Anna stod vid fönstret med en kopp kaffe som hunnit bli kall och tänkte bara på en enda sak: att hon inte fick tappa behärskningen innan allt var över.
— Det här är min mixer, sa Erik plötsligt och höll upp kartongen.
— Nej, svarade Anna utan att vända sig om. Den är min. Du vågade knappt starta den.
— Ska vi verkligen börja bråka om småsaker?
— Precis. Det ska vi inte. Ställ tillbaka den.
En liten stund senare hördes hans röst igen:
— Får jag ta filten då?
— Inte den grå. Den rutiga kan du få. Den sticks ändå lika mycket som din version av sanningen.
Då orkade Ingrid inte hålla tyst längre.
— Du beter dig så småaktigt att man skäms, sa hon med darr på rösten.
Anna vände sig långsamt mot henne.
— Jag har också skämts de senaste två åren, svarade hon. Märkligt nog överlevde jag det.
När dörren till sist slog igen bakom dem blev lägenheten så stilla att Anna först inte riktigt litade på tystnaden. Inga främmande röster. Inga släpande tofflor mot golvet. Inget evigt: ”Vad finns det att äta?” Ingen tung suck från någon som verkade anse att hela livet stod i skuld till honom. Bara vattenkokaren som klickade till ute i köket, och någon nere på gatan som grälade om en parkeringsplats.
Hon gick långsamt genom rummen, nästan som om hon behövde kontrollera att det verkligen hade hänt. Köksbordet var tomt och rent. I hallen gapade klädhängaren ovanligt fri. I sovrummet stod garderoben stängd, och där inne fanns äntligen bara hennes egna saker, utan någon informell kontrollkommitté som skulle bedöma dem. Anna sjönk ner på golvet mitt i rummet och började plötsligt skratta. Inte ens av ren glädje. Snarare åt det absurda i alltihop. Tänk att man skulle behöva bli trettio för att begripa något så enkelt: ibland är den mest romantiska gesten i världen att folk äntligen lämnar en i fred.
I två dagar hörde Erik inte av sig. Den tredje dagen kom ett meddelande: ”Har du lugnat ner dig nu?” Anna svarade inte. Dagen därpå ringde hans faster med den där försiktiga tonen som människor använder när de egentligen njuter av andras konflikter.
— Kanske ska du inte vara så drastisk? Han är ju ingen dålig man.
Anna svarade artigt:
— ”Ingen dålig man” är varken ett yrke eller en garanti för ett fungerande äktenskap.
Fastern tog illa upp.
På fredagskvällen ringde det på dörren. Anna tittade genom titthålet och drog på munnen. Erik stod där. I ena handen hade han en påse från mataffären, i den andra en bukett tulpaner som redan såg ut att tvivla på hela operationens chanser.
Hon öppnade.
— Du får fem minuter, sa hon.
— Tack, svarade han snabbt och klev in i hallen. Jag tänker inte bråka.
— Det är framsteg. I vanliga fall brukade du bara vara tyst när du satt vid datorn.
Han låtsades inte höra.
— Jag har hyrt ett rum. På Stationsgatan. Och jag jobbar. Bara som bud än så länge, men varje dag. Och… jag har fattat allt nu.
— Alla män säger det där med exakt samma ansiktsuttryck. Finns det någon kurs ni går?
— Anna, jag menar allvar. Jag förstår att jag levde fel. Att mamma lade sig i alldeles för mycket. Att jag lät henne göra det. Att det var tungt för dig.
— Var? Så rart formulerat. Som om jag redan har klarat av det och fått ett diplom på posten.
Han ställde matkassen på bordet.
— Jag köpte kaffe åt dig. Det du tycker om. Och ost. Och den där… yoghurten med mango.
Anna kikade ner i påsen och skrattade kort.
— Och bindorna?
Erik rodnade.
— Jag vet inte riktigt… Jag tog dem för säkerhets skull. För att visa att jag är uppmärksam.
— Hör du, det där är inte uppmärksamhet. Det är panik i hygienhyllan.
Han log snett, men leendet försvann snart.
— Jag saknar dig. På riktigt. Utan dig känns allt bara… tomt. Mamma är förstås rasande. Hon säger att du har vänt mig mot familjen. Men jag insåg plötsligt att jag aldrig hade någon riktig familj. Det fanns mamma och så fanns du. Och jag låg däremellan som gelé.
— Förvånansvärt träffande bild, nickade Anna. Nästan irriterande lyckad.
— Jag vill ställa allt till rätta.
— Och jag vill inte kliva rakt in i samma röra igen.
— Ge mig en chans.
— Erik, chanser ger man till någon som åtminstone någon gång har uppfört sig som en partner. Du har betett dig som en inneboende med föräldraråd på köpet.
— Jag håller på att förändras.
— Grattis. Ärligt. Det menar jag. Men den förändringen handlar inte längre om oss. Den handlar om dig. Och det är bra. Men för sent.
Han stod tyst en lång stund innan han frågade:
— Finns det verkligen inget alternativ kvar?
Anna lutade sig mot dörrkarmen.
— Jag ska säga något som inte är särskilt behagligt att höra. Ibland tar kärleken inte slut efter ett enda stort svek. Ibland dör den av tusen små saker. Av alla gånger man inte blev lyssnad på, inte försvarad, inte vald. Och sedan står personen där med tulpaner från mataffären, men inuti finns det redan ingenting kvar. Inte för att han är ond. Utan för att tåget har gått medan han fortfarande knöt skorna.
Erik sänkte blicken.
— Det där var hårt.
— Men sant.
— Så vad händer nu?
— Nu lever du ditt liv. Och jag lever mitt. Utan fler föreställningar för varandra.
— Du är stark.
— Nej. Jag är bara väldigt trött på att vara bekväm för andra.
Han nickade, blev stående någon sekund till och sa sedan lågt:
— Okej. Då skriver jag under allt utan bråk.
— Det där, faktiskt, låter vuxet för första gången.
Vid dörren stannade han och vände sig om.
— Får jag ge ett råd?
— Försök. Du kanske överraskar mig.
— Stäng inte av helt. Du är inte gjord av järn.
Anna log snett.
— Oroa dig inte. De som brukar vara gjorda av järn är de som sitter på någon annans nacke utan att rodna. Jag består mest av kött och sarkasm.
När han hade gått tog hon buketten, såg på de hängande kronbladen och bar sedan ut den i trapphuset. Där lämnade hon tulpanerna på fönsterbrädan. Någon annan kunde få ta dem. Kanske skulle blommorna ha större tur än mannen som kommit med dem.
Sedan gick hon tillbaka till köket, öppnade fönstret och drog in den kalla kvällsluften i lungorna. Hon satte sig vid bordet, tog fram mobilen och skrev en enda mening i anteckningarna:
”Kärlek är inte att någon står ut med dig. Kärlek är att ingen försöker tränga undan dig ur ditt eget liv.”
Och för första gången på mycket länge kände hon ingen lust att försvara sig, förklara sig eller rädda någon från följderna av hans egen svaghet. Hon ville bara ha tystnad, riktigt kaffe och att få vakna nästa morgon utan känslan av att någon där hemma när som helst skulle förvandla en odiskad kopp, en sen hemkomst eller ett för starkt läppstift till en rättegång.
Och det, hur man än vred och vände på saken, var nästan en lyx.
Slut.