och sina egna planer.
Steg 6. Tomheten som inte gav någon glädje
Flytten skedde månadens allra sista dag.
Flyttkarlarna bar ut kartong efter kartong, soffan, Emmas cykel, köksstolarna och tvättmaskinen som Anna och Erik själva hade köpt. Kvar i den gamla lägenheten blev bara kala väggar, ett gammalt skåp som inte var deras, spisen och en instängd lukt av damm.
Margareta kom för att ta emot nycklarna.
Hon steg över tröskeln, såg sig omkring och stannade tvärt.
— Var är kylskåpet? frågade hon.
— Vårt, svarade Anna. Vi tog med det.
— Och tvättmaskinen?
— Den också.
— Soffan i vardagsrummet då?
— Den har vi betalat för själva.
Margareta gick in i rummet. Det ekade nästan där inne. På golvet syntes ljusa fyrkanter där möblerna hade stått, som spår efter ett liv som redan burits bort. Anna betraktade plötsligt lägenheten med nya ögon. Så här hade den varit innan de flyttade in: inte ett hem, bara yta, väggar och kvadratmeter.
— Har ni tagit precis allt? Margaretas röst brast till.
Erik svarade trött, utan kraft att ens bli arg:
— Mamma, vi tog det som var vårt.
— Men hur ska någon kunna bo här nu?
Anna såg lugnt på henne.
— Du ville ju själv bestämma över lägenheten.
Margareta blev blek om kinderna.
— Jag trodde att ni åtminstone skulle lämna det nödvändigaste.
— Vi lämnade det som tillhör dig.
Sofia, som hade följt med sin mor, stack in huvudet i köket och rynkade på näsan.
— Mamma, jag tänker inte bo här. Det är ju helt tomt.
Margareta snurrade runt mot henne.
— Vad hade du föreställt dig?
— Tja… att de skulle lämna möblerna. Och att det skulle vara ordentligt iordninggjort. Jag behöver ju öppna min ateljé, inte hålla på och renovera här.
Erik gav ifrån sig ett lågt skratt. Det var inte elakt, snarare bittert.
— Så mycket var familjehjälpen värd.
Anna lade nycklarna på fönsterbrädan.
— Vi har tömt lägenheten, precis som du bad oss om.
Steg 7. En ny dörr
Den nya bostaden tog emot dem med doft av färg, byggdamm och något främmande. Ändå sprang Emma från rum till rum som om hon hade hamnat i ett slott.
— Är det här mitt rum? Är det verkligen mitt?
— Ditt, sa Erik. Men tapeterna väljer vi tillsammans.
Anna sjönk ner på en flyttkartong mitt i köket. Hon hann knappt sätta sig innan tårarna kom. Inte för att hon var olycklig, utan för att allt som hållits tillbaka under så lång tid äntligen släppte. Erik satte sig bredvid henne och lade armen om hennes axlar.
— Nu är vi hemma, sa han stilla.
— Med bolån i tjugo år.
— Men utan ultimatum.
De började skratta och gråta på samma gång.
De första veckorna var röriga och ansträngande. De sov på en madrass på golvet, åt middag på uppochnervända kartonger, letade efter saltet i fel lådor och blev oense om gardinfärger. Men varje kväll, när Anna låste ytterdörren med sin egen nyckel, fylldes hon av ett lugn hon nästan hade glömt att hon kunde känna.
Margareta hörde först inte av sig alls. Sedan ringde hon Erik.
— Det är kallt i lägenheten. Fönstren måste bytas.
— Vi bytte fönstren i sovrummet och i barnrummet, mamma. För våra egna pengar. När det gällde köket och det andra rummet sa du att det dög som det var.
— Då borde ni ha gjort allt ordentligt från början!
— Nej.
Det där korta ordet blev något nytt för Erik. Svårt att säga, men nödvändigt.
Margareta lade på.
Steg 8. Ateljén utan andras pengar
Två månader senare öppnade Sofia ändå sin ateljé. Inte i den välbesökta lokalen nära torget som hon hade pratat om, utan i en liten vrå i anslutning till en kemtvätt. Pengarna kom från Margareta: hon tog av sina besparingar, sålde sin avlidne makes gamla bil och lånade dessutom en summa av en granne.
Den första månaden fyllde Sofia familjechatten med bilder på skylten, tygprover och meddelanden från nöjda kunder. Under den andra månaden klagade hon över hyran. Den tredje handlade allt om människor som ville ha arbetet ”billigt och genast”. Den fjärde månaden var det skatterna som, enligt henne, plötsligt visade sig vara orimligt höga.
Anna skrev ingenting.
En dag räckte Erik fram telefonen och visade ett meddelande från sin mor:
”Om ni hade gett henne de där sexhundratusen kronorna då, hade Sofia kunnat komma igång ordentligt. Nu får hon slita i onödan.”
Anna drog på munnen utan glädje.
— Så det är fortfarande vårt fel.
— Självklart, sa Erik. Vi finansierade ju inte en dröm utan affärsplan.
Han svarade sin mor:
”Mamma, vi önskar Sofia all framgång, men vi tänker inte diskutera våra pengar mer.”
Svaret kom nästan omedelbart:
”Du har blivit som en främling.”
Erik satt länge och såg på skärmen. Till slut raderade han meddelandet.
— Gör det ont? frågade Anna.
— Ja, sa han. Men förr gjorde det ännu ondare, när jag försökte vara en bra människa för alla utom för er.
Anna tog hans hand.