— Vad är det egentligen du vill? fick Erik till slut ur sig.
— Skilsmässa, svarade Anna utan att höja rösten. Och min del av pengarna. Hundrafemtiotusen kronor. Sälj bilen, om det behövs — den som jag för övrigt hjälpte dig att välja. Eller låna av din mamma. Det spelar ingen roll för mig. Ni har en månad på er. Sedan lämnar jag in stämningen.
Hon reste sig och lät tekoppen stå kvar orörd på bordet.
— En sak till, sa hon och vände sig om vid dörren. Mina saker i källaren. I morgon klockan tio kommer jag med flyttkarlar. Om så mycket som en enda bok är förstörd, lägger jag till ideell skada i kravet.
Sedan gick hon ut ur kaféet utan att se sig tillbaka.
En månad senare var skilsmässan klar. Erik försökte först, påhejad av sin mamma, pruta och förhandla. När det inte fungerade började han komma med hot. Till sist grät han till och med. Men Anna vek sig inte. Hon fick sina pengar — inte hundrafemtiotusen, men hundratjugotusen, vilket ändå var ett gott resultat för en förlikning.
För den summan kunde hon lägga handpenning på en etta i ett nybyggt hus. Lägenheten var liten men ljus, med ett stort fönster och utsikt mot parken. Ingen svärmor. Ingen man som inte vågade säga emot sin mamma. Inga regler som någon annan hittat på åt henne.
På flyttdagen stod Anna och placerade sina böcker i de nya hyllorna när det ringde på dörren. Utanför stod en äldre kvinna med varma ögon och ett fat i händerna.
— Hej! Jag heter Karin och bor vägg i vägg. Jag tog med lite paj. Välkommen till huset!
Anna log och tog emot fatet, som doftade av nygräddat.
— Tack, vad snällt. Kom in, jag har precis satt på te.
De slog sig ner bland kartonger och halvuppackade saker, drack te och pratade. Karin visade sig vara pensionerad lärare, lättsam och full av små berättelser. Hon berättade om huset, om vilka grannar som bodde på våningen och om att en blåsorkester brukade spela i parken på torsdagar.
Efter en stund frågade hon försiktigt:
— Flyttar du in ensam?
— Ja, sa Anna och nickade. Jag skilde mig nyligen.
Karin såg på henne med en blandning av medkänsla och nyfikenhet.
— Då beklagar jag. Eller ska jag kanske säga grattis?
Anna blev tyst ett ögonblick.
— Säg grattis, tror jag. Det var rätt beslut.
När kvällen kom och Karin hade gått tillbaka till sig var kartongerna till slut uppackade. Anna sjönk ner i sin soffa — samma soffa som hon köpt för sin första lön, samma soffa som Ingrid en gång velat kasta ut eftersom den enligt henne var ”omodern”.
Hon satt där och såg ut över stadens ljus. Det slog henne hur märkligt livet kunde vara. I tre år hade hon försökt passa in i någon annans familj. I tre år hade hon svalt, anpassat sig, tigit och hoppats att allt skulle bli bättre. Sedan räckte det med en enda vecka för att allt skulle rasa.
Eller kanske inte rasa.
Kanske lossna.
Hon mindes Ingrids ord: ”Du kommer att bli ensam. Vem skulle vilja ha dig sådan?”
Anna log svagt. Hon behövdes av sig själv. Det visade sig vara mer än nog.
Telefonen pep till. Ett meddelande från Erik lyste på skärmen:
”Anna, mamma har blivit sjuk. Stress. Det här är ditt fel. Jag hoppas du skäms.”
Hon läste meddelandet, ryckte på axlarna och blockerade numret. Därefter blockerade hon Ingrids nummer också. Sedan hällde hon upp ett glas vin och satte på sin favoritfilm.
Utanför fönstret började regnet falla. Dropparna slog mot rutan som små applåder. Anna höjde glaset mot sin egen spegelbild i det mörka glaset.
— För ett nytt liv, sa hon högt. Och för att jag aldrig mer låter någon rota bland mina saker.
Hon tog en klunk. Vinet var strävt och sött på samma gång.
Precis som friheten.