— Vad är det du vill ha? fick Erik till slut fram.
— Skilsmässa, svarade Anna utan omsvep. Och min del av pengarna. Hundrafemtio tusen kronor. Sälj bilen, om det behövs — den som jag för övrigt hjälpte dig att välja. Eller låna av din mamma. Det spelar ingen roll för mig. Ni får en månad på er. Sedan går jag till domstol.
Hon reste sig och lät den orörda tekoppen stå kvar på bordet.
— En sak till, sade hon och vände sig om precis vid utgången. Mina saker i källaren. I morgon klockan tio kommer jag med flyttkarlar. Om en enda bok är förstörd lägger jag till skadestånd för ideell skada i kravet.
Sedan gick hon ut ur kaféet utan att se sig om.
En månad senare var skilsmässan klar. Erik försökte först pruta, påhejad av sin mamma. Därefter kom hoten. Till sist grät han till och med. Men Anna rubbades inte. Hon fick inte hela summan hon hade krävt, men hundratjugo tusen kronor landade på hennes konto, och för en förlikning var det mer än godkänt.
Pengarna räckte till kontantinsatsen på en liten etta i ett nybyggt hus. Lägenheten var inte stor, men ljus, med ett generöst fönsterparti och utsikt mot parken. Där fanns ingen svärmor som lade sig i. Ingen man som lydde sin mamma. Inga främmande regler som hon förväntades rätta sig efter.
På inflyttningsdagen stod Anna och radade upp sina böcker i de nya hyllorna när det ringde på dörren. Utanför stod en äldre kvinna med varma, vänliga ögon och ett fat i händerna.
— God dag! Jag heter Ingrid och bor vägg i vägg. Jag tänkte bara titta förbi med en paj. Välkommen till huset!
Anna log och tog emot fatet, där doften av nybakat steg upp som en mjuk hälsning.
— Men så snällt av dig. Kom in, jag har just satt på vattenkokaren.
De slog sig ner med te och började prata. Ingrid visade sig vara pensionerad lärare, lättsam, kvick och full av små berättelser. Hon berättade om huset, om vilka grannar som bodde på de olika våningarna och om blåsorkestern som brukade spela i parken på torsdagar.
Efter en stund såg hon försiktigt på Anna.
— Flyttar du hit själv?
— Ja, sade Anna och nickade. Jag har nyligen skilt mig.
— Då beklagar jag, sade Ingrid mjukt. Eller… ska jag kanske gratulera?
Anna blev tyst ett ögonblick. Sedan log hon svagt.
— Jag tror faktiskt att gratulationer passar bäst. Det var rätt beslut.
Senare på kvällen, när Ingrid hade gått hem och de sista kartongerna äntligen var tömda, sjönk Anna ner i sin soffa. Det var samma soffa hon en gång hade köpt för sin första lön, den som Gunilla hade velat kasta ut eftersom den enligt henne var ”hopplöst omodern”.
Anna satt kvar där länge och såg ut över stadens ljus. Märkligt, tänkte hon, hur livet kunde vända. I tre år hade hon försökt passa in i någon annans familj. I tre år hade hon svalt, böjt sig, hoppats och anpassat sig. Och sedan hade en enda vecka räckt för att allt skulle rasa.
Eller kanske inte rasa.
Kanske hade det bara öppnats.
Hon mindes Gunillas ord: ”Du kommer att bli ensam. Vem skulle vilja ha dig?”
Anna log för sig själv. Hon hade sig själv. Det visade sig vara fullt tillräckligt.
Telefonen pep till. Ett meddelande från hennes före detta man dök upp på skärmen:
”Anna, mamma är sjuk nu. Stress. Det är ditt fel. Hoppas du skäms.”
Hon läste raderna, ryckte lätt på axlarna och blockerade numret. Sedan blockerade hon Gunillas också. Därefter hällde hon upp ett glas vin och satte på sin favoritfilm.
Utanför fönstret började regnet falla. Dropparna slog mot glaset som små applåder. Anna höjde glaset mot sin egen spegelbild i den mörka rutan.
— För ett nytt liv, sade hon högt. Och för att jag aldrig mer låter någon rota bland mina saker.
Hon tog en klunk. Vinet var strävt och sött på samma gång.
Precis som friheten.