Anna stod utanför dörren till sin egen lägenhet med nyckeln hårt knuten i handen. Den gick in i låset, men vägrade att vridas runt. Hon hade precis kommit hem från Borgholm, där hon varit på tjänsteresa i en vecka, och allt hon längtade efter var en varm dusch, rena kläder och att få sjunka ner i sängen. I stället stod hon där i trapphuset framför en dörr som plötsligt inte verkade tillhöra henne.
Hon försökte igen, långsammare den här gången. Nyckeln gled in utan motstånd, men mekanismen gav inte ifrån sig det välbekanta klicket. Det kändes som om någon hade bytt ut hela innanmätet.
— Vad är det här för dumheter? mumlade Anna och fiskade upp mobilen ur väskan.
Erik svarade inte. Hon ringde en gång, sedan en gång till och därefter en tredje. Varje gång möttes hon bara av signaler som dog ut i tomhet. Till slut skrev hon ett meddelande: ”Jag står utanför dörren. Låset går inte upp. Är du hemma?”
Svaret kom efter någon minut. Men det var inte Erik som skrev.
”God kväll, lilla Anna! Det är Gunilla. Erik är upptagen just nu, han är hos mig. Jag lät byta låsen medan du var bortrest. De gamla nycklarna fungerar inte längre. Om du vill hämta dina saker får du ringa i förväg, så bestämmer vi en tid.”
Anna läste meddelandet en gång. Sedan en gång till. Efter det ännu en gång. Bokstäverna flöt nästan ihop framför hennes ögon, men innebörden förändrades inte. Hennes svärmor hade bytt lås till Annas bostad. Till lägenheten där Anna betalade hälften av bolånet. Till hemmet där hennes soffa stod, där hennes bokhylla fyllde en hel vägg och där hennes mat fortfarande låg i kylskåpet.
Hon sjönk ner på trappsteget utan att känna hur kall betongen var genom kappan. I huvudet snurrade bara en tanke: det här måste vara ett misstag. Ett missförstånd. Erik skulle snart ringa upp, skratta nervöst och förklara allt.
Fem minuter senare ringde telefonen.
— Hej, Anna, sa Erik.
Hans röst lät märkligt saklig, nästan som om han talade med någon på jobbet och inte med sin fru.
— Har du kommit hem redan?
— Jag står utanför vår dörr, Erik. Din mamma skriver att hon har bytt lås. Är det här något slags skämt?
— Nej, svarade han efter en kort tystnad. Hör på. Mamma och jag har pratat mycket medan du varit borta. Vi har kommit fram till att det här är bäst för alla.
— Det här? upprepade Anna.
Hon märkte hur rösten började darra, men tvingade sig själv att hålla den stadig.
— Vad menar du med bäst?
— Lägenheten kommer från min mormor, Anna. Den är i praktiken mitt arv. Mamma tycker att den ska stanna i familjen. Och du… ja, du förstår ju själv. Vi har inte ens några planer på barn. Vad är poängen då?
— Poängen med vad? frågade hon, trots att hon redan anade svaret och ändå vägrade ta in det.
— Med vårt äktenskap, sa Erik och drog en djup suck.
Det var inte en sorgsen suck. Den lät snarare som lättnad, som om han äntligen lagt ifrån sig något tungt han burit för länge.
— Mamma har sagt länge att du inte passar mig. Du är för självständig, för upptagen av karriären. Till och med vanlig husmanskost lyckas du bara med ibland. Jag har stått ut i tre år, Anna. Nu räcker det.
Anna stirrade på mobilskärmen. På bilden av Erik som log mot henne från bakgrunden. Fotot hade tagits året innan, under en resa i Dalarna. Då hade han sett så lycklig ut.
— Erik, sa hon, och nu var hennes röst låg och jämn, hård som is över en sjö. Jag har lagt in hundrafemtiotusen kronor i den här lägenheten. Jag har kvitton, kontoutdrag, allt. Du kan inte bara kasta ut mig på gatan.
— Mamma har redan tänkt igenom det där, svarade han.
I bakgrunden hördes Gunillas röst. Strax därefter bytte telefonen ägare.
— Anna lilla, kära barn, sa Gunilla och tog över samtalet med sin lena, tillgjorda ton.