De är däremot skyldiga att ta emot en anmälan om att någon försöker ta sig in mot ägarens vilja. Sedan får saken utredas.
Maria skrev ned allt i korta punkter: papperen, vägran högt och tydligt, samtalet, anmälan. Det var ingen hämndplan. Det var bara ordning och reda, något som Eriks familj aldrig hade haft mycket till övers för.
Nästa morgon, den 10 juni, kom Maria till sommarstugeområdet Björkdungen klockan 10.40. Grinden var stängd med den gamla regeln på insidan. På utsidan satt en mässingsskylt med orden: ”Privat egendom.” Hennes far hade skruvat upp den redan när huset överläts till Maria. Förr hade hon tyckt att skylten kändes väl sträng för ett vanligt fritidsområde. Nu såg hon på texten som på ett lås, bara utan metall.
Inne i huset var allt precis som det skulle. Trädgårdshandskarna låg kvar på verandan, hyllorna i det lilla rummet var tomma och verktygsskåpet stod stängt. Maria gick avsiktligt igenom rummen och filmade snabbt med mobilen. Inte för att visa upp något vackert. Bara för att ha bevis, ifall främmande saker senare skulle dyka upp och någon började säga: ”Vi bodde ju redan här.”
Klockan 12.07 ringde Margareta.
– Maria, vad håller du på med? fräste svärmodern utan minsta hälsning. Anna har varit förstörd hela natten. Barnen frågar varför moster Maria är så snål.
– Därför att moster Maria inte tänker låta någon annan flytta in i hennes hus.
– Någon annan? Det är din mans syster.
– Just det. Min mans syster. Inte ägaren.
Margareta drog ett högljutt andetag genom näsan.
– Du gömmer dig bakom papper. Man måste kunna vara mänsklig också. Anna har det svårt just nu, Johan söker jobb och barnen plågas i stan hela sommaren. Och du sitter ensam i ett hus med stor tomt.
– Margareta, om du tycker så synd om Anna kan du låta henne bo hos dig.
Det blev genast kyligare i andra änden.
– Jag har inte plats.
– Du har ett ledigt rum.
– Jag renoverar. Och dessutom är jag gammal, jag klarar inte av en massa oväsen.
– Så hos dig går oväsen inte bra, men hos mig gör det det?
Svärmodern svarade inte först. När hon till slut talade hade rösten blivit lägre, men ilskan vassare.
– Pressa inte Erik för långt. En man står inte ut med sådant hur länge som helst. Till slut sitter du ensam i ditt lilla slott och minns hur du stötte bort familjen.
– Om familj betyder extranycklar och flyttkarlar bakom min rygg, då klarar jag mig utan den.
Maria avslutade samtalet innan Margareta hann säga mer.
Klockan 13.20 bromsade en vit skåpbil in utanför grinden. Strax bakom stannade Annas silverfärgade suv. Johan klev ur i arbetsväst, gick direkt till bakdörrarna på skåpbilen och ropade åt flyttkarlarna att skynda på. Där inne syntes kartonger, säckar, en nedmonterad barnsäng och en stor plastlåda märkt ”Kök”.
Anna steg ur sist. Hon bar en färgstark jacka, och från handen dinglade en röd nyckelbricka. Hon lät blicken glida över huset som om hon kontrollerade att hennes rum verkligen hade gjorts i ordning.
– Nå? sa hon högt till Maria. Öppna nu. Flyttkillarna tar betalt per timme.
Maria stod kvar på trappan med mobilen i handen.
– Vänd bilen. Jag godkänner inte att ni flyttar in.
– Börja inte inför barnen, sa Anna och gjorde en gest mot Oskar och Emma. Vi har redan lämnat lägenheten. Erik sa att allt var klart.
– Erik bestämmer inte över mitt hus.
Johan kom fram till grinden och log snett.
– Du, vi lastar bara av grejerna, sedan kan ni prata i lugn och ro. Varför ska folk stå här och vänta?
– Ni lastar inte av någonting.
– Och vad tänker du göra åt det? Anna höjde nyckeln. Vi har tillträde.
Hon satte nyckeln i låset. Maria sprang inte fram, grep henne inte om armen och började inte bråka med Johan. I stället startade hon inspelningen på mobilen och talade med klar röst, så att alla kunde höra:
– Anna Lindberg, jag, Maria Lindberg, ägare till huset och tomten, förbjuder dig, din man och flyttkarlarna att gå in på området eller bära in ägodelar. Jag har inte gett något samtycke till att ni bor här.
Anna vred om nyckeln. Låset klickade till, men grinden gick inte upp. Regeln på insidan höll emot. Johan böjde sig genast mot staketet, som om han ville se om det gick att nå in med handen genom någon springa.
– Rör inte staketet, sa Maria och slog numret till polisens ledningscentral. Jag befinner mig på min fastighet i sommarstugeområdet Björkdungen. Flera personer försöker ta sig in med en nyckel de inte har rätt att använda och bära in saker trots att jag uttryckligen sagt nej. Jag har handlingarna här.
Annas leende försvann tvärt.
– Ringer du på riktigt?
– Ja.
– Erik! skrek hon ut mot vägen, trots att Erik ännu inte syntes till. Ser du vad din fru håller på med!
Flyttkarlarna backade bort från skåpbilen. Den ene sa till Johan att de inte tänkte blanda sig i familjebråk. Johan smällde irriterat igen bildörren, men han flyttade sig inte från grinden.
Tio minuter senare kom Erik, med Margareta i bilen. Svärmodern var först ut och marscherade genast mot Maria utan att ens kasta en blick på kartongerna.
– Kallar du polisen på dina egna släktingar? väste hon. Du gör oss till åtlöje inför hela området.