Erik stod tyst och tog emot det. Han blev röd om halsen, kramade mobilen hårt i handen, men svaret ändrades inte en enda gång:
— Mamma, vi kommer inte att ge några pengar. Och vi flyttar härifrån.
På femte dagen skrev Margareta direkt till Anna.
”Du fick som du ville. Du har slitit min son från hans egen mamma. Jag hoppas att du kan se din dotter i ögonen utan att skämmas.”
Anna läste meddelandet vid köksbordet. Emma satt på stolen bredvid och byggde ett litet hus av lera, med sned röd taknock och små fönster som hon tryckte ut med nageln.
— Mamma, när får vi ett eget hem? frågade hon plötsligt.
Anna stelnade till.
— Snart, Emma.
Flickan tittade upp.
— Ett sånt där mormor inte kan säga att vi måste gå?
Erik, som stod vid spisen, vände hastigt bort ansiktet.
Anna satte sig på huk intill dottern och strök henne över håret.
— Ja. Ett hem där ingen kan köra ut oss.
Samma kväll dök annonsen upp. En liten tvårummare i ett äldre hus, på andra sidan området. Renoveringen var långt ifrån perfekt, köket såg slitet ut och golven hade sett bättre dagar. Men det fanns en skola i närheten, en park runt hörnet och busshållplatsen låg bara några minuter bort. Priset låg precis vid gränsen för vad de klarade, men det var inte omöjligt.
Erik satt länge och bläddrade mellan bilderna. Till sist lutade han sig tillbaka.
— Det är den här.
Anna nickade långsamt.
— Då åker vi och tittar i morgon.
Etapp 4. En affär i stället för förnedring
Lägenheten visade sig vara ljusare än på bilderna. Köket var gammalt, parketten knarrade under fötterna och fönstren vette mot en innergård där höga träd skuggade gräsmattan. Emma sprang direkt till rummet vid balkongen och stannade där som om hon redan hade flyttat in.
— Min säng kan stå här, och skrivbordet där, bestämde hon. Och ingen får säga att vi måste flytta, eller hur?
Mäklaren log osäkert. Anna kände hur något drog ihop sig hårt i bröstet.
— Ingen, sa Erik. Om banken säger ja.
Tre dagar senare kom beskedet. Lånet var beviljat.
Margareta fick inte veta det av dem. Sofia råkade se annonsen i Eriks telefon när han hade åkt för att hämta Emmas jacka från sommarstugan, och hon skyndade sig genast att berätta för sin mamma.
Samma kväll ringde Margareta. Nu lät hon inte sårad längre. Nu var rösten vass.
— Så till en lägenhet finns det pengar, men att hjälpa din syster går inte?
Erik slog på högtalaren. Anna stod bredvid honom.
— Mamma, de här pengarna har vi sparat ihop till i tre år.
— Och? Sofia vill också kunna leva ordentligt.
— Då får hon arbeta och spara, precis som vi.
— Hur kan du tala så om din egen syster?
— På samma sätt som du kunde säga åt oss att flytta.
Det blev tyst i andra änden.
— Jag sa det för att ni skulle tänka efter.
Anna drog ett andetag och svarade lågt, men tydligt:
— Det gjorde vi. Och därför köper vi något eget.
Margareta hörde hennes röst och exploderade genast.
— Jaha, så nu duger inte min lägenhet längre?
— Du bad oss lämna den, sa Erik.
— Jag menade väl inte att ni skulle ta det så bokstavligt!
Anna såg på sin man. Där låg sanningen, klar och obehaglig. Margareta hade aldrig velat att de verkligen skulle flytta. Hon hade velat skrämma dem.
Men rädslan hade redan förvandlats till ett lånebesked och ett köpekontrakt.
Etapp 5. Den sista månaden
De började packa.
Först åkte böckerna ner i kartonger, tillsammans med vinterkläder, urvuxna overaller och gamla leksaker som Emma inte längre använde. Sedan kom porslinet, sängkläderna, pärmarna med papper, fotografierna och allt det där som samlats i lådor under åren. Anna skrev prydligt på varje kartong: ”Kök”, ”Barnrum”, ”Viktiga papper”, ”Vinter”.
För varje fylld låda försvann en bit av deras liv ur lägenheten.
Margareta kom dit två gånger.
Första gången påstod hon att hon bara ville titta förbi, men det blev snabbt tydligt att hon kontrollerade om de tog med sig sådant hon ansåg vara hennes.
— Det där skåpet har jag betalat, sa hon och stannade i hallen.
— Ta det, svarade Anna lugnt. Vi har redan beställt ett annat.
Margareta blinkade till. Det svaret hade hon inte väntat sig.
— Och gardinerna?
— Dem kan du också behålla om du vill.
— Det var inte så jag menade!
— Hur menade du då?
Margareta knep ihop läpparna och gick ut i köket. Där tog hon ner en mugg från hyllan, en liten med blommor på, som hon en gång hade gett Emma.
— Den här är min.
Emma stod i dörröppningen och sa försiktigt:
— Men mormor, jag fick ju den av dig när jag fyllde år.
Margareta blev stilla. Under ett kort ögonblick skymtade något som liknade skam i hennes ansikte. Men det försvann nästan genast.
— Ja… om jag gav den till dig så får du väl ta den då.
Anna sa ingenting. Hon tog muggen och lade den varsamt i kartongen märkt ”Barnrum”.
Andra gången kom Margareta tillsammans med Sofia. Sofia gick runt i den halvt nedpackade lägenheten, betraktade de tomma hyllorna och kartongerna i hörnen, och frågade sedan med en ton som om saken redan var avgjord:
— Kan jag bo här sen? Den blir ju ändå ledig.
Margareta vände huvudet snabbt mot sin dotter.
— Vi får se.
Just då förstod Anna. Sofia hade redan börjat se sig själv som nästa boende här. Men Margareta hade egna planer.