. Hon bad oss ge det direkt i din hand.
Senare samma kväll, när de oväntade besökarna hade installerat sig i vardagsrummet – bäddsoffan och en uppblåsbar madrass löste till slut frågan om var de skulle sova – blev Erik och Anna äntligen ensamma i sovrummet.
– Varför har du aldrig berättat om dem? frågade Erik och ansträngde sig för att hålla rösten stadig.
Anna satt på sängkanten med det oöppnade kuvertet från sin mormor i händerna.
– Därför att de slutade finnas för mig för tio år sedan, svarade hon dovt. – Jag började om.
– Men du sa att du hade vuxit upp på barnhem.
– Jag ljög, sa hon enkelt. – Det var lättare så.
– Lättare? Erik stirrade på henne, som om orden inte gick att begripa. – Tycker du verkligen att en lögn är lättare?
– Ja, Erik, det var lättare! Tårar skar plötsligt igenom hennes röst. – Det är enklare att säga att man inte har någon än att förklara varför man rymde från sin egen familj och bytte efternamn.
– Men varför? Vad gjorde de mot dig?
Anna teg länge. Med fingertoppen följde hon kuvertets kant om och om igen.
– De svek mig, sa hon till slut. – När de människor som står en närmast vänder en ryggen… då går något sönder.
Erik satte sig bredvid henne på sängen.
– Berätta för mig, Anna.