Maria skakade långsamt på huvudet.
– Nej, inte bara därför. Det hade byggts upp under lång tid. Klockorna blev bara droppen som fick allt att rinna över. Anna har alltid varit stolt, envis och rättvis in i märgen. Och så blev hon anklagad för att ha stulit i sitt eget hem, av sin egen familj, utan att en enda människa ställde sig bredvid henne…
Just då kom Anna och Johan tillbaka från balkongen. Det syntes på båda att samtalet där ute inte hade varit enkelt, men något i deras ansikten var förändrat. Den där hårda spänningen som tidigare legat mellan dem hade släppt en aning.
– Maten är nästan klar, sade Maria och vände sig åter mot spisen.
Anna gick fram till Erik och sänkte rösten.
– Vi måste prata. Bara du och jag.
En stund senare satt hon på sängkanten i sovrummet och drog nervöst med fingrarna i kanten på filten.
– Jag berättade inte allt för dig i går, sade hon lågt. – Det handlade inte enbart om klockorna. Och inte bara om bråket med Sofia heller.
Erik sade ingenting. Han väntade. Under de senaste två dagarna hade han fått veta mer om sin hustru än under deras fem år tillsammans, och han förstod att ännu ett lager av hennes förflutna var på väg att öppnas.
– Minns du att jag har sagt att jag bodde i Uppsala innan jag flyttade till Stockholm? Att jag arbetade på en resebyrå?
– Ja, svarade han.
– Det fanns något mer. Jag var förlovad då. Han hette Peter. Vi skulle gifta oss.
Det drog till inom Erik, som om något kallt slöt sig kring bröstet.
– Vad hände?
Anna såg ner på sina händer.
– Samma dag som de anklagade mig för att ha tagit klockorna gick jag till honom. Jag trodde att han skulle förstå. Att han åtminstone skulle lyssna på mig. Men han… han började också tvivla. Han sa att det sällan finns rök utan eld. Och att jag kanske borde lämna tillbaka klockorna och be om ursäkt.
Hon log till, men leendet var bittert och utan glädje.
– Då förstod jag att jag verkligen var ensam. Min familj hade vänt mig ryggen, och mannen som påstod att han älskade mig trodde inte på mig. Så jag bröt förlovningen, packade mina saker och åkte därifrån. Först till Gävle, sedan vidare till Stockholm. Jag bytte telefonnummer, tog bort alla konton på sociala medier och försökte börja om från noll.
– Varför berättade du aldrig det här för mig?
– För att jag var rädd, sade Anna enkelt. – Jag var rädd att om jag började prata om det gamla, skulle allt dra ner mig igen. Det var lättare att säga att jag inte hade någon familj. Och dessutom… – hon lyfte blicken mot honom – jag ville inte att du skulle få veta att jag kunde bryta med människor så tvärt. Tänk om du hade börjat undra om jag en dag kunde lämna dig på samma sätt?
Erik satte sig närmare henne och tog hennes hand.
– Anna, vi har levt ihop i fem år. Jag vet vem du är. Du är lojal, varm och ärlig. Alla bär på något från förr. Jag gifte mig med dig, inte med din bakgrund.
Middagen blev varmare än någon av dem hade vågat hoppas. Den första stelheten försvann gradvis, och snart hördes till och med skratt runt bordet. Särskilt när Maria började plocka fram gamla minnen från deras barndom.
– Minns du när du skulle lära Johan att cykla? sade hon till Anna och skrattade. – Han körde rakt in i Margaretas rabatt. Hon jagade honom med en trädgårdshacka genom hela kvarteret!
– Klart jag minns, muttrade Johan med ett snett leende. – Det var ju hennes älskade rosor.
– Jag var livrädd att hon skulle få tag på dig, sade Anna, och för första gången på länge mjuknade hennes ansikte när hon talade om det som varit.
Erik lade märke till förändringen. Det var som om en annan Anna skymtade fram, en yngre och öppnare, någon som fortfarande mindes kärlek mitt i all smärta.
När tallrikarna hade burits undan och teet stod i kopparna harklade sig Lars. Hans händer vilade stelt på bordet.
– Anna, jag måste erkänna en sak för dig. Det gäller de där klockorna.
Stämningen slog om på ett ögonblick. Ingen rörde sig. Ingen sade något.
– Jag hittade dem, fortsatte han. – Ett halvår efter att du hade försvunnit. De låg i Sofias smyckeskrin. Hon påstod att hon hade tänkt lämna in dem på lagning, men… – han skakade tungt på huvudet. – Då förstod jag att hon hade ljugit hela tiden. Vi grälade fruktansvärt, och jag begärde skilsmässa.
Anna satt alldeles stilla.
– Varför letade du inte rätt på mig då? frågade hon tyst. – Varför berättade du inte sanningen?
– Det gjorde jag! svarade Lars häftigt. – Jag ringde alla nummer jag hade. Jag åkte till Gävle eftersom jag hörde att du först hade tagit dig dit. Jag frågade gemensamma bekanta, gamla kollegor, alla jag kunde komma på. Men du var som uppslukad av jorden. Sedan fick jag veta att du hade bytt efternamn, och då försvann spåret helt.
– Jag blev Anna Lindberg i stället för Anna Bergström, sade hon med en kort nick. – Jag tog mormors efternamn på mammas sida.
– Det var först när Ingrid dog och vi gick igenom hennes papper som vi hittade något, sade Johan. – Hon hade haft kontakt med dig under alla de här åren, eller hur?
Anna nickade.
– Ja. Vi skrev till varandra ibland. Vanliga brev, som förr i tiden. Hon var den enda som visste var jag bodde i Stockholm.
– I hennes skrin låg dina brev kvar, sade Maria. – Och på ett av kuverten fanns adressen. Det var så vi till slut hittade dig.
Erik satt tyst och lyssnade. Han kunde knappt ta in hur mycket som hade legat gömt bakom det lugna liv han trodde att de hade delat. Tio år av sorg, kränkning och osagda ord hade burits i tystnad, och nu bröt allt fram på en gång.
Lars drog ett djupt andetag.
– Jag är så innerligt ledsen för det som hände med klockorna. Om jag inte hade varit så förblindad då…
– Det handlade aldrig egentligen om klockorna, avbröt Anna honom. – Det handlade om tillit. Ni trodde inte på mig. Ingen av er.
Maria sänkte blicken.
– Jag var bara ett barn, viskade hon. – Men jag borde ändå ha stått på din sida.
Johan knöt händerna under bordet och såg ner.
– Och jag var en idiot, sade han lågt.