…och hans mamma med händerna bland hennes underkläder, medan hon själv stod där som en idiot som alldeles för länge hade låtsats vara den tålmodiga, förstående hustrun.
— Förstår du verkligen inte vad som är fel här? frågade hon, så lågt att rösten nästan försvann.
— Jo, det gör jag väl, sa Erik. Men man kan ju ta det utan att bli hysterisk.
— Så din mamma får rota i mina saker, och det är helt normalt. Men om jag reagerar, då är det hysteri?
— Du vrider på allt.
— Nej, Erik. Det här är ert lilla gemensamma nummer. Hon klampar in, och du står bredvid och låtsas som om det är ordningen själv.
Ingrid höjde hakan, stel i ansiktet.
— Jag vill bara min son väl. I stället för att vara tacksam fräser du. Du kommer hem på dåligt humör, du vill inte laga mat, några barn har du inte gett honom och du stöttar honom inte. Vad är det egentligen du bidrar med i den här familjen?
Anna drog på munnen, men det fanns ingen glädje i leendet.
— Vänta, jag kan skriva en lista. Punkt ett: jag betalar bolånet. Punkt två: jag handlar maten. Punkt tre: jag står för el, vatten och internet, som din son förbrukar som om han drev en serverhall. Punkt fyra: jag arbetar så mycket att mitt ena öga numera rycker enligt schema. Och ovanpå det förväntas jag applådera när jag blir förnedrad i mitt eget hem?
— Bolånet? fnös Ingrid. Som om du hade klarat dig så långt utan min son.
— Ska vi se efter? Anna slet upp lådan i nattduksbordet, drog fram en mapp med papper och kastade den på sängen. Kom igen, vi tittar.
Erik gjorde en plågad grimas.
— Jaha, nu börjar det.
— Nej, älskling, det började inte nu. Det är bara nu du råkar märka det. Här är avtalet. Här är kontoutdraget. Här är betalningarna. Lägenheten står på mig. Pengarna dras från mitt kort. Vitvarorna, möblerna, allt är köpt för mina pengar. Till och med byrån du står bredvid med den där minen, som om hela världen helt oförklarligt gett sig på dig, har jag betalat. Så min fråga är enkel: varför har din mamma nycklar och rätt att komma hit och befalla?
Ingrid tappade färgen i ansiktet, men bara för ett ögonblick. Sedan rätade hon på sig igen.
— Därför att du är gift med min son.
— Det är inget passerkort till någon annans garderob.
— Men ett äktenskap innebär skyldigheter.
— Har han några sådana?
— Män fungerar annorlunda! Man kan inte pressa dem hur som helst!
Anna skrattade kort.
— Naturligtvis. Män är sköra små väsen. Särskilt när de är trettiotvå och fortfarande måste fråga mamma om det är okej att köpa nya hörlurar.
— Lägg av, muttrade Erik. Du försöker bara förnedra mig nu.
— Nej. Jag beskriver läget.
— Anna, vad vill du egentligen? Han slog ut med händerna. Vill du att jag säger till mamma att inte komma hit? Okej, då gör jag det. Hon kommer inte mer.
— För sent. Det jag vill nu är att ni båda lämnar mitt sovrum och att ingen av er går in här igen utan att fråga.
— Kör du ut mig? sa Ingrid långsamt.
— Just nu ber jag dig fortfarande vänligt.
— Erik, hör du det här? Din fru kastar ut mig ur hemmet.
— Det här är inte ditt hem, sa Anna kallt.
— Anna, måste du vara så hård? Erik såg besvärad ut.
— Hur ska jag göra då? Med blommor? Ska jag hyra en orkester också? Eller skriva ett fint kort: ”Kära Ingrid, var snäll och gräv inte i mina trosor, jag tycker det känns lite obehagligt”?
— Du har en giftig tunga, väste Ingrid.
— Men jag har åtminstone ryggrad. Och jag tänker inte bära er allihop på den längre.
Tystnaden föll tungt över rummet, seg och kvävande. Till och med kylskåpets surr från köket verkade dö bort, som om också det hade bestämt sig för att hålla sig utanför.
Till slut harklade sig Erik.
— Okej. Mamma, vi går ut i köket.
— Nej, sa Anna direkt. Köket betyder bara att föreställningen fortsätter. Jag har fått nog. Mer än nog. Ingrid, ta din väska, lämna nyckeln på byrån och gå hem. Erik, dig pratar jag med senare.
— Ska du börja ge mig order också? Ingrid flammade upp. Vem tror du att du är?
— En utmattad kvinna som har haft en riktigt usel kväll. Pröva inte mitt tålamod mer.
— Jag tänker inte lämna min son här med dig när du är i det där tillståndet!
— Vilket tillstånd? Han andas, han är hel och han har sin tekopp. Han överlever nog.
— Anna! röt Erik. Nu räcker det!
Hon vände sig tvärt mot honom.
— Nej, det är du som ska sluta. Sluta sitta mellan två stolar och spela hjälplös. Det passar dig ganska bra, eller hur? Mamma lagar mat, jag betalar, och du bara existerar. Fantastiskt upplägg. Nästan en affärsidé.
— Jag har inte bett dig prata så där med mig.
— Och jag har inte bett dig göra min lägenhet till en öppen passage för din mamma!
Ingrid ryckte åt sig handväskan, slet ner kappan från kroken och kastade orden över axeln på väg ut:
— Du kommer ångra dig. Med det där humöret blir du ensam till slut.
— Bara jag slipper torsdagsinspektion av underkläderna, sa Anna och nickade. Då är det redan en förbättring.
När ytterdörren slog igen bakom Ingrid släppte Erik ut luften häftigt.
— Fattar du ens vad du just gjorde?
— Ja, sa Anna. Äntligen.
— Det där var min mamma.
— Och jag är din fru. Eller var det, åtminstone i teorin.
— Vad menar du med ”var”?
Anna drog ur hårsnodden, slängde den på byrån och sjönk trött ner på sängkanten.
— Jag menar att jag inte orkar bo i det här dårhuset längre. Jag är trött på att känna skuld varje gång jag jobbar. Trött på att höra dig klaga över att du är slut, när din största ansträngning är att bära en mugg till diskhon och ändå missa. Trött på att din mamma pratar med mig som om jag vore anställd här. Och mest av allt är jag trött på att du alltid väljer det som är bekvämt.
— Jag väljer ingen.
— Precis. Det är ju det som är problemet. En man som aldrig väljer någon flyter bara med strömmen. Under tiden får kvinnorna runt honom paddla, gräla och drunkna.
Erik satte sig mittemot henne.
— Jaha. Och vad föreslår du?
— I natt sover du i vardagsrummet. I morgon pratar vi lugnt om hur vi ska göra framöver.
— Så du skickar mig till soffan på grund av mamma?
— Nej. På grund av dig.
— Du överdriver.
— Och du gör tvärtom. Hela tiden.
Han fnös.
— Allt ska du göra till ett skämt, eller hur?
— Det här är inget skämt, Erik. Det här är sista hållplatsen.
Natten blev vedervärdig. Anna sov nästan inte alls. Först låg hon och lyssnade på hur soffan knarrade ute i vardagsrummet medan Erik demonstrativt vred och vände på sig. Sedan började Ingrids repliker gå ännu ett varv i hennes huvud.