Anna var där före dem. Hon valde ett bord, beställde te och satte sig att vänta. Först en kvart senare dök Erik upp. Och bakom honom, förstås, syntes Ingrid. Hon rörde sig med samma hållning som en befälhavare på väg in i strid: rak i ryggen, munnen hårt sammanpressad och blicken fylld av kyligt övertag.
— Det gläder mig att du äntligen har förstått, Anna, började hon innan hon ens hunnit sätta sig. Erik har lämnat in ansökan om skilsmässa. Det enda som krävs av dig är en underskrift. Vi har dessutom ordnat handlingar där du avsäger dig alla krav på lägenheten. Skriv under, så avslutar vi det här civiliserat.
Anna lät blicken glida över till sin man. Han satt med näsan nedstucken i menyn och gjorde allt för att slippa möta hennes ögon.
— Erik, sa hon stilla. Tänker du säga någonting själv? Eller ska din mamma föra din talan resten av ditt liv också?
Han ryckte till, grimaserade svagt, men svarade inte.
— Var inte oförskämd, fräste Ingrid. Min son förtjänar bättre än så här. En kvinna som tar hand om honom, inte någon som springer runt på tjänsteresor. Någon som föder barn, har grytan på spisen och håller hemmet i ordning. Vad är du? En karriärklättrare utan familj och utan rötter.
— Utan rötter? Anna log kort, utan värme. Mina rötter är det inget fel på, Ingrid. Jag har utbildning, arbete och självrespekt. Er son däremot verkar sakna nästan allt som är hans eget. Till och med en egen åsikt.
— Hur vågar du! Ingrid sköt stolen bakåt och var på väg att resa sig.
— Sätt er ner, sa Anna.
Rösten var lågmäld, men det fanns något hårt och blankt i den, som stål mot glas. Ingrid stannade mitt i rörelsen, som om tonen hade träffat henne fysiskt.
— Jag tänker inte skriva på något avstående, fortsatte Anna och tog upp en mapp ur väskan. Här finns kontoutdrag. Under tre år har jag betalat in hundrafyrtiotusen kronor på bolånet. Här är kvitton för renoveringen, ytterligare trettiotusen. Och här är ett utlåtande från juristen: att byta lås utan mitt samtycke räknas som egenmäktigt förfarande.
Hon lade ut papperen över bordet i en solfjäder, nästan som spelkort.
— Om ni inte ger mig tillträde till lägenheten inom ett dygn gör jag en polisanmälan. Om ni inte ersätter mina insatser i samband med skilsmässan går jag till domstol. Och jag kommer att vinna.
Färgen försvann ur Eriks ansikte. För första gången lyfte han blicken mot henne, och i hans ögon fladdrade något som liknade rädsla.
— Anna, vänta nu, mumlade han. Vi kanske kan komma överens. Mamma gick för långt, vi gick för långt…
— Nej, Erik, avbröt hon. Det där samtalet skulle vi ha haft för tre år sedan. När din mamma första gången flyttade runt mina möbler. När hon slängde mina blommor för att de ”samlade damm”. När hon gick igenom mina lådor och läste mina brev. Du sa ingenting. Du satt där, åt hennes soppa och nickade. Nu är det för sent.
Ingrid blev mörkröd i ansiktet.
— Du kan inte bevisa någonting, väste hon. Lägenheten fick Erik efter min mor. Han är den enda arvingen.
— Arv är utmärkt, sa Anna och nickade lugnt. Men lagen säger att värdehöjande förbättringar som gjorts under äktenskapet kan delas. Och jag har bidragit till många sådana förbättringar. Jag har vittnen, kvitton och fotografier. Vill ni ta det till rätten, så gör vi det.
Tystnaden sänkte sig över bordet. Servitrisen, som just närmat sig för att ta beställningen, såg deras ansikten och drog sig diskret tillbaka.
Till sist lyckades Erik pressa fram en fråga.