– En idiot som gick vilse i sina egna känslor, fortsatte Johan, rösten skrovlig. – Och som svek sin syster för en kvinna som visste precis hur hon skulle styra mig.
Anna svarade inte genast. Hon satt med blicken sänkt mot koppen framför sig, som om svaret fanns någonstans i den mörka ytan.
– Jag läste brevet från mormor, sade hon till sist. – Det fanns något där som jag inte visste. Tydligen lämnade mamma också familjen en gång, när hon var i trettioårsåldern. Hon blev ovän med sina föräldrar och reste bort. I två år.
– Är det sant? frågade Johan förbluffat. – Mamma nämnde aldrig ett ord om det.
– Nej, för hon kom ju tillbaka, sade Anna och log matt. – Mormor skrev att livet är för kort för att slösas bort på åratal av bitterhet. Och att samma misstag inte ska behöva gå i arv från en generation till nästa.
Hon lyfte blicken och såg på dem, en efter en.
– Kanske hade hon rätt.
Sent samma kväll, när Annas släktingar hade somnat, fann Erik henne ute på balkongen. Hon stod lutad mot räcket och såg ut över den nattliga staden, där ljusen darrade i fönstren som små avlägsna stjärnor.
– Hur är det med dig? frågade han lågt och gick fram bakom henne. Varsamt lade han armarna om hennes axlar.
– Jag vet faktiskt inte, svarade hon ärligt. – Allt kom på en gång. I tio år har jag byggt upp ett annat liv. Och plötsligt står det förflutna här igen och knackar på dörren. Bokstavligen.
– Är du arg på mig för att jag släppte in dem?
Anna skakade långsamt på huvudet.
– Nej. Du kunde inte veta. Och kanske var det lika bra. Mormor brukade säga att ett sår ibland måste öppnas innan det kan läka ordentligt.
De stod tysta en stund. Under dem låg stadens dova brus som ett avlägset sus, och någonstans längre bort hördes en bil tuta.
– Vad tänker du göra nu? frågade Erik. – Med arvet. Med familjen.
Anna vände sig om i hans famn.
– Arvet delar jag med Johan och Maria. Så som det borde vara. När det gäller familjen… – Hon tvekade och sökte efter orden. – Jag vet inte om vi någonsin kan gå tillbaka till det som var. Det har runnit för mycket vatten under broarna. Men kanske kan vi bygga något annat. Något mognare. Ärligare.
– Det gläder mig, sade Erik, och hon hörde att han menade det. – Vet du, jag har alltid längtat efter en stor familj. Jag växte upp som ensambarn, med föräldrar som nästan alltid var på jobbet. Jag brukade avundas vänner som hade syskon, stökiga middagar, folk som pratade i munnen på varandra…
– Är det därför du tog emot mina släktingar så lätt? frågade Anna med ett svagt leende.
– Kanske, sade han och ryckte lite på axlarna. – För mig kändes det inte som ett problem. Snarare som… en oväntad gåva.
Anna lutade pannan mot hans bröst.
– Förlåt att jag gömde mitt förflutna för dig. Inga fler hemligheter. Det lovar jag.
– Inga fler hemligheter, upprepade Erik. – Fast på tal om hemligheter… Maria visade mig ditt gamla fotoalbum. Du var en väldigt allvarlig liten flicka med flätor.
– Å nej, stönade Anna teatraliskt. – Säg inte att hon tog med just det albumet. Det där med bilden där jag saknar en framtand?
– Precis det, sade Erik och skrattade. – Och jag måste säga att du var bedårande även med glugg.
Tre månader senare
– Du kommer inte att ångra dig, jag lovar, sade Anna övertalande medan bilen rullade fram längs landsvägen. – Mormors hus ligger fantastiskt. Det finns en å i närheten, skogen börjar nästan bakom tomten. Det är perfekt för helgerna.
– Jag tvivlar inte, svarade Erik med blicken kvar på vägen och ett leende i mungipan. – Jag hade bara inte trott att vi faktiskt skulle bestämma oss för att renovera det i stället för att sälja.
– Det var Johans idé, påminde Anna honom. – Vem hade kunnat ana att han skulle visa sig vara så sentimental?
Mycket hade förändrats efter de där dagarna tillsammans i lägenheten i Stockholm. Familjen hade inte bara fallit tillbaka i gamla mönster, och relationerna blev inte lagade över en natt. Men försiktigt, nästan trevande, började de lära sig att lita på varandra igen. Anna pratade ofta i telefon med Maria. Johan hade haft ärenden i Stockholm ett par gånger och då bott hos dem. Och Lars…
– Tror du att pappa klarar grillen? frågade Anna, och för första gången på mycket länge kallade hon sin styvfar för pappa.
– Om man ska tro hans senaste meddelanden väntar en kunglig lunch, sade Erik roat. – Fast jag skulle kanske inte sätta alltför stor tilltro till matlagningsförmågan hos en man som hela livet bara har kokat kaffe.
Anna brast ut i skratt. Träden svepte förbi utanför bilfönstret, gröna och täta, och längre fram väntade en familjemiddag i det gamla huset som de nu höll på att rusta upp tillsammans. Ett hus som ännu en gång skulle få bli en plats för möten, samtal och försoning.
– Vet du, sade hon stilla efter en stund, – ibland känns det som om mormor planerade alltihop. Hon dog, lämnade ett testamente som tvingade oss att mötas, ett brev, små ledtrådar om mammas historia… Som om hon visste att vi aldrig skulle ta steget själva utan en rejäl knuff.
– Din mormor måste ha varit en klok kvinna, sade Erik och nickade.
– Det var hon, svarade Anna. – Jag börjar nog förstå det först nu. Hur klok hon verkligen var.
De svängde av från landsvägen in på en smalare grusväg. En bit längre fram, mellan trädkronorna, dök ett gammalt trähus i två våningar upp. Erik saktade in. På verandan stod tre gestalter och vinkade åt dem: Maria, Johan och Lars väntade redan.
– Då var vi framme, sade Erik och stängde av motorn.
– Ja, sade Anna och drog ett djupt andetag. – Hemma.