Samma kväll kom Emma fram med en teckning. Hon hade ritat deras nya hem, med tre små figurer i ett fönster och en text skriven med ojämna barnbokstäver: ”Här kastar ingen ut oss.”
Anna lade varsamt teckningen i mappen där alla papper om lägenheten låg.
Etapp 9. Den tomma lägenheten söker hyresgäster
Margareta försökte hyra ut den gamla bostaden.
Det gick inte särskilt bra. Lägenheten var nästan helt utan möbler, renoveringen var bara delvis gjord och köket såg slitet ut. Spekulanter kom, såg sig omkring och försvann lika snabbt igen. En ung kille sa till slut rakt ut:
— För den här hyran borde det åtminstone ingå ett kylskåp.
Margareta tog illa upp och ringde Erik.
— Ni kunde väl ha lämnat kvar kylskåpet ett tag, tills jag hittade någon. Det var ju ändå gammalt.
— Mamma, vi använder det.
— Då hade ni kunnat köpa ett nytt!
— För vilka pengar då?
— Men ni har ju fått bolån, så banken litar uppenbarligen på er.
Erik slöt ögonen ett ögonblick.
— Mamma, jag har inte tid nu.
Under tiden satt Anna tillsammans med Emma och satte klistermärken på de nya hyllorna. Hon hörde samtalet, men kände inte längre hur ilskan tog över kroppen. Förr kunde sådana där telefonsamtal förstöra hela kvällen för henne. Nu lät de mer som ett avlägset oväsen genom väggen från grannlägenheten.
En vecka senare dök Margareta upp hos dem utan att ha sagt till i förväg.
Den här gången släpptes hon inte in direkt. Erik öppnade bara dörren så långt säkerhetskedjan tillät.
— Mamma, du skulle ha ringt först.
Hon såg fullständigt överrumplad ut.
— Jag är din mor.
— Och ändå behöver du ringa innan du kommer.
Hon försökte kika förbi honom. Bakom hans axel såg hon den ljusa hallen, de nya tapeterna och Emmas små stövlar som stod prydligt vid väggen. Längre in stod Anna, stilla och lugn.
— Jag ville bara se hur ni har fått det.
— Det passar inte just nu.
Margareta blev blek.
— Ska ni verkligen låta mig stå kvar här ute i trapphuset?
Erik svarade lågt, utan hårdhet men utan att vika undan:
— Vi håller på att lära oss att leva i vårt eget hem, efter våra egna regler.
Sedan stängde han dörren.
Anna gick fram till honom och lade handen mot hans axel.
— Du klarade det.
— Med nöd och näppe.
— Men du gjorde det.
Etapp 10. Vem som blev kvar i den tomma lägenheten
När våren kom stod den gamla lägenheten fortfarande nästan öde. Margareta sov där ibland när hon hade ärenden i stan, men hon åkte snart tillbaka till sommarstugan igen. Sofia vägrade slutgiltigt att flytta in. Hennes förklaring var kort: ”Det är för långt till ateljén och alldeles för deprimerande.”
Till slut satt Margareta kvar med just det hon hade kämpat för: en lägenhet utan hyresgäster, utan möbler, utan barnbarnets skratt från köket, utan de räkningar som Erik och Anna tidigare hade betalat punktligt, och utan en son som längre svarade genast när hon ringde.
En dag ringde hon ändå till Anna.
— Saknar Emma mig? frågade hon plötsligt.
Anna såg bort mot dottern, som satt vid sitt nya skrivbord och gjorde läxorna.
— Hon håller på att vänja sig.
— Jag skulle vilja träffa mitt barnbarn.
— Ring Erik. Bestäm en tid i förväg.
Det blev tyst en stund i luren.
— Anna… jag gick kanske för långt den där gången.
Det var ingen ursäkt. Men det var åtminstone inte en order.
— Ja, Margareta. Det gjorde du.
Ännu en paus följde.
— Jag trodde att ni skulle bli rädda.
Anna blundade. Där var den. Sanningen, till slut.
— Vi blev rädda. Bara inte på det sätt du hade tänkt dig.
Efter samtalet gick Anna ut på balkongen. Nere på gården hördes röster, bildäck mot asfalt och någon som ropade efter ett barn. Inifrån rummet kom Emmas skratt, och från köket hördes Erik rota i en låda medan han frågade var konservöppnaren hade tagit vägen.
Deras liv hade inte blivit enkelt. Bolånet låg tungt över varje månad. Renoveringen slukade mer pengar än de hade velat erkänna. Förhållandet till Eriks mor var fortfarande spänt, försiktigt och kyligt. Men svårigheterna var åtminstone deras egna nu. De kom inte längre som krav från någon annan, inte som villkor för att få bo, andas och kalla en plats för hemma.
På kvällen gjorde Erik te och satte sig bredvid Anna.
— Erkände mamma något?
— Nästan. Hon sa att hon trodde att vi skulle bli rädda.
Han log snett, sorgset men ändå mjukt.
— Och det blev vi. Så rädda att vi köpte en lägenhet.
— Den bästa rädslan vi någonsin haft.
Då skrattade han.
Anna lät blicken glida mot skålen vid dörren, där deras nycklar låg. Ingen kunde längre säga åt dem: ”Ni får flytta vid månadsskiftet.” Ingen kunde längre göra deras sparpengar till en familjeskatt. Ingen kunde kalla utpressning för omtanke bara för att den var inslagen i ordet hjälp.
Och i den gamla lägenheten fanns till sist bara Margareta kvar.
Med de tomma rummen.
Med platsen där kylskåpet en gång hade stått.
Och med insikten att när man kör ut människor ur sin bostad kan man ibland, utan att förstå det förrän efteråt, också driva värmen ur sitt eget liv.