Anna blev stående utanför dörren till sin egen lägenhet med nyckeln hårt knuten i handen. Hur hon än vred ville den inte ge med sig i låset. Hon hade precis kommit hem från Malmö efter en veckas tjänsteresa och längtade bara efter en varm dusch, rena kläder och sängen. Men dörren förblev stängd.
Hon gjorde ett nytt försök. Nyckeln gled in utan problem, men inne i låset hände ingenting. Ingen rörelse, inget klick. Det var som om någon hade bytt ut hela mekanismen där inne.
— Vad i hela friden… mumlade Anna och fiskade upp mobilen ur väskan.
Erik svarade inte. Hon ringde en gång, sedan en gång till, och till slut en tredje. Varje gång gick signalerna ut i tomheten. Då skrev hon i stället: ”Jag står utanför dörren. Låset går inte upp. Är du hemma?”
Svaret kom efter ungefär en minut. Men det var inte Erik som skrev.
”God kväll, Anna lilla! Det är Ingrid. Erik är upptagen just nu, han är hos mig. Jag lät byta lås medan du var bortrest. De gamla nycklarna fungerar inte längre. Vill du hämta dina saker får du ringa i förväg, så bestämmer vi en tid.”
Anna läste meddelandet en gång. Sedan en gång till. Och därefter ännu en tredje. Bokstäverna tycktes flyta ihop framför ögonen, men innebörden gick inte att missförstå. Hennes svärmor hade bytt lås till hennes lägenhet. Till bostaden där Anna betalade hälften av lånet. Lägenheten där hennes soffa stod, där hennes bokhylla fyllde vardagsrumsväggen och där hennes mat låg i kylskåpet.
Hon sjönk ner på trappsteget i portuppgången utan att känna hur kall betongen var. I huvudet malde bara en tanke: det här måste vara ett misstag. Ett missförstånd. Erik skulle snart ringa upp och förklara allt.
Fem minuter senare började telefonen vibrera.
— Hej, Anna, sa Erik.
Hans röst lät märkligt saklig, nästan som om han pratade med någon från jobbet och inte med sin fru.
— Har du landat redan?
— Jag står framför vår dörr, Erik. Din mamma skrev att hon har bytt lås. Är det här något slags skämt?
— Nej, svarade han efter en kort tystnad. Lyssna… mamma och jag har pratat mycket medan du varit borta. Vi har kommit fram till att det här blir bäst för alla.
— Vad menar du med ”det här”? Anna kände hur rösten började darra, men hon tvingade sig att hålla den stadig. Och vad exakt är det som ska bli ”bäst”?
— Lägenheten är ett arv efter min mormor, Anna. Mamma tycker att den ska stanna inom familjen. Och du… ja, du förstår själv. Vi planerar ju inte ens barn. Vad är då poängen?
— Poängen med vad? frågade hon, fast svaret redan hade börjat forma sig inom henne. Hon ville bara inte tro på det.
— Med vårt äktenskap, sa Erik och suckade.
Den där sucken lät nästan lättad, som om han äntligen hade lagt ifrån sig en tung börda.
— Mamma har länge sagt att du inte passar mig. Du är för självständig, för upptagen av jobbet. Till och med din köttfärssås blir bra bara varannan gång. Jag har stått ut i tre år, Anna. Nu räcker det.
Anna stirrade på mobilskärmen. På bilden av Erik som log mot henne från bakgrunden. Fotot hade tagits förra året, under en resa till Dalarna. Då hade han sett så lycklig ut.
— Erik, sa hon, och hennes röst blev plötsligt låg och jämn, kall som ytan på en frusen sjö. Jag har lagt in hundrafemtiotusen kronor i den här lägenheten. Jag har kvitton, kontoutdrag, allt. Du kan inte bara kasta ut mig på gatan.
— Mamma har redan tänkt igenom allt, svarade han.
I bakgrunden hördes svärmors röst, och ett ögonblick senare verkade Erik räcka över telefonen till henne.
— Anna lilla, vännen, sa Ingrid med sin sockersöta, smeksamma röst.