— Har du tappat all skam, eller? Vad är det här för utställning du har ordnat åt vem som helst att glo på?!
Anna blev stående i hallen utan att ens hinna dra av sig stövlarna. Ingrids röst skar ut från sovrummet, klar och myndig, som om hon inte stod och rotade i någon annans garderob utan ledde en inspektion på ett lager. Den tunga datorväskan hängde fortfarande över Annas axel, huvudet dunkade efter dagens möte, bussen hem hade krupit fram genom kvällstrafiken som en skadad snigel, och precis innan hon gått hade chefen dessutom hunnit säga: ”Anna, presentationen håller inte. Gör om den till i morgon bitti.” Gör om. Till i morgon. Självklart. Varför skulle hon behöva sova? Och varför inte dessutom komma hem till en privat cirkusföreställning?
Hon stängde ytterdörren långsamt, vred om låset och gick mot sovrummet.
Där stod Ingrid framför den vidöppna garderoben, iklädd en glittrig kofta och med en min som om hon personligen hade räddat hela kvarterets moral. Mellan fingrarna dinglade Annas nya underklädesset, det hon hade köpt på rea veckan innan. Rabatten hade varit så bra att man bara skulle ta det, betala och försvinna innan butiken hann ångra sig.
— Jag frågar dig: vad är det där egentligen? Ingrid skakade spetsen framför sig. — Bor du i ett hem eller står du på catwalken?
— Ursäkta, men varför går du igenom mina saker? frågade Anna mycket lågt, och just det tonfallet var farligare än ett skrik.
— Inte dina saker. Familjens saker. Min son bor faktiskt här också. Jag har rätt att se hur det ser ut i hemmet och vilken sorts atmosfär det är här.
— Atmosfär? Nerver, Ingrid. Mina nerver. Och du vädrar dem alldeles utmärkt.
— Var inte fräck mot äldre. Jag kom hit för att hjälpa till, ska du veta. Det ligger damm i lägenheten, en odiskad mugg står i köket, handdukarna i badrummet ligger huller om buller. Och så det här… Hon höjde återigen plagget med två fingrar, som om det var ett bevisföremål i en brottsutredning. — Vem klär du upp dig för? Erik? Eller delar de ut bonus på kontoret efter urringning?
Anna ryckte underkläderna ur hennes hand.
— För min egen skull. Har du hört det uttrycket någon gång? För min egen skull. Och jag frågar igen: vad gör du i vårt sovrum?
— Ert? Ingrid fnös. — Du är rolig du. När du är på jobbet dygnet runt måste väl någon ta hand om hemmet. Min son går hungrig, hans skjortor är skrynkliga, det finns ingen soppa, ingen riktig mat, och hans fru kommer hem på kvällen med en min som säger att hon hatar hela världen. Klart att jag kom.
— Erik är hungrig? Anna gav ifrån sig ett kort skratt. — Vem är det då som tömmer kylskåpet på nätterna så att till och med yoghurten ser sorgset på mig på morgonen? Hustomten?
— En kvinna ska ge sin man mat.
— Och en man kan åtminstone ibland lyfta ändan från soffan.
— Våga inte tala så om min son!
— Och du ska inte rota bland mina trosor! Är vi överens?
Erik dök upp i dörröppningen. Han hade mjukisbyxor med uttänjda knän, en t-shirt som för länge sedan borde ha förpassats till kategorin ”att ha i förrådet”, en tekopp i handen och ett ansiktsuttryck som tillhörde en människa som innerligt önskade att han fötts i en familj där alla höll tyst.
— Men vad håller ni på med nu då? mumlade han. — Jag hade precis satt på en video.
Anna vände sig mot honom.
— Allvarligt? Är det din första replik? Inte ”mamma, gå ut ur rummet”, inte ”Anna, förlåt”, utan ”vad håller ni på med nu”?
Erik suckade som om någon just hade beordrat honom att lasta av ett helt godståg.
— Anna, hetsa inte upp dig. Mamma är bara orolig.
— För vad? Skicket på min garderob?
— För familjen! sköt Ingrid in skarpt. — För att min sons fru ständigt rusar omkring någonstans medan hemmet förfaller! Jag hade inte sagt ett ord om du betedde dig som en riktig husmor. Men du lever här som en inneboende som bara tittar in för att sova.
— Och du uppför dig som moralpolis, svarade Anna vasst. — Vem bjöd in dig?
— Erik hade en extranyckel. Han gav den till mig.
Anna lät blicken långsamt glida över till sin man.
— Gav du din mamma nyckel till min lägenhet?
— Men lyssna, börja inte bråka om en nyckel nu. Vad är problemet? Hon är ju inte någon främling.
— Nej, tydligen är det jag som är främlingen här. Eftersom folk kan gå guidade turer i mitt sovrum utan biljett.
Erik ställde ifrån sig muggen på byrån.
— Du överdriver allting. Mamma kom förbi, städade lite och stekte köttbullar.
— Ja, och passade samtidigt på att göra en tullkontroll av nedersta lådan. Mycket praktisk tjänst.
— För att jag bryr mig! brast Ingrid ut. — Jag ser hur min son tynar bort bredvid dig.
— Jaså, gör du det? Han tynar alltså bort? Av vad? Internet? Datorspel? Eller av att jag betalar hyran, maten, abonnemangen och hälften av hans infall?
— Han har en svår period just nu.
— Den där svåra perioden är inne på sitt tredje år.
Erik rynkade pannan.
— Nu räcker det. Jag försöker faktiskt hitta mig själv.
Anna stirrade på honom.
— Du letar efter dig själv så intensivt att vi snart får sätta upp lappar i området: ”Försvunnen vuxen man, sågs senast i soffan med spelkontroll.”
— Jättekul.
— Jag har en riktigt festlig kväll, tro mig. Särskilt efter att jag kliver in genom dörren och hittar din mamma i vår garderob som en arkeolog på utgrävning.
Ingrid knep ihop läpparna.
— Det är precis därför jag var emot ert bröllop. Du har för vass tunga, du är taggig och envis. Min Erik behövde en lugn flicka, en hemmakär sådan. Ta Sara från grannuppgången, till exempel. Hon är ett fynd, inte en flicka. Hon lagar mat, stryker och höjer aldrig rösten.
— Då tycker jag att du ska hämta Sara innan någon annan gör det, sa Anna iskallt. — Och låta mig vara i fred.
— Så där talar man inte till sin mans mor!
— Och du slutar bete dig som om jag bara bodde här tillfälligt och du var direktör för hela den här cirkusen.
— Anna, drog Erik trött på orden, varför måste du gå igång så där? Mamma kom in, tittade på några saker. Måste du göra en tragedi av det?
Anna svarade inte genast. Hon såg på honom som om hon på några få sekunder gick igenom hela deras äktenskap igen: den första dejten med billigt kaffe på köpcentret, alla löften, alla ursäkter, alla kvällar då hon burit mer än hon borde, och nu denna praktfulla final — hennes man med en tekopp i handen och hans mamma som utan minsta skam stod mitt i deras sovrum.