— Gör nu inte en tragedi av det här, fortsatte Gunilla med sin sockersöta röst, den där hon alltid tog fram när hon ville låta omtänksam. Dina saker har jag packat prydligt i kartonger och ställt ner i källaren. Ingenting är borta, det behöver du inte oroa dig för. Och pengarna… ja, dem får du tillbaka så småningom. Lite i taget. När Erik har kommit på fötter igen.
— Kommit på fötter? Anna kände hur en kall, rasande våg steg inom henne. Han arbetar ju i ert företag. Han har lön. Vad är det han ska resa sig från?
— Passa dig för tonen, svarade svärmodern, och mjukheten försvann ur rösten på ett ögonblick. I tre års tid har du bott i min avlidna mors lägenhet. Tror du att det inte kostar något? Se det som hyra. Nu är vi kvitt.
Sedan bröts samtalet.
Anna blev sittande på trappsteget i ytterligare tio minuter. Grannar gick förbi, hälsade försiktigt och kastade förbryllade blickar mot henne. Hon svarade inte. Hon satt bara där och tänkte.
För tre år sedan hade hon gift sig med Erik i övertygelsen om att hon hade funnit en trygg och sansad man. Han var varken särskilt passionerad eller romantisk, men han verkade hederlig. Stadig. Det enda verkliga problemet hade varit hans mor, en dominerande kvinna som betraktade sin son som något hon ägde.
Gunilla kunde dyka upp i deras hem utan att meddela sig i förväg. Hon flyttade på möbler, anmärkte på Annas matlagning och förklarade hur skjortor egentligen skulle strykas. Anna hade bitit ihop. Lett. Försökt intala sig att Gunilla med tiden skulle acceptera henne som en del av familjen.
Men svärmodern hade aldrig haft någon sådan avsikt. Hon hade bara väntat. Under tre år hade hon spunnit sitt nät, långsamt och metodiskt, droppat gift i sonens öron tills det till slut hade fått verkan. Och nu, när Anna varit borta på tjänsteresa, hade spindeln slagit till.
Till sist reste sig Anna. Hon borstade av kappan, tog upp mobilen och ringde sin väninna.
— Maria, hej. Kan jag sova hos dig i natt? Jag berättar allt när jag kommer.
De följande tre dagarna levde Anna som om hon befann sig i strid. Hon anlitade en jurist, letade fram varje papper som rörde lägenheten och beställde kontoutdrag tre år tillbaka i tiden. Hon fick veta att Gunilla enligt lag inte haft rätt att byta lås utan samtycke från samtliga ägare. Och ägare var även Anna, vilket både vigselbeviset och bolåneavtalet tydligt visade.
Juristen visade sig vara en skärpt man i medelåldern, med en trött blick som om han redan hade sett alla varianter av mänsklig uselhet.
— Ett klassiskt upplägg, mumlade han och bläddrade igenom handlingarna. Mamma ska rädda sin lille pojke från den ”olämpliga” hustrun. Sådant har jag sett fler gånger än jag kan räkna. Men den här gången har hon gått för långt. Att byta lås utan ert medgivande innebär i praktiken att ni har nekats tillgång till er egen egendom. Vi kan göra en polisanmälan om egenmäktigt förfarande.
— Och själva lägenheten? frågade Anna.
— Den hör till ert äktenskapliga sammanhang. Det spelar ingen avgörande roll att din man fick den genom arv. Du har betalat in pengar till lånet och stått för renoveringar. Har du kvittona kvar?
— Varenda ett.
— Då har du rätt till ersättning vid en skilsmässa. Och det handlar inte om småpengar.
Anna nickade långsamt. Skilsmässa. Ordet skrämde henne inte längre. Det lät snarare som frihet.
På den fjärde dagen ringde hon Erik.
— Vi måste ses. Vi behöver prata.
Han gick med på det, om än motvilligt, och Anna hörde på hans ton att beslutet knappast var hans eget. Det var tydligt att Gunilla stod bakom och ville övervaka hur den där påstådda återbetalningen skulle gå till. De bestämde att träffas på ett kafé i närheten av lägenheten.