– Jag ringer polisen för att någon försöker ta sig in på min tomt och in i mitt hem.
– Våga inte tala så om Anna, fräste Margareta. Hon har barnen med sig.
– Barn förändrar inte äganderätten till någon annans rum.
Erik kom fram till grinden. Han försökte låta sansad, nästan medlande, men rösten bar inte riktigt.
– Maria, öppna nu. Vi behöver inte dra in polisen i det här. Anna blev för hetsig, du också. Låt dem ställa in kartongerna i förrådet tills vidare, så pratar vi igenom allt i kväll.
– Nej.
– Det handlar ju bara om några saker.
– Nej, Erik. Det handlar om att flytta in. Och det vet du mycket väl.
Anna högg genast in, som om hon väntat på just den repliken.
– Ja, självklart handlar det om att flytta in! Vad ska vi annars göra nu? Du sa ju själv att hon skulle gnälla lite och sedan ge sig.
Erik vände blicken tvärt mot sin syster. För första gången den dagen verkade det gå upp för honom att hon inte räddade situationen åt honom. Hon avslöjade honom mer och mer för varje ord.
– Jag sa att jag skulle prata med Maria, mumlade han.
– Nej, det gjorde du inte. Du sa: ”Ni får nyckeln, flytta in, jag ordnar det.”
Maria såg på sin man. Plötsligt behövde hon inte längre lägga fram några fler bevis. Anna hade själv sagt det viktigaste högt.
En polisbil svängde in på vägen. Lars Bergström steg ur tillsammans med en kollega, hälsade kort och bad att få se handlingarna. Maria räckte fram mappen, sin legitimation och utskrifterna av meddelandena.
Anna höjde genast rösten.
– Det här är en familjesak. Vi är inga tjuvar. Vi kom till min bror, och han har själv gett sitt tillstånd.
Lars Bergström vände sig mot Erik.
– Är det du som äger huset eller fastigheten?
Erik blev tyst.
– Nej, svarade Maria. Det är jag som står som ägare. Här är utdraget.
Polisen bläddrade igenom pappren och såg sedan på Anna.
– Utan fastighetsägarens samtycke går ni inte in på tomten och ni bär inte in några tillhörigheter. Om ni anser att ni har någon rätt att bo här får det prövas på korrekt sätt. Just nu har ägaren uttryckligen sagt nej.
Johan drog ihop ögonbrynen.
– Vi har nyckel.
– En nyckel är inte samma sak som rätt att bo på platsen, svarade Lars Bergström. Särskilt inte när ägaren tydligt motsätter sig det.
Anna blossade upp.
– Så vi ska stå på gatan med två barn, bara för att hon är snål?
För första gången den dagen svarade Maria inte Anna, utan vände sig direkt till svärmodern.
– Margareta, du har ju ett ledigt rum. Ni är trots allt familj.
Margareta slog genast ner blicken.
– Jag har renovering hemma. Och blodtrycket. Jag klarar inte oväsen.
Anna vred långsamt huvudet mot sin mamma.
– Så hos dig går det inte, men hit skulle vi kunna komma?
– Börja inte, sa Margareta irriterat. Jag är gammal nu. Jag behöver lugn och ro.
– Och vad ska jag göra då? Annas röst sprack av ilska. Erik sa att allt var ordnat!
Erik stod kvar vid grinden och stirrade ner i marken. Rollen som den handlingskraftige familjemannen tog slut exakt där det krävdes att han stod för sina löften.
Maria tog fram telefonen och öppnade konversationen.
– Jag vill göra en anmälan. Här är Annas meddelande om flytten. Här är Eriks meddelande där han skriver att han har lämnat ut nyckeln. I dag kom de hit med flyttlass, försökte öppna grinden och bära in sina saker trots att jag redan hade sagt nej.
Erik lyfte huvudet.
– Visar du mina meddelanden också?
– Ja. Du gav andra människor tillgång till mitt hus utan mitt godkännande.
– Du går emot din egen familj.
– Nej, Erik. Det var ni som gick emot mig.
Lars Bergström antecknade deras uppgifter utan att lägga in några onödiga kommentarer. Just det gjorde situationen ännu mer obekväm. Varken Anna eller Margareta kunde längre styra över samtalet till det där gamla vanliga, där allt skulle lösas ”inom familjen”. På papperet hamnade inga sårade känslor, bara konkreta händelser: nyckeln, flyttkarlarna, försöket att öppna grinden, ägarens vägran.
Flyttkarlarna krävde ersättning för väntetiden och körningen. Johan började protestera, men insåg snabbt att ingen tänkte köra tillbaka kartongerna gratis. Anna skrek nu inte längre åt Maria, utan åt Erik.
– Du har satt oss i skiten! Jag har sagt till folk att vi flyttar. Lägenheten är uppsagd. Allt är packat. Vad ska vi göra nu?
Erik försökte säga att allt hade kunnat lösas lugnt, men inte ens Margareta tittade åt hans håll. Hon var upptagen med att rädda sig själv.
– Anna, ni får väl komma till mig ett par dagar, sa hon motvilligt. Men ni kan inte bära in alla saker. Jag har faktiskt ont om plats.
Anna gav ifrån sig ett kort, hårt skratt.
– Naturligtvis. Till Marias hus kan man komma med sängar och hela bohaget, men hos dig får vi inte ta med allt.
Maria teg. Scenen behövde inte längre hennes medverkan. Släktingarna som bara en timme tidigare hade stått samlade mot henne som en mur, stod nu och fördelade obehaget mellan sig: kostnaden för flyttbilen, lådorna, de brutna löftena och allt det som någon annan skulle ha löst.
Lars Bergström räckte tillbaka handlingarna till Maria.
– Anmälan registreras. Ni kommer att få besked när ärendet har hanterats. De har nu fått klart besked om att de inte får gå in eller lasta av någonting utan ert samtycke.
– Tack, sa Maria.
Anna hörde det och kastade en skarp blick mot henne.
– Är du nöjd nu? Du har skämt ut släkten och ställt barnen ute på vägen.
– Nej, Anna.