Runt och runt malde svärmoderns ord vidare. Sedan vaknade den där inre rösten till liv, den vedervärdiga som alltid dyker upp vid tretiden på natten och viskar: tänk om du faktiskt tog i för hårt? Tänk om du borde ha varit mildare? Men framåt sex på morgonen tystnade den. Anna mindes tvätten i främmande händer, och plötsligt föll allting tillbaka på rätt plats.
Hon gick ut i köket, hällde upp kaffe åt sig själv och blev stående. Ingrid satt redan där. Vid bordet, rak i ryggen, som en kommunpolitiker på medborgarmottagning. Framför henne stod matlådor, en termos och en påse fylld med något slags trasor eller tygstycken.
Anna slöt ögonen ett ögonblick.
— Fantastiskt. Så gårdagen räckte alltså inte.
Ingrid drog ihop munnen till ett tunt streck.
— Jag har inte kommit hit för din skull. Jag har kommit till min son.
— Klockan sju på morgonen? Med grytor? Väldigt finkänsligt.
Erik stack ut huvudet från vardagsrummet. Rufsigt hår, sur min, men uppenbarligen inte tillräckligt irriterad för att skicka hem sin mamma.
— Men varför börjar du skrika direkt? sa han. Mamma har tagit med mat.
— Självklart. Din son är ju belägrad. Andra dygnet på soffan, då behövs det krafter.
— Nu börjar det igen, muttrade han.
— Nej, älskling. Nu tar det slut.
Anna ställde ner koppen på bordet.
— Lyssna noga nu, båda två. Jag tänker inte spela med i den här föreställningen längre. Ingrid, du tar med dig maten, dina åsikter och dina besök härifrån. Erik, du letar redan i dag efter någonstans att bo.
— Någonstans att bo? upprepade han med sådan uppriktig förvåning att man kunde tro att hon föreslagit att han skulle skjutas upp till Mars utan packning.
— Med benen, Erik. Ett ganska vanligt sätt att förflytta sig på. Till mamma, till en kompis eller till en hyreslägenhet. Vuxna människor brukar kunna hitta alternativ.
— Har du blivit helt galen?
— Äntligen inte.
Ingrid slog ut med händerna.
— Hör du hur hon låter! Hon kastar ut sin egen man! En normal hustru beter sig inte så!
— En normal svärmor stormar inte heller in i gryningen för att belägra någon annans lägenhet.
— Erik har rätt att bo här!
— Formellt, fram till skilsmässan, ja. Men bekvämligheten ingår inte längre. Nöjesfältet är stängt.
— Jag tänker inte flytta någonstans, sa han envist. Vi är en familj. Folk grälar och blir sams igen.
Anna lutade huvudet lite åt sidan.
— Är det därför du är här? För att bli sams? Intressant strategi i så fall. Hittills ser jag bara förstärkning i form av din mamma och en termos med pasta.
— Du behöver inte slå sönder allt på grund av småsaker.
— Småsaker? Anna skrattade till, nästan av ren häpnad. Vet du vad en småsak är? Att köpa fel bröd. Men när din mamma rör sig i min lägenhet som om hon ärvt den, och du står bredvid och mumlar, då är det inte en småsak. Det är en diagnos på er relation.
— Där kommer du igen med dina märkvärdiga ord.
— Ja. Någon här måste ju kunna prata i hela meningar och inte bara i ljud.
— Anna! pep Ingrid. Du har verkligen tappat all skam!
— Nej. Det jag har tappat är tålamodet. Skammen höll faktiskt ut förvånansvärt länge.
Erik sjönk ner på en stol och drog händerna över ansiktet.
— Så det är alltså allt? Bara så där?
— Nej, inte bara så där. Inte alls enkelt, faktiskt. I två år har jag låtsats att det går att ordna. Att du snart ska hitta ett jobb. Att du och din mamma ska sluta leva genom en navelsträng tvärs över stan. Att om jag bara står ut lite till så blir det lättare. Det blev det inte. Det blev värre. Och vet du vad som gör mest ont? Jag kan inte ens säga att jag blev förrådd på något storslaget sätt. Ingen dramatik, inga passioner, inga äventyr. Jag blev bara stillsamt, vardagligt, dag efter dag, knuffad ut till kanten av mitt eget liv.
Han svarade inte.
Hon fortsatte, nu med lägre röst:
— Jag kommer hem från jobbet och känner inte att jag kommer hem. Jag känner att jag kliver in i ett rum där jag måste redovisa allt: varför jag är sen, varför jag inte har lagat mat, varför jag är trött, varför jag är missnöjd. Och du sitter där och tittar på mig som om jag är en besvärlig funktion som borde uppdateras.
— Jag ville inte att det skulle bli så här, sa Erik dovt.
— Men du hade inga problem med att leva i det.
Ingrid reste sig.
— Nu förstår jag. Du har bestämt dig för att göra min son till den skyldige. Väldigt bekvämt. Du valde karriären, du bryr dig inte om familjelivet, och så ska han få skulden.
Anna vände sig mot henne.
— Karriär? Är det så ni kallar det? Jag valde ingen karriär. Jag valde att betala för verkligheten. Märkligt nog går det inte att betala räkningar med moderlig omsorg.
— Jag skulle aldrig tillåta att någon talade så till en mor!
— Och jag skulle aldrig tillåta att min mans mor styrde i mitt hem. Ni ser, alla har vi våra små fantasier.
Plötsligt for Erik upp.
— Okej. Bra. Jag går.
Ingrid flämtade till.
— Erik!
— Ja, mamma. Jag går. För annars tar det här aldrig slut.
Anna betraktade honom uppmärksamt. Under en enda sekund ville hon nästan tro att han nu skulle säga något vuxet. Något äkta. Men det enda han lade till var:
— Fast det är tillfälligt. Tills du har lugnat ner dig.
Då klickade något slutgiltigt till inom henne.
— Nej, Erik. Det är inte tillfälligt. Det är för alltid.
Han blinkade.
— Vad menar du?
— Precis det jag säger. Jag ansöker om skilsmässa.
Ingrid satte sig ner igen så hastigt att skeden klirrade mot glaset.
— Du är inte klok.
— Kanske inte. Men just nu är det den enda sortens vansinne som kan rädda mig.
— Anna, säg inte det där ordet direkt, sa Erik och grimaserade. Man skiljer sig på grund av något allvarligt.
— Och det här är inte allvarligt, menar du? Bra, då tar vi listan. Min man har inget stabilt arbete. Han sköter inte hemmet. Hans mamma går in och ut här som om det vore hennes bostad. Du står aldrig på min sida. Mina saker rörs. Beslut om mig diskuteras över mitt huvud. Vad är jag i den här familjen egentligen — en människa eller servicepersonal med betalningsfunktion?
— Du får det att låta som om vi är monster.
— Nej. Det är just det som är det otäcka. Ni är inga monster. Ni är helt vanliga människor med en väldigt bekväm vana att leva på någon annans ork. Det gör det nästan ännu äckligare.
Packningen tog två timmar. Ingrid gnällde oavbrutet, medan Erik vandrade runt i lägenheten med en martyrmin och vek ner sina saker i väskor som om han med våld höll på att bli vräkt från ett ärvt familjegods.