fortsatte Ingrid, med den där lena rösten som hon alltid tog till när hon ville låta omtänksam men egentligen trycka ner någon.
— Gör nu inte en scen av det här. Jag har packat ner dina saker ordentligt i kartonger och ställt dem i förrådet. Ingenting är borta, så du behöver inte oroa dig. Och pengarna… ja, dem får du tillbaka så småningom. Lite i taget. När Erik har kommit på fötter igen.
— Kommit på fötter? Anna kände hur något kallt och vasst reste sig inom henne. — Han arbetar i ert företag. Han får lön varje månad. Vad är det han ska återhämta sig från?
— Du ska inte ta den tonen med mig, svarade Ingrid, och sötman i rösten försvann på en sekund. — Du har bott i min avlidna mammas lägenhet i tre år. Tror du att det inte kostar något? Se det som hyra. Därmed är vi kvitt.
Sedan bröts samtalet.
Anna blev kvar på trappsteget i nästan tio minuter. Grannar passerade förbi, nickade, hälsade försiktigt och kastade undrande blickar mot henne. Hon såg dem knappt. Allt inom henne arbetade, snabbt och iskallt.
För tre år sedan hade hon gift sig med Erik i tron att hon valt en trygg man. Han hade aldrig varit särskilt passionerad, inte heller romantisk, men han hade verkat hederlig. Stabil. Pålitlig. Det enda mörka molnet hade varit hans mor, en kvinna som behandlade sin vuxne son som om han fortfarande var en ägodel hon kunde flytta runt efter behag.
Ingrid hade dykt upp i deras hem utan att ringa först. Hon flyttade om möbler, kommenterade Annas matlagning, rättade henne när hon strök skjortor och gav råd som inte var råd utan order förklädda till vänlighet. Anna hade stått ut. Hon hade lett, svalt svaren och intalat sig att Ingrid med tiden skulle acceptera henne.
Men Ingrid hade aldrig haft en sådan avsikt. Hon hade bara väntat. Under tre år hade hon vävt sitt nät, tråd för tråd, och droppat gift i Eriks öron tills han slutade höra sin fru och bara hörde sin mor. Nu, när Anna varit bortrest i jobbet, hade spindeln slagit till.
Till slut reste Anna sig. Hon borstade av kappan med en bestämd rörelse, tog fram mobilen och ringde sin väninna.
— Maria, hej. Kan jag sova hos dig i natt? Jag berättar allt när jag kommer.
De följande tre dagarna levde Anna som om hon befann sig i ett krig. Hon kontaktade en jurist, samlade ihop allt som hade med lägenheten att göra och begärde fram bankutdrag för de senaste tre åren. Snart fick hon veta att Ingrid inte hade haft någon rätt att byta lås utan samtycke från samtliga berörda ägare. Och enligt både handlingarna från äktenskapet och låneavtalet var Anna inte någon tillfällig gäst. Hon hade rättigheter där.
Juristen visade sig vara en skarp man med trötta ögon, sådana ögon som tillhör någon som hört alldeles för många familjetragedier.
— Ett klassiskt upplägg, konstaterade han och bläddrade bland pappren. — Mamma ska rädda sin lille son från den ”olämpliga” hustrun. Jag har sett det förut. Men den här gången gick hon för långt. Att byta lås och hindra dig från att komma in kan ses som egenmäktigt förfarande. Vi kan göra en polisanmälan.
— Och lägenheten? frågade Anna.
— Den är kopplad till ert äktenskap och till de lån och investeringar ni gjort tillsammans. Det spelar mindre roll att den ursprungligen kom från hans familj, om du kan visa att du betalat av på lånet och bekostat renoveringar. Har du kvitton?
— Varenda ett.
— Då finns det grund för ersättning vid en skilsmässa. Och det handlar inte om småpengar.
Anna nickade långsamt. Skilsmässa. Ordet skrämde henne inte längre. Det lät nästan rent. Som frihet.
På den fjärde dagen ringde hon Erik.
— Vi måste ses. Och prata.
Han gick med på det, motvilligt och med den där fördröjningen i rösten som avslöjade att han inte fattade beslutet själv. Ingrid stod utan tvekan bredvid och styrde även detta, antagligen ivrig att övervaka hur ”återbetalningen” skulle gå till. De bestämde att träffas på ett kafé inte långt från lägenheten.