Etapp 1. En dröm som bara hunnit halvvägs
— Kan ni inte? upprepade svärmodern. Eller vill ni inte?
Anna mötte Margaretas blick utan att höja rösten.
— Vi tänker inte lägga kontantinsatsen till vår bostad på en affärsidé som ingen ens har räknat ordentligt på.
Tystnaden sjönk tungt över köksbordet. Till och med Emma, som satt i rummet intill, slutade prassla med sina färgpennor.
Sofia fnös kort.
— Så er lägenhet betyder alltså mer än mitt liv?
— Vår dotters liv betyder mer för oss, svarade Anna. Och att vår familj står på stadig mark.
Margareta sköt långsamt undan sin kopp.
— Familj, säger du. Då kan vi tala klarspråk. I sex år har ni bott i min lägenhet nästan utan att betala något. Hade ni hyrt någon annanstans hade ni redan hunnit ge bort hundratusen kronor till främlingar. Jag hjälpte er. Nu är det Sofias tur att få hjälp.
Först då lade Erik ifrån sig skeden.
— Mamma, vi har betalat avgifter och räkningar. Vi renoverade köket, bytte fönster, fixade rören…
— Det gjorde ni för er egen skull! avbröt Margareta vasst. Börja inte räkna upp varenda skruv för mig.
En kyla drog genom Anna inifrån. Orden gjorde ont, men de hade också en märklig nytta: de rev bort de sista resterna av självbedrägeri.
— Margareta, om jag förstår dig rätt ställer du oss inför ett val. Antingen ger vi Sofia sextiotusen kronor, eller så flyttar vi ut?
— Precis, sade svärmodern. Vill ni inte uppföra er som familj kan ni lämna lägenheten före månadens slut.
Erik reste sig så häftigt att stolen skrapade mot golvet.
— Mamma, fattar du att vi har ett barn?
— Just därför borde ni visa tacksamhet. Andra i er situation hade kysst marken jag gick på.
Anna reste sig också.
— Emma, plocka ihop pennorna. Vi åker hem.
Sofia log snett.
— Hem? Än så länge, ja.
Anna vände sig mot henne.
— Lägg den meningen på minnet. En dag kommer du själv att höra hur den låter.
Etapp 2. Vägen utan ord
De körde tillbaka mot stan i fullständig tystnad.
Emma somnade nästan genast i baksätet med en pappersdocka tryckt mot bröstet. Erik höll så hårt i ratten att knogarna vitnade. Anna såg ut genom rutan mot ljusen längs vägen och tänkte på hur märkligt det var: i sex år hade hon kallat den där bostaden för hemma, fast hon någonstans djupt inom sig alltid vetat att den inte skulle bli deras på riktigt förrän nycklarna faktiskt tillhörde dem.
— Förlåt, sade Erik till slut.
Anna vände inte blicken mot honom med en gång.
— För vad, exakt?
Han drog på munnen, men leendet var plågat.
— För att jag berättade om pengarna vi sparat. För att jag trodde att mamma bara var glad för vår skull. För att jag inte förstod tidigare.
— Du ville kunna lita på din mamma.
— Och hon räknade våra pengar som om de redan var hennes.
— Ja.
Erik svängde in på gården. Fönstren på fjärde våningen lyste varmt gula. Där hade Emma tagit sina första steg. Där hade Anna stått på en gammal pall och tapetserat köket. Där hade Erik mitt i natten skruvat ihop spjälsängen och svurit viskande för att inte väcka deras nyfödda dotter.
Och nu visade det sig att allt bara hade varit till låns.
När de kom in lade Anna Emma i sängen. Sedan tog hon fram datorn.
— Vad gör du? frågade Erik.
— Letar bostäder.
— Nu?
— Ja, nu. Vi har fått till slutet av månaden på oss.
Han satte sig bredvid henne.
— Vi har hundratjugofyra tusen. Om vi inte rör bufferten kan vi klara kontantinsatsen.
— Då rör vi inte bufferten. Vi tittar bara på sådant vi faktiskt kan bära.
Erik lade sin hand över hennes.
— Anna, jag kommer inte att ge Sofia de pengarna.
Hon studerade honom noga.
— Inte ens om din mamma pressar dig?
— Inte ens om hon bestämmer sig för att jag är en usel son.
För första gången den dagen kunde Anna andas ut.
Etapp 3. Bostaden de inte hade valt
De följande dagarna blev ett enda lopp utan paus. Jobb, förskola, visningar, samtal med mäklare, lånekalkyler. Anna gjorde listor och jämförelser. Erik åkte och tittade på olika alternativ efter sina arbetspass.
Margareta ringde varje kväll.
I början lät hon mild:
— Erik, tänk efter lite. Sofia är ju inte vem som helst.
Sedan blev tonen sårad:
— Jag trodde faktiskt inte att du kunde vara så kall.
Till sist kom orden utan omsvep:
— Det är Anna som har vänt dig mot oss. Innan hon kom in i bilden var du en normal son.