– Alltihop, Anna. Jag har rätt att få veta.
Morgonen därpå låg en tryckt stämning över lägenheten. Maria stod i köket och ordnade frukost, Johan satt försjunken i nyheterna på mobilen och Lars talade dämpat i telefon ute i hallen. Anna drack sitt kaffe utan att säga något, medan Erik i smyg iakttog dem allihop.
Efter samtalet med sin hustru kvällen innan kändes det som om han plötsligt hade hamnat i någon annans tillvaro. Det Anna berättat hade lämnat fler frågor än svar. Bråket med styvmodern, de försvunna armbandsuren, anklagelserna… Allt lät mer som en förevändning än som den verkliga orsaken till att en hel familj slitits sönder så brutalt.
– Erik, kan du komma en stund? frågade Maria lågt och nickade mot balkongen.
När de blivit ensamma plockade hon fram ett litet, nött fotoalbum ur fickan. Det var inte större än en handflata, med slitna hörn och sprucken rygg.
– Det här är bilder från Annas barndom, sa hon. – Jag har alltid haft dem med mig. Jag tänkte att om jag någon gång fick träffa min syster igen, skulle hon få tillbaka dem.
Erik tog försiktigt emot albumet. På första sidan log en flicka i femårsåldern mot kameran, med två flätor och samma blick som Anna. Likheten var omöjlig att ta miste på.
– Anna var äldst av oss, fortsatte Maria tyst. – När mamma dog var hon arton. Jag var tretton och Johan sexton. Hon tog hand om oss när Lars arbetade. Hon var den som höll ihop hemmet. Och sedan kom Sofia in i bilden…
– Lars nya fru, sa Erik och mindes vad Anna berättat kvällen före.
– Ja. Hon tyckte illa om Anna från första stund. Hon påstod att Anna bestämde för mycket, men egentligen hade Anna bara vant sig vid att vara den ansvariga. Det blev värre och värre mellan dem. Och till sist kom historien med klockorna.
– De som tillhört er mormor?
– Precis. Gamla familjeklenoder. De försvann, och Sofia pekade genast ut Anna. Hon sa att hon hade sett Anna stå och titta på dem strax innan de var borta.
Erik bläddrade vidare i albumet. Där fanns Anna som tonåring med en gitarr i knät. Bredvid henne satt Maria och Johan, fortfarande nästan barn.
– Vad hände sedan? frågade han.
Maria mötte hans blick länge innan hon svarade.
– Sedan tog Johan Sofias parti. Han sa att han också hade sett Anna hålla klockorna i händerna den dagen. Och jag… jag sa ingenting. Jag vågade inte.
– Är det sant att du har letat efter mig hela den här tiden? frågade Anna.
Hon stod mitt emot Johan i hallen. Frukosten var undanplockad, Erik hade gått till arbetet och Lars hade följt med Maria till en jurist för att reda ut frågor kring arvet. För första gången på länge var syskonen ensamma.
– Ja, svarade Johan kort utan att lyfta blicken.
– Varför? För arvets skull?
– Inte bara. Han såg till slut upp på henne. – Jag ville be om förlåtelse. Jag borde ha gjort det för tio år sedan, men jag var för stolt.
Anna lade armarna i kors över bröstet.
– För vad, exakt?
– För att jag ljög den där dagen när familjen samlades. Jag såg aldrig att du tog klockorna. Jag såg ingenting alls. Det var bara… Sofia. Hon var bra på att få människor att göra som hon ville.
– Så du valde att tro på henne i stället för på mig?
Johan drog ett tungt andetag.
– Jag var tjugofem. Och jag var förälskad i Sofia. Ja, hon var pappas fru, men hon var bara fem år äldre än jag. Hon… lekte med mig.
Anna stirrade på honom, ögonen vidgades.
– Du och Sofia?..
– Det hände aldrig något, men jag hoppades. Johan log bittert. – Jag var dum. Hon lovade att om jag ställde mig på hennes sida mot dig, skulle hon övertala pappa att låta mig flytta till Linköping och studera. Jag gick rakt i fällan som den idiot jag var.
– Och gjorde hon det? Övertalade hon honom?
– Naturligtvis inte. Så fort du hade lämnat huset fick hon precis som hon ville. Hon blev den som styrde allt där hemma. Sedan började hon vända pappa mot både mig och Maria. Ett år senare skilde han sig från henne, men då var det redan för sent. Du var borta ur våra liv.
På kvällen kom Erik hem tidigare än vanligt. Nyheten om Annas släktingar hade legat som en sten i honom hela dagen och gjort det omöjligt att koncentrera sig. Han behövde förstå hur allt egentligen hängde ihop.
Lägenheten var ovanligt stilla. I vardagsrummet satt Lars och dåsade i fåtöljen. Från köket hördes Marias låga nynnande medan hon lagade något vid spisen. Anna och Johan syntes inte till.
– De är ute på balkongen, sa Maria, som om hon hade läst hans tankar. – De har pratat i över en timme.
Erik nickade och gick in i köket.
– Kan jag hjälpa till med middagen?
– Gärna, svarade Maria med ett svagt leende. – Du kan skära grönsakerna till salladen.
De arbetade sida vid sida under tystnad en stund. Kniven slog rytmiskt mot skärbrädan, kastrullen puttrade på spisen och från balkongen hördes inga ord, bara dämpade röster. Till slut stod Erik inte ut längre.
– Maria, vad var det egentligen som hände med er familj? Anna säger en sak, Johan en annan. Var finns sanningen?
Maria ställde kastrullen åt sidan och vände sig mot honom.
– Sanningen är att vi alla bar skuld. Var och en på sitt sätt. Jag var bara tonåring, men redan då förstod jag att Sofia ljög om klockorna. Jag hade sett henne rota i mormors smyckeskrin. Men jag vågade inte säga något. Hon hotade med att skicka bort mig till internat om jag inte höll mig lugn och tyst.
– Och Lars? frågade Erik. – Märkte han verkligen ingenting?
– Han var blind för henne, svarade Maria sorgset. – En vacker yngre kvinna gav honom uppmärksamhet, och han tappade omdömet helt. Han trodde på henne i stället för på sina egna barn. Men vet du… efter att Anna försvann var det han som led mest. Han letade efter henne i åratal.
Erik lade ifrån sig kniven och såg på henne.
– Och allt detta på grund av några gamla klockor?