Anna var där före de andra. Hon beställde en kopp te, rörde inte vid den och satt bara och väntade. Först efter ungefär en kvart dök Erik upp. Som väntat kom han inte ensam. Strax bakom honom syntes Gunilla, som om hon varit utsänd för att leda ett fälttåg. Hon bar sig åt som en befälhavare inför en avgörande strid: rak i ryggen, läpparna hårt sammanpressade och med en blick som drypte av överlägset förakt.
— Det var bra att du tog ditt förnuft till fånga, lilla Anna, började hon innan hon ens hunnit sätta sig ordentligt. Erik har lämnat in ansökan om skilsmässa. Det enda som återstår är att du skriver under. Vi har dessutom ordnat papper där du avstår från alla anspråk på lägenheten. Skriv på, så kan vi avsluta det här utan bråk.
Anna vände blicken mot sin man. Han hade gömt sig bakom menyn och verkade mycket upptagen av att studera rätterna, trots att han knappast läste ett ord.
— Erik, sade hon lugnt. Tänker du säga något själv? Eller ska din mamma fortsätta tala åt dig resten av livet?
Han drog ihop ansiktet, men svarade inte.
— Var inte oförskämd, fräste Gunilla. Min son förtjänar bättre än så här. En kvinna som tar hand om honom. Inte någon som ständigt springer på tjänsteresor. Han behöver ett hem, barn, mat på spisen och ordning omkring sig. Och du? Du är bara en karriärkvinna utan rötter och utan familjekänsla.
Anna skrattade kort, utan glädje.
— Utan rötter? Mina rötter är det inget fel på, Gunilla. Jag har utbildning, arbete och självrespekt. Det är snarare er son som verkar sakna något eget. Till och med en egen åsikt.
— Hur vågar du! Gunilla sköt stolen bakåt och var på väg att resa sig.
— Sitt ner, sade Anna.
Hennes röst var lågmäld, men något hårt och metalliskt låg under orden. Gunilla stannade halvvägs, som om tonen hade träffat henne mer än själva meningen.
— Jag tänker inte skriva under något avstående, fortsatte Anna och tog fram en mapp ur väskan. Här finns kontoutdragen. Under tre år har jag betalat in 140 000 kronor på bolånet. Här är kvittona för renoveringen, ytterligare 30 000 kronor. Och här är ett utlåtande från juristen som förklarar att det är egenmäktigt förfarande att byta lås och hindra mig från att komma in i bostaden utan mitt samtycke.
Hon lade ut pappren över bordet i en prydlig solfjäder, som om hon lagt fram en vinnande hand i ett kortspel.
— Om jag inte får tillgång till lägenheten inom ett dygn gör jag en polisanmälan. Om mina insatser inte ersätts i samband med skilsmässan går jag vidare till domstol. Och jag kommer att vinna.
Färgen rann ur Eriks ansikte. För första gången sedan han kommit dit lyfte han blicken och mötte hennes. I hans ögon skymtade något som liknade rädsla.
— Anna, vänta lite, mumlade han. Vi kanske kan lösa det här ändå? Mamma blev upprörd, vi blev alla upprörda…
— Nej, Erik, avbröt hon. Det där skulle du ha sagt för tre år sedan. När din mamma flyttade runt mina möbler första gången. När hon kastade ut mina blommor för att de ”samlade damm”. När hon gick igenom mina lådor och läste min post. Du teg. Du åt hennes mat, nickade och lät allt fortsätta. Nu är det för sent.
Gunilla blev mörkröd i ansiktet.
— Du kan inte bevisa någonting, väste hon. Lägenheten ärvde Erik efter min mamma. Han är ensam arvinge.
— Ett arv är ett arv, sade Anna och nickade sakligt. Men lagen säger också att värdehöjande förbättringar som gjorts under äktenskapet ska beaktas. Och jag har bidragit med mer än lite färg på väggarna. Jag har vittnen, kvitton och fotografier. Vill ni processa, så gör vi det.
Tystnaden lade sig tung över bordet. Servitrisen som hade kommit fram för att ta beställningen såg deras ansikten, tvekade och backade sedan försiktigt undan. Till slut var det Erik som bröt tystnaden.